Resebrev 17

Resebrev 17 från Cayenne
Venezuela, Orinoco-deltat 15 mars och vidare

Vi har lyckats få tag i en seglingsbeskrivning över Orinocodeltat som ligger i norra Venezuela. Det är i första hand en flod som heter Rio Macareo som är intressant för oss. Den är en av floderna i deltat och övergår i Rio Orinoco som är farbar flera hundra mil in i landet och på något sätt kan förbindas med Amazonfloden, sägs det. Det är nu inte detta vi skall kontrollera. Vi är mest intresserade av den storslagna naturen och indianerna, som kallas Wareoindianer (kanotfolket), och som bor och lever i deltat.
Enligt beskrivningen skall de infödda indianerna leva ett stationärt nomadliv i ganska primitiva små byar på några hushåll, utmed floderna. Att de flyttar beror på årstiderna och oftast är det vattennivån i floden, moskiter och stickflugor man flyttar bort ifrån. Det är mest befolkningen nära kusten som flyttar en kort bit, längre upp i floden finns inte så mycket att välja på och där är klimatet jämnare under året.

Eftersom vi fått lite tid över passade detta utmärkt. Förberedelserna tar genast vid med anskaffning av sjökort, moskitnät till alla öppningar inklusive drapering över hela sittbrunnen, lagning av dingen (igen !), bunkring av mat och bränsle, anskaffning av ”tradingvaror”, turistvisa, vaccinering mot gula febern, och intagande av malariaprofylax i form av tabletter.
Det skulle visa sig att Yellov Fever blev det största hindret för vår avfärd. I alla fall blev vi försenade eftersom skyddet är fullgott först tio dagar efter injektion.
Tyvärr tog vi beslutet om resan dagarna före karnevalen. Den som har upplevt denna förstår att det inte är någon idé att försöka få något gjort under och efter karnevalsdagarna. Vi lyckades efter mycket övertalning få hjälp på en liten lokal klinik i Port of Spain, som på ett par timmar lyckades få fram vaccin - på onsdagen. Vi tänkte sedan chansa med avresan till onsdagen därpå eftersom framseglingen, ca 65 nm, tar två dagar. Den första dagen seglar vi genom Gulf of Paria mot Serpent Mouth som är den SV spetsen av Trinidad. Hela bukten är ett enormt marint oljefält med massor av anläggningar att kryssa förbi.
De sista 18 nm har vi svår motström, ca 3 -4 knop, orsakat av vatteninflödet från Atlanten plus tidvattnet tillsammans, samt en stadig vind omkring kuling mitt i ansiktet. Sjön går grov och motorn får göra en kraftansträngning som den klarar galant trots att skipper själv satt ihop den. Gångtid över 8 timmar vilket är mer än det dubbla mot beräknat.
Man bör enligt beskrivningen gå in i flodmynningen med högvatten, eller helst två timmar före så du lyfts flott om du fastnar. Trots förseningen går inseglingen utan problem. Vi ankrade utanför Pelican Island och hade turen att få se alla Ibisfåglar flyga in till sina nattgrenar på ön. Ibisfågeln, the Scarlet Ibis, är en helt röd vadarfågel och är Trinidads nationalfågel.
I dag är det fredag och vi tror vi är redo för flodens äventyr och kan klara feber med vilken färg som helst. Vi går en bit uppför floden, ca 25 nm. Det känns lite bakvänt eftersom floden rinner mot norr och vi seglar uppför -mot syd. Floden påverkas här i början ganska starkt av tidvattnet. I morse kl 08.00, när vi startade hade vi stark motström eftersom det då gick mot lågvatten i Atlanten utanför. Som mest var det, tillsammans med flodströmmen, ca 3,5 knop. På eftermiddagen hade vi medström ca 1,5 knop och nu på kvällen har vi en stark ström mot norr igen. Tidvattnet vänder ju fyra gånger per dag, med ca en timmas förskjutning varje dag. Det porlar om stäven som om vi seglade, ankrade på 10 meters djup. Vi ligger nästan mitt i floden för att komma så långt från stränderna som möjligt och få med så mycket som möjligt av vinden. Allt för att hålla myggor och andra flygfän borta.

Indianerna går däremot inte att hålla borta. Det är ett mycket populärt nöje att paddla ut och genskjuta båtar, och kanske kunna byta lite varor. De kommer utpaddlande i kanoter som är en urholkad trästam, med grovt tillyxade paddlar och erbjuder sina varor.
De har inte så mycket att byta med. Hemmagjorda modeller av kanoter, halsband, pilbågar, korgar av olika slag osv, allt tillverkat i byn med material som finns på plats.
Varor vi är intresserade av är en använd paddel, en hängmatta och lite korgar. Det är de duktiga på. I den första kanoten vi hade kontakt med fanns en hel familj med tre barn varav det minsta ca ett år.
Egentligen har vi bestämt att gå en bra bit upp utan trading och ha mera tid vid tillbakafärden då vi kan byta och besöka byarna utan tidspress. Men i denna kanot fanns flera paddlar så jag chansade och fick byta till mig en liten väl använd paddel mot en ficklampa.
Kvinnan fick se vår soppåse som låg på akterdäck och tecknade att hon ville byta, jag blev så förvånad att jag bara lämnade den till henne. Så beter sig inte en bra trader, det tyckte nog hon också. De tycker det är kul att göra affärer och få se lite vad deras alster är värda.
Där vi ligger ankrade flyter stora öar med grönsaker, som lär vara hibiskus och sjögräs, med strömmen. De kan bli riktigt stora, upp mot fem meters diameter. Vår sällskapsbåt, Dolphy 8, med Christina och Jörgen, fick en sådan upphakad över ankarkättingen. När vi höll på att skära loss Dolphy 8 kom en båt med tre indianer och hjälpte till. Med stor energi kastade de sig över jobbet med machetes och knivar. Som belöning fick de T-shirt och mössor och var mycket nöjda med dagen.
Dessa grönsaker flyter omkring i massor och ibland är det slalomkörning som gäller. De lever ett eget liv flytande omkring, med ett rotsystem som tar upp näringen direkt från vattnet. Oftast ligger de förankrade utmed stränderna men tar sig en tur på floden ibland. Lite farliga är de eftersom de kan hysa ormar och andra mindre trevliga innevånare.

Under lördagen fortsatte vi en bit uppför floden med ett besök hos en nybyggarfamilj med 7 eller 8 barn. Mannen i familjen höll på att tillverka en paddel med endast en yxa och machetes som verktyg. Mycket imponerande att följa en skicklig hantverkares jobb. Vi lyckades med lite spanska ord och kroppsspråket, föra en dialog med honom och fick lite inblick i deras vardag. De verkar inte som de vet vad stress är, även om de måste ha lite bekymmer med det vardagliga, som mat för dagen och kläder till alla barn mm. De verkar i allafall som de är ganska lyckliga och skrattar mycket både åt oss och sig själva.

I dag, söndag, siktade vi in oss för ett besök i en by utmed en liten biflod, Cano Lau Lau, men det blev inte som vi tänkt oss. Det var inte bara fattigdomen som var trist, det verkade inte som de kunde eller brydde sig om hur de skulle bete sig för att skydda sig mot regnet och solen. Andra byar har det någorlunda ordnat med mathållning och dylikt, men här bara man satt och kurade. Männen var stupfulla och/eller låg och sov i alla möjliga konstiga ställningar. Under tiden vi var där vaknade en man och satt upp, men inte mer. Troligen hade årets fest gått fram dagen innan och lämnat spår i hela byn. De förses tyvärr med billig rom av lokala traders och det verkar vara en parallell med andra länders indianer som fort fastnar för spriten men inte kan hantera den.

Just nu, den 19 mars kl 19.55, ligger vi för ankar i en liten krok av bifloden Cano Lau Lau. Vi kom hit på eftermiddagen och hann se oss omkring lite innan det mörknade. Här skall vi stanna ett par dagar och hoppas hitta en apflock som enligt rykten skall finnas i området. Vi träffade även en indianfamilj i sin kanot som fångat fyra varaner som skall bli mat. De bor i en by här i närheten, vi känner lukten från deras eldar i byn, så vi vet ganska väl var den är. I morgon skall vi söka upp den.
Här är också den sydligaste punkten på vår resa, 09 grader 14´,8 N och 61 grader 47´,9 W. Här skall vi alltså vända hemåt och här skall vi byta ut vår nationsflagga som hängt med i tio månader och 6.500 nm och är lite sliten.
Ankringen i floden är ett äventyr för sig. Strömmen drar båten åt sitt håll, vinden åt sitt. När dessa är samstämmiga är allt ok. Ibland kan ström och vind motverka varandra och det händer att strömmen styr båten och vinden drar, med påföljd att ankaret ligger långt bakom båten. Nu är inte detta något problem eftersom det alltid har varit bra ankarbotten, och strömmen vänder fyra gånger om dygnet.
Det är mycket olika ljud från stranden vi har att sortera. En del av ljuden från groddjuren är mycket entoniga och rent av tröttsamma. Andra kommer från fåglarna och är för det mesta njutbara om man undantar papegojan som skränar och skall överrösta alla andra.
De flesta ljuden är ändå njutbara och spännande att lyssna till. På kvällen efter solnedgången dör oftast vinden ut och ljuden hörs ändå tydligare. Efter kl nio är det ganska tyst fram till gryningen då det tar fart lite sakta.
Har blivit erbjuden att byta till mig en pilbåge och flytande pilar. Dessa används att jaga fisk med. Istället för harpunlina har pilen stor area med stor flytkraft vilket gör att fisken flyter upp och kan tas omhand. Jag har även fått se ett långt handharpun för större fiskar, vilka det nu kan vara.
I morse hade vi tre rosa, Pink Dolphins, omkring båten. De är inte lika smidiga som andra delfiner och mycket långsammare i sina rörelser. De är tydligen nästan blinda och har bara sitt ”radarseende” att lita till. I övrigt kunde all fisk i floden blunda hela dagarna för sikten är inte mer än ca 3 dm. De kommer aldrig fram och leker omkring båten, även om de ofta uppehåller sig i närheten. Har försökt filma dem men det verkar omöjligt eftersom de så sällan visar sig där de bör vara, även om de är riktigt nära båten.

I dag, måndag, såg Eira apor i ett träd alldeles i strandkanten innanför vår ankringsplats. Vi har också besökt byn som fanns alldeles i närheten. Tyvärr var allt manfolk ute i markerna, vi såg dem i kanoterna tidigt i morse.
När vi kom i dingen blev vi mötta av två kanoter med barn som pratade och var mycket intresserade av jämförelsen mellan kanoterna och våran dinge. Jag bankade med handen i deras stabila kanot och sedan i dingen och det villa alla prova. Vi bogserade dem in till landningsplatsen där resten av byn var samlad.
Här var det välordnat med bohyddor och kokplatser. Hyddorna är som brukligt av det enklaste slaget med ett antal pålar i marken, några tvärslåar och takbjälkar samt palmblad som tak. Väggar finns inte så alla i byn har full insyn i varandras hyddor. De har även, för det mesta, ett golv ungefär en meter ovan marken. Det finns inga möbler mer än hängmattor till alla. I dessa förvaras kläder under dagen och de användes även till sittplats. Alla verkar vara viga i kroppen och visar inga symtom på onda höfter eller knäleder od enligt Eira. Oftast lever en familj i varje hydda.
Alla hängmattor hade moskitnät och kläder hängde prydligt under taket. Det var som en riktig scoutcamp.
Vi blev visade omkring i byn som var på 6-7 familjer, alla välnärda och skapligt klädda och rena. I en låda, troligen ett utrangerat kylskåp, låg varanerna vi såg i går med bakbundna ben.
Linnéa tog ut alla barnen på en tur i dingen, till allas stora förtjusning och även de vuxna ville prova. Jag frågade om jag kunde få prova en kanot och två flickor tog mig med på en tur. Otroligt vad skickliga barnen är att hantera kanoten. Paddlarna de använder är korta och breda i bladet vilket gör att de är tysta och effektiva, inte minst när de förflyttar kanoten i sidled. Så här långt in i landet är marken fastare så de kan hitta lite bananer och ananas. Jag frågade om de ville byta bort bananer och en klase kom fram direkt. Kostnad en T-shirt.
Vi fick till och med fotografera en flicka som satt och flätade en korg. Annars blir de väldigt oroliga när kameran kommer fram. Vi har funnit att de är roade när vi tar bilder på husdjur och på varandra, så börjar man med det kan man få en bild även på dem. På denna plats trivdes vi och de med oss.

Nästa dag, tisdag, var vi uppe tidigt i soluppgången och drack kaffe på fördäck. Det blir ganska fuktigt under natten men det torkar upp så snart solen lättar över horisonten. Det dröjde inte länge förrän aporna visade sig i samma träd som i går. Det är en gulaktig blomma på trädet som lockar. De äter en del av blomman och släpper restan som dalar till marken. Mycket effektfullt i morgonsolen.
Apornas vrålande ljud hörs nästan överallt och vi fick veta att det är särskilt intensivt just när tidvattnet vänder. Detta är bra för dem som har nät som flyter omkring i floden och en signal att det är dags att titta till dem.
Innan vi drog vidare tog vi en sväng förbi vår by sedan i går och det tog inte lång stund innan vi hade våra vänner omkring oss igen. Till min glädje hade flickan gjort korgen färdig och den blev nu min. Alla andra stod på land och vinkade så det var svårt att åka därifrån.
Vi hade siktat in oss på en by vi sett på uppvägen som heter Boca la Pela och som jag trodde hade halsband med krokodiltänder. Nu var det inte det inte krokodiltänder de hade visat, men de hade andra intressanta saker att byta. Jag fick i sista stund ett bud på en riktig machete, använd och lagad och med riktigt stål. Den kostade både skjortan, T-shirt och mössa.
Vi gick sedan en biflod, Cano Tucupita, ner mot huvudfloden igen. Underbart vackert med en liten by här och där. Oftast bara en eller två familjer.
Vi träffade på en familj som höll på att flytta. Varför fick vi aldrig klart för oss, men trolig orsak kan vara till ett bättre läge under regnperioden, eller att komma bort från de tusentals stickflugor vi fick del av. Alla paradis har ju sin orm och Orinocodeltat har miljoner av dem i form av små svarta stickflugor. De är ena fega rackare som helst anfaller bakifrån eller under fötterna med små bett som kliar som fan.
Allt bohaget rymdes i fyra kanoter, inklusive 8-10 pers. Bl a var det ett ”nygift” par. Flickan var ca 14 år och grabben ca 20. Här är det så att när flickorna får sin första menstruation anses de mogna att gifta sig. Det är ”mother-in-law” som ombesörjer detta. Flickans hår klipps kort för att indikera att hon är redo. Svärsonen flyttar då till flickans familj och jobbar för hennes far. Om fadern dör fortsätter han att jobba för änkan. På detta sätt utökas familjen i storlek. Många döttrar är alltså en bra investering.

På onsdagen beslutade vi att gå tillbaka till ankarplatsen vi hade på lördagsnatten. Det blev en omväg på nära 20 nm men vi tyckte det var värt besväret eftersom det var ett väldigt aktivt djurliv på morgonen och så lockade en stig in i djungeln till en upptäcktsfärd. Inte alltid att det blir som man tänkt. Morgonen var ovanligt lugn och tyst, och stigen ledde oss in i rena träskmarken. Vad indianerna har för sig där inne vet vi ännu inte.

På torsdagsmorgonen fortsatte vi ännu en bit upp i Cano Guapoa för att leta efter en liten by som kunde ha fina korgar att byta med. Byn såg övergiven ut men det hängde kläder på tork. Efter lite lockrop ”cambio wapas”, ungefär ”byta korg” kom en liten kvinna fram och visade sig. Väldigt blyg och tillbakadragen men bestämd när hon visade vad hon ville ha i byte. Hon hade fina korgar som vi ville ha, men Dolphys bytestyger var hon inte nöjd med så hon kom tillbaka till oss och fick ett sämre tyg för samma korg. Vi förstod ingenting men Christina fick sin korg.
Nu är det kväll och vi ligger utanför en by vid utloppet från Cano Jarvana. Här bor en man vid namn Collins från Brittish Guyana som kom hit som barn, hittade sin fru och flyttade hit. Eftersom han är engelskspråkig är han en tillgång för hela deltat och är deras föregångsman i mycket. Vi har vidtalat honom att ta med oss på en tur i den riktiga djungeln i morgon.
Nu är det kväll igen och utanför myggnätet dansar eldflugor som glimmar till ibland, vi känner röklukten från byn och hör deras dämpade röster när de inte överröstas av djungelns olika ljud. Jag sitter i sittbrunnen med kreosotlampan som lyse, (och sladd till hålen i väggen). Det är stämningsfullt så det nästan är petbart.
Man kan inte undgå tanken vilken skillnad det kan vara på olika sätt att leva och var det var bäst att födas. Dessa människor verkar vara harmoniska ock lyckliga med sitt liv.

Kl 08.00 hämtas vi av Collins och två av hans sex söner för transport en bit nerför floden. Målet är en stig in i djungeln till hans hustrus hemby. Vi utrustades med varsin ”sticks” för att hålla balansen. Stigen bestod nämligen av trästammar att balansera på. Lite slippriga efter regnet som kom på morgonen, men med skorna i ryggsäcken så gick det bättre. Efter en timmes balanserande på ”stigen” är vi framme i byn som består av ca 10 hyddor. Överallt ligger stockar att gå på eftersom marken är som ett ända stort gungfly. Vattnet är speciellt eftersom det sipprar upp ur marken och är kallare än omgivningen och anses vara hälsosamt, tom att dricka. Av någon anledning, som har med vattnet att göra, är området fritt från moscitos och enligt en läkare har indianerna här ovanligt slät och fin hy.
Orsaken att de bor här inne är tillgången till ett speciellt palmträd. Det utgör basen för deras existens. De utvinner föda och stärkelse av trädets porösa märg, gör garn till korgar och hängmattor av bladens bast samt odlar delikatesser. Ett träd är ca 25 meter när det är dags att skörda. Den del som inte tas om hand blir tillväxtplats för den stora delikatessen, en fyra cm lång larv som äts rå eller grillad.
Stämningen i byn var hjärtlig och alla umgås med varandra oavsett ålder. Vi fick följa med en bit utanför byn när de tog ner ett träd. Ur själva trädkronan högg mannen ut en liten del som han kallade ”trädets hjärta” och som var så mjällt och gott att det smälte i munnen. Kan inte hitta på något liknande jag ätit förut, kanske den allra finaste delen av en jordärtskocka.
De var igång med två kanotbyggen med en teknik jag aldrig hört talas om men förklarar varför kanoten ser ut som den gör. De holkar ur en trästam från en liten springa i överkant. Sedan fyller de stocken med vatten och eldar försiktigt under tills vattnet kokar och gör trät segt och tänjbart, ungefär som när man basar träspant. Efterhand tvingas kanotsidorna utåt, växlingsvis som man karvar på insidan tills kanoten har en form och tjocklek som man är nöjd med. Fantastiskt hantverk som gör kanoten både vacker, stark och lätt. Dessa kanoter är grunden även till större kanoter med motor. Man spikar på ett extra bord och akterspegel, hänger på en stor Yamaha och blir snabbast på floden. Paddlarna tillverkas i ett stycke från en del av ett balsaliknande träd vars nedre del mot roten bildar stora platta trästycken som skärs bort som paddelvirke.
Här bytte vi till oss vackra halsband av blåaktiga kärnor och vildsvinsbetar. Allt från byns eget förråd. Jag blev hitbjuden på vildsvinsjakt men det är mycket osäkert när det kommer ett djur i närheten som är jaktbart. Som vapen har de ett enkelpipigt cal 12, så rostigt och glappt att jag aldrig skulle våga lossa ett skott med det, särskilt inte en slugpatron.

Det var meningen att detta skulle vara sista dagen på floden men vi har bestämt oss att stanna en dag extra. Efter en ”sista kvällen med gänget” med Dolphy 8 som måste gå, vände vi tillbaka upp en bit till Village Macareo. Det är en liten by här nere vid kusten som har en liten hjälpstation som oljebolaget Amoco fonderat pengar till som tack för ett resultatlöst oljeletande för några år sedan. Här finns en skola där barnen kan gå i sex månader under regnperioden, samt en läkarmottagning.
Vi hade turen att träffa läkaren, en kvinna från Venezuela, som berättade lite om deras arbete. Det är mest förebyggande sjukvård med besök ute i byarna. Svårigheten är att familjerna flyttar omkring och kan vara svåra att hitta ibland. Det stora problemet bland Wareoindianerna är tänderna, eller brist på tänder. Orsakerna är många och kan hittas i födan och bristen på tandhygien, men kanske främst hur de använder dem. Kvinnorna sågs använda dem som sax till de sega fibrerna från palmbladen. Det är få över trettio år som har några tänder kvar. Collins, som är 36 år, och hans familj hade fina tänder så man ser vad upplysning kan betyda.

Den här turen uppför Macareofloden är den starkaste upplevelsen under denna årslånga resa, som i sig är helt fantastisk. Nu när vi tillbaka till vår Supermarket med alla nödvändigheter som våra vänner utmed floden aldrig kan tänka sig användningen av blir det lätt så att man undrar hur det egentligen står till i världen. Men om du frågar om vi skulle vilja byta för gott blir svaret ”aldrig”.


Avslutar detta brev med en kort betraktelse från Linnéa, som får visa en 20-årings syn på denna resa.

Venezuela

Denna vilda otämjda djungel, dessa djupa mystiska floder, dessa indianer med sina pilbågar o spjut... Nåja, för att hålla sig till verkligheten så är det faktiskt precis så det är. Fast en lite mer ovinklad variant skulle kunna berätta att den djungeln vi har sett mestadels består av massa smala stammar, buskar och sumpmark. Charmerande på sitt vis, men föga torrt om fötterna och dofterna därinne kan vara ganska svåra att urskilja efter all myggspray man är tvungen att spraya på sig innan man vågar sig in. Djungeln är faktiskt till sin fördel när man betraktar den på behagligt avstånd, trygg bakom ett myggnät i båten.
Det roligaste med djungeln är att jag får tillfälle att praktisera mina kunskaper att bruka min nyinköpta fina machete. Men myggorna är många små o svåra o träffa och min machete är stor och ensam. Men myggorna är inte det ända djurlivet häromkring. Vi befinner oss trots allt i en flod i djungeln. Det finns sjöhundar (uttrar), stora fjärilar, ormar, sköldpaddor, leguaner, papegojor, apor, rosa delfiner, cajmaner, pirajor mm. Tyvärr har vi än så länge inte stött på några cajmaner och pirajor. Aningen besviken... Men vi har en hel dag kvar här, och som man säger, så länge det finns liv finns det hopp.

Men den största upplevelsen här har varit att träffa de lokala, dvs Wareo-indianerna som bor här i små byar utmed floden. Wareo betyder kanot-folket. Jag, ett barn av modern civilisation, har alltid vetat att det finns folk här i vår värld som inte vet vad en dator är, än mindre vad som menas med ordbehandlare, som går barfota o mestadels lever av vad naturen har o ge, men att faktiskt träffa dem och umgås med dem, byta saker och försöka föra en konversation, det är något helt annat än att se en dokumentär på TV som man glömmer i samma sekund man stänger av apparaten. Man får en inblick i deras liv med glädjeämnen o svårigheter som jag nog tror väger upp varandra. De har många och allvarliga problem, men samtidigt en förmåga att glädjas av det lilla i tillvaron.

Men jag känner mig ofta ganska delad inför det faktum att de knappt har några ägodelar, inte ens sådana som kan betraktas som nödvändiga, dvs kläder, rengöringsmedel, som tvål, tandborstar. Vi har mer saker i båten än vad de någonsin kommer att äga. Men vi kommer ju trots allt från en materialistisk värld vitt skild från deras och borde inte behöva känna oss skyldiga för att vi äger mer saker. Vi byter till oss mer eller mindre fina korgar och halsband mot vad de vill ha som ex.vis tyger, kläder, fiskedon, tandborstar, tvålar.

Men också är det så att de saker de trots allt har, tar de inte hand om, allt ligger utspritt och skitigt på marken runt omkring i byarna, man ser saker som de troligtvis bytt till sig av andra förbipasserande västerlänningar som säkert var fina vid bytet ligga och som nu är trasiga o missbrukade.

Annorlunda är det och troligen den starkaste upplevelsen hittils under vår resa.


Med de bästa hälsningar från oss på Cayenne