Resebrev 16

Resebrev 16 från Cayenne
Chaguaramas den 13 mars 2000

Hej alla vänner

Tiden går förfärligt fort när man har roligt. Inre tjänst i form av skrivning av resebrev har tyvärr haft en alltför låg prioritet den senaste tiden och det beror främst på att författaren har blivit lat i värmen. På dagarna är det på tok för varmt i båten och så är det väldigt ljust. På kvällen är det väldigt skönt ute och i sittbrunn har jag inget uttag till PC´n, och på morgonen är vi trötta.

Nu är det i allafall bara en dag kvar tills karnevalen startar här i Port of Spain i Trinidad. Egentligen har den pågått länge med olika evenemang och förberedande tävlingar inför den stora dagen. Det mest spännande och roliga är alla utslagstävlingar med steelbanden. Man kan gå omkring till de olika ”PanYards” och lyssna på banden när de tränade. En fantastisk upplevelse att stå mitt i ett band på 100 män/kvinnor i full aktion. Jag lovar, man har ståpäls på ryggen. Du kan även få provspela, vilket alla i bandet hade roligt åt.
Sedan sist vi hördes, har vi gjort Tobago och upplevt den troligen sista delen av Caribien som inte är helt ”turistexploaterad”.
Vädret har blivit bättre och är nu ganska normalt med skaplig vind mitt på dagen, lugnt på nätterna samt ca 26-28 grader i vatten och luft. Det blir även längre mellan regnskurarna, flera dagar ibland.

Men låt oss ta en sak i taget.
Tobago är bara ett måste för dem som vistas här nere mer än två dagar. En helt fantastisk ö med både härliga städer, små byar och öde sandstränder. Caribiens bästa dyk- och snorklingsvatten finns här.
Det mest kända dykvattnet i Grenadinerna är annars Tobago Cay, som har fått det namnet eftersom det har nästan lika fint vatten som riktiga Tobago.
Trevliga människor som alltid var hjälpsamma och ville vara som lite kompisar hellre än att sno åt sig så mycket pengar som möjligt. Vi är tacksamma att vi lydde rådet som bl a Tomas gav oss och spenderade tre veckor där, det var ändå för lite men vad gör man!!!
Första hamnen var Scarborough som har inklarering. Naturligtvis fastnade vi där i denna halvtaskiga hamn men förtjusande stad. Här kan du hitta alla sköna rastamänniskor som bara vill alla väl??? Vår dotter Linnéa fick bl a uppmaningen att det är farligt att röka cigarretter, men lite hasch bara piggar upp!! Röken ligger tung på sina ställen, men det var svårt att se någon som flippade ut.
Vi hittade snart våra små smultronställen, det var lättare att hitta var de serverade kall öl än varm mat. Snabbpmat var det inga problem med. Skipper hittade stans största reklambyrå som gjorde alla häftiga skyltar man hittade överallt. Det var skickliga hantverkare som textade allt på frihand, både text och bilder. Naturligtvis blev det till att läsa korrektur när jag påpekat att Internet stavas så, inte Interner. Det blev allmänt flabb när jag berättat vad det betydde på mitt språk.
Här finns det mesta du behöver för ungefär halva priset jämfört med Grenadinerna, och Caribölet smakar minst lika bra.

Efter en vecka fortsatte vi tillsammans med Linköpingsbåten Juliette runt Tobago motsols som var helt fel beträffande vind och strömmar, men passade oss bäst. Det finns många fina vikar att ligga i men det blåste ganska häftigt så det blev ingen bra ankarplats förrän i Man of War Bay utanför Charlotteville. Här var helmysigt och vi blev kvar en hel vecka. Befolkningen accepterade oss och var hyggliga i största allmänhet. Vi kände oss som hemma. Inslaget av rastakulturen var stort. Bland annat killen som hade grönsaksförsäljningen där vi landade dingen. Mot slutet kom han och hjälpte oss iland när vågorna var höga och lät oss bestämma priset på grönsakerna när han tröttnat på att vi alltid ville pruta. Jag tror han tjänade på detta.
Sedan besökte vi ankringsplatserna utmed norra sidan av ön.
Den sämsta ankringsplatsen, men mest intressant var Plymouth. Bl a har måsfåglarna utvecklat ett alldeles speciellt sätt att skaffa mat. En stor koloni pelikaner fiskar i ankarvikenoch dessa måsar, de liknar och låter som våra skrattmåsar, snor till sig mycket av fångsten. När en pelikan dyker, med ett jätteplask, kastar sig ett gäng måsar över henne och hackar och sliter till sig fångsten. De till och med sitter på huvudet och hackar på näbben. Pelikanen har även utvecklat ett motmedel. De har lärt sig svälja maten under vattnet till stor förtret för måsarna.
Västra delen av ön med Bucco Ref och turisthotell är inte lika rolig men bjuder på de bästa dykvattnen. Här finns Tobagos enda telefon som fungerar att ringa collect call till USA så det var här de sista detaljerna runt vår försäkringsskada klarades ut. Nu var det dags att dra mot Trinidad.

Vi startade en kväll kl 11.00 mot Trinidad för att hinna klarera in under kontorstid. No problem. Vi hittade en bryggplats på Hummingbird Marina så vi tänkte leva lyxliv ett tag. 15 USD är ändå häftigt, men vi blev kvar i 11 dagar. Vi skyllde på alla småreparationer som skulle göras. Bl a har vi installerat en ny toa, så har vi ett irritationsmoment mindre. Halleluja!!

Karnevalen är något helt fantastiskt med ett engagemang från de lokala som inte går att beskriva. Det finns de som sparar i flera år till en dräkt och då måste det ju festas dygnet runt så man får valuta för pengarna. En dräkt för den stora paraden, på tisdagen, kan kosta allt från tusen TT-dollar till vad som helst. De stora dräkterna är för det mesta sponsrade och kan kosta 100 000 TT-dollar.

För den mer ”folkliga” J’Ouvet, söndagnatt, kostar en dräkt bara en spottstyver. Men där får man jobba mycket hårdt.
Kvällen började med ”happy our” på Cayenne kl 21.00. Vi var ganska många yachties anmälda. Det var ordnat med transport till Port of Spain och the ”mas camps” där det bjöds på frukost kl 24 och rom lite senare. Här gjordes de sista justeringarna av dräkterna, dvs fingerfärgerna kom fram. Efter en liten stund gick inte att känna igen många av vännerna.
Innan avfärd bjöds på mer rom och högtalarbilen öste på för fullt. Då menar jag ösa på. Existerande jordbävningshögtalare kan slängas i väggen. Här var alla dubbelt stora och packade så tätt det gick på en stor lastbil. Hela kroppen vibrerade om man kom i vägen för dessa.
De mest populära soca-låtarna gick i ett, den mest poppis, för rytmens skull, började refrängen med ” as in the air” och fick alltid stort gensvar.
Kl 04 började den egentliga marschen då alla banden visar upp sig på stadens gator och det fortsatte långt fram på morgonen. Under marschen serverades mer färg, lera och en macka för dem som var hungrig på det. Jobbigt och skitigt som fan, men kul.
Denna del av karnevalen började som en alternativ marsch för dem som inte hade råd att skaffa dyra dräkter och har växt ut till dagens enorma manifestation.
Överallt stod folk utmed gatorna gungade med, här är mycket populärt att weina, som är en sexuell eller sensuell gest både för gammal och ung. Hela gäng med ungdomar for omkring i bandet och weinade damerna, verkade som de hade något poängsystem för de var mycket ihärdiga. Till slut lyfte ”Micke”, en göteborgare, på särken och erbjöd detta men det blev för mycket så de drog.
Fram på förmiddagen när vi var sanerade blev det lite vila, för detta var bara början. Karnevalen håller på oavbrutet i tre dygn med olika aktiviteter, både officiella och andra.
Den största kortegen är på tisdag och det är här de allra finaste dräkterna kommer fram. Det är en prakt som slår det mesta. Och en kontrast som är större. Parallellt med tåget kommer alla fattiga, klädda i trasor, och samlar in tomflaskor och vad som kan finnas av värde.
Onsdag morgon då vi kom in i stan var de flesta gator städade och snygga.

I övrigt är Port of Spain en liten storstad som har det mesta vad du behöver och inte behöver. Då tänker jag på ficktjuvar och rånare. En vänbåt till oss blev pistolrånade alldeles utanför marinan första kvällen vi var ute. Vi kom från stan i olika taxi och de hade oturen att vara på fel plats vid fel tid. Mycket chockerande och obehagligt för alla här omkring, inte minst för deras 11-åriga son som såg sin mor rånas.

Det största intrycket härifrån Trinidad är ett besök på ön Chacachacare, en ö för leprasjuka i denna region. Efter att sjukdomen kunnat botas och utrotas under 1950-talet bodde många kvar i kolonin i många år. I slutet av 60-talet utbröt kolera, eller ryktet sade detta. På tre dagar utrymdes hela kolonin, alltså hela ön, och allt lämnades vind för våg.
I dag är det mesta överväxt och naturen återtar terrängen så du får leta efter ruinerna av boningshus, generatorhus, kyrka och lasarett. I behandlingsrummen kan du hitta röntgenapparater med plåtar, medicinflaskor med okänt innehåll och journaler med patienternas namn, ras, och status prydligt inskrivet. Kuslig upplevelse på min ära.
Öns lagun är ett populärt utflyktsmål för de lokala men det mesta står ändå orört av människohand.

Jag har förut talat om ”omvänd apartheid” men vi har råkat ut för något annat med en positiv och trevlig innebörd. Faktum är att vår hudfärg, som nu visar att vi varit länge i värmen, ger oss den fördelen att vi inte blir utsatta för den värsta sortens bondfångeri eftersom de vet att vi varken är intresserade av deras skräp eller har några pengar.

Nu känner vi att varit här alldeles för länge och levt det sociala livet som är så trevligt att det är förödande för den tid vi har att disponera här i Caribien. Ryktet talar om att vår dotter kommer ner i slutet av Mars så vi får försöka få lite tid med henne också.

Nästa brev skrivs in den 28/3-00.

Hälsning från oss på Cayenne