Resebrev 18

Resebrev 18 från Cayenne
Tiden 27 mars till 20 april 2000.
Trinidad till Martinique.


Hej alla vänner

Efter vår resa till Orinocodeltat blev vi kvar i Chaugaramas en hel vecka innan vi drog vidare. Vad vi gjorde? Ingenting mer än trivdes och träffade våra vänner som nu börjar skiljas åt olika håll. Några fortsätter jorden runt, andra skall tillbringa orkansesongen i Sydamerika, andra seglar omkring i området i väntan på upptagning och hemresa.
De flesta följer ändå vårt program, mot norr och förbered hemresan.
Som en viktig del av dessa förberedelser ingår en väl genomtänkt inköpsrond på taxfree i Chaguaramas, och då talar vi om taxfree. Värmen är svår och det lokala ölet är gott så dingen flyter djupt när vi kör ut till Cayenne.
Vår dotter Jenny är på besök på Tobago så vi gör en avstickare dit innan vi går norrut. Det är bland det värsta man kan göra. Motström, motvind och en oerhört tråkig sjögång. Men vad gör man inte? Vi startade i skymningen och smög så nära nordkusten vi vågade i mörkret. Turligt nog kom en liten månskära fram och den tillsammans med stjärnorna gav bra ljus för vår kustnavigering.
Och se, vi lyckades få lite medström, ganska lugn sjögång och obetydlig vind som gjorde resan riktigt behaglig. Kl 03.00 kunde vi släppa kusten och gå NV mot Pigion Point på Tobago. Tid 12 timmar. Vid sådana här tillfällen har vi stor nytta av vår vana vid kust- och skärgårdsnavigering, då vi vågar närma oss land utan att bli desperat.
Efter ett par dagar var det tyvärr dags att lämna både Jenny och Tobago för Grenada och Tobago Key. Hon är i gott förvar på Storefri där även Linnea seglar för tillfället.
Nattsegling till St. George´s dit vi kom kl 09.00. Buss till Prickly Bay för att vittja vår postlåda, och ny avgång kl11.00 mot Tyrrel Bay på Carriacou som nåddes efter 7 timmar.
Nu var det bråttom att komma till Union Island innan stängningsdags för att undvika övertidsavgift och övrig uppmärksamhet. Det var nämligen en hel vecka sedan vi klarerade ut på Trinidad och, vad värre var, vi klarerade in Linnea som fortfarande var kvar på Tobago. Vad gör man inte?
Hade turen att åter få träffa Grenadinernas ”Robinson Cruse”, som nu kunde signera bilden från hans ”Sandy Island” vi ramat in som tavla i salongen.
Dagen efter går vi över till Whistle Bay på Mayrou. En fantastisk lite vik om man kryper långt in mot stranden. Där ligger man i absolut sjölä och bra vindlä. På baren uppe på toppen mötte vi en gammal bekant, Thomas på den svenska båten Leona. Han hade besök av sin syster som är optiker. Hon hade kontrollerat synen på alla 250 lokaler på ön. Vissa skall korrigeras med glasögon, alla förses med solglas. Ljuset är förödande här, även för de lokala. Det resulterar i en starrliknande sjukdom som i slutändan leder till blindhet. Nu skulle hon just åka hem och tigga ihop det som behövs för att höja livskvaliteten på denna lilla paradisö.
Nu skall det ses hur fint det egentligen är på Tobago Key, vi som varit på väg hit flera gånger men insett att det blåst för mycket för att det skall vara trivsamt. Nu blåser det bara tjugo knop, som skulle anses som alldeles för mycket om vi varit hemma i våra vatten.
Här finns inget vindlä. Sjölä får man av revet som ligger som en hästsko runt en liten ögrupp. Längst ut mor revet ligger man på 2,5 meters djup och faktiskt kan se ankaret som ligger långt framför båten. Vid lågvatten skyddar revet fint mot sjön utanför men vid högvatten är det sämre. Här är sanslöst bra snorkling, både runt båten och ute på revet. Detta ställe motsvarar alla förväntningar och det förvånar inte att de verkliga dykfrejken stannar i veckor.
Vi skulle ju bara kolla läget så vi blev bara fyra dygn.
Upp mot Wallilabou på St Vincent för utklarering från Grenadinerna, och gick i fällan igen. Enligt pilotboken är officiell öppettid mellan 16.00 till 18.00. Då är det narurligtvis utanför kontorstid och övertid. Känns det igen Gribing. Kan tro att Grenadinernas ekonomi står och faller med övertidsuttag. Vi ångrar naturligtvis att vi överhuvudtaget klarerat in, men ibland måste man.
För denna trevliga och fina vik bör sändas ut en varning i alla pilotböcker, ännu kraftfullare än den som kan läsas nu. Vi möttes långt ut, kanske 1,5 nm, av den förste Mr Fixare. Han tiggde lift in till viken vilket vi var varnade för att nappa på. Det har hänt att de medvetet vält sin båt under bogseringen och gör dig ansvarig för både det ena och andra. Försvara sig mot en flock lokala som alla ser något att hämta i en sådan situation är inte lätt. Väl inne uppvaktas vi av fem andra båtar som lade sig att blockera de bojar som måste användas så man till sist måste be dem om hjälp att förtöja i bojen och en tamp i land. Då är alla så tjänstvilliga och alla vill tjäna 10 ECDollar, SEK 35, med förtöjningen. Sedan är det ett evinnerligt tjat om köp det och köpa det. ”My job is to take your garbage to land, I´m the garbageman you kan trust”. Det är inte så trivsamt att koppla av med ankardrinken med flera båtar som ligger omkring med tiggande ögon. Det är beklämmande att se det armod folket i allmänhet lever i och hur mycket de kan kämpa för en EC. En i uppvaktningen jag talade med sade som slutord ”har du ändå inget litet jobb jag kan göra för dig så du kan ge mig en liten slant eller kanske lite mat, spagetti vore bra”. Han hade en liten dotter med i båten och eftersom Eira just stekte pannkakor fick hon några på ett fat, sedan var det lugnt en stund. Samma procedur när vi skulle gå. Ett himla tjat om vem som skulle lossa tampen i land.
Nu flyttade vi bara till nästa vik, Cumberland, men nu hade vi lärt oss och var beredda. När vi kom in pekade jag bestämt på en man och sa så alla hörde att ” vi kommer bara att göra eventuella affärer med denna man Louis och ingen annan”. Det gjorde susen och respekterades nästan.
På stranden låg en liten bar dit vi inviterades på kvällen till live music, steel band. Tre man övade friskt på pannorna medan röken låg tung i lokalen. Vi som inte är så vana satt utanför vilket var lagom för oss både för röken och ljudet. En amerikan från Virgin Island, vi var fyra gäster, hade med en saxofon och han satt och jammade med de andra långt fram på kvällen, ganska festligt faktiskt. Vi har länge saknat en mindre typ av fotogenlykta, här i baren fanns bara fotogenljus med perfekta lampor. Vi lyckades köpa en som vi då visste var garanterat tät och fungerar, och så hade vi lyse på vägen hem.
Lördag den 15 gick vi upp till Marigot Bay på St Lucia. Trevlig liten lagun med lagom mycket båtar. Morings har en charterhamn där så det finns duschar, och vatten att hämta, allt till skyhöga priser. Det märks att vi är i charterbåtarnas land.
Det brukar vara möjligt att äta gott till halva priset bara man kommer en bit bort från dylika ställen, helst till de lokalas bomiljö. Vi hade en hög kulle att bestiga innan vi närmade oss den lokala byn. Det var en lönande och lärorik vandring. Folk är väldigt vänliga och roade när de förstår att man vill träffas på deras villkor och skall man äta lokalt hjälper de gärna till på alla sätt. Vi blev visade till byns ”fast food” under en presenning på sidan av en gata. Grillade kycklingvingar och bröd som gräddats på grillen. Så mycket vi kunde äta för 50 kronor inklusive Heiniken. Underbart gott. Under tiden vi beställde hade vår vägvisare improviserat fram ett litet bord och stolar på altanen till ett halvfärdigt hus. För detta ville han naturligtvis ha lite dricks men hjälpsamheten var ändå äkta.
På hemvägen kom vi att prata med en Rastakille som försökte kränga kockosnötter. Tyvärr ser de ofta lite skräckinjagande och ruffa ut så man, med all rätt, har lite för mycket respekt och kanske lite rädsla för dem. De är ju oftast väldigt trevliga och roliga att prata med. Han fyllde just 42 år och han berättade att hans fästmö tyckte han såg ut som 26, men det är nog bara för han inte druckit sprit på 15 år. Jag kommenterade ”men röker på gör du”, svaret kom snabbt, ”jag är ju en rastaman”, så dä så.
På måndagen gick vi upp till Fort de France på Martiniquue och allt blev plötsligt franskt eller europeiskt. Lite sliten infrastruktur men en modern bilflotta, franskt förstås. Här kommer vi att vara över påsken då vi kör ifatt övriga hemvändare uppe på St Martin.

Vår grova planering en tid framöver är som följer:
15 maj, avfärd från St Martin mot Azzores.
20-25 juni, från Azzores mot Folmuth.
1-5 juli, från Folmuth mot Kielkanalen
ca 25 juli i Gryts skärgård.

Fantastiska saker händer. I kampen om största fångsten från båten sparas inga medel. Marcus på Juliette visade upp ett drag stort som en fisk och en nyinköpt rulle, typ ”baltastor”. Här skall fiskas och ingen skall komma undan om de väl hugger. Tro det eller ej men alldeles utanför hamnen, med 75 nm framför sig, kommer hans livs hugg. Gissningsvis 75 kg utan våtdräkt. Nu var det bara själva brädan som högg men Markus mästrade ändå inte situationen utan fick kapa linan. Kampen fortsätter och Cayenne är med, på en mindre ambitiös nivå.

Hej så länge
Med hälsning från Eira, Linnea o Ulf