Resebrev 15

Resebrev 15 från Cayenne
Prickley Bay, Grenada 1 februari 2000

Hej alla vänner

Grenada kallas i en del litteratur ”den gröna ön” och det gör den skäl för. Otroligt frodig, här borde man kunna få vad som helst att växa. Har varit här till och från sedan den 15 januari och trivs alldeles utmärkt.
Det kändes skönt att lämna Barbados med allt trassel som följde på försöket att sänka Cayenne. Det var osäkert in i det sista om vi skulle få till en uppgörelse så vi kunde gå vidare och fira nyårsafton på Bequia. Den 29:e kl 15.00 kunde vi äntligen vara nöjda med avtalet om ersättning och kl 16.45 kunde vi dra upp ankaret för Port Elisabeth.
Vår dotter Jenny mötte upp i Blue Lagoon på St. Vincent den 5, för tre veckor, sedan hon provat inrikesflyget från St. Lucia. Den 16 hämtades vänner på Grenada så den som känner till vår båt förstår att det borde vara ont om plats i Cayenne. Räddningen var den norska båten Storefri med ett betydligt roligare och sportigare program än vårt.

Onsdagen den 29 dec -99 och framåt.
Äntligen, efter många turer med fax och e-mail till USA och möten och inställda möten med den lokala representanten för JetSki-ägarens försäkringsbolag har vi en uppgörelse som vi kan godkänna och vara nöjda med. Detta gjordes utan hjälp från vårt försäkringsbolag, Pantaenius i Danmark som gärna tog emot vår höga premie och nu hade det enda rådet att ”försök och gör upp i godo, det är vanligt där nere”. Något större engagemang för en kund som råkat illa ut gick inte att finna.
Nu återstår bara verkställigheten med en check till vår bank för att detta skall kunna läggas till handlingarna. Båten seglar som förut, det enda synliga är lite repor i lacken som markerar träffen. Detta får fixas till när vi kommer hem.
Mindre än två timmar senare var vi klara för avgång mot Bequia, omkring 80 nm mot V. Framme 10.15 nästa dag och kom till en ganska fullbelagd vik utanför staden Port Elisabeth. En helt förtjusande liten håla med en gata utmed stranden där allt av vikt fanns, allt annat var off.
Ankarbotten var tyvärr inte så bra sedan svallvågor, orsakade av orkanen Lenny, flyttat upp all sand från botten upp på land. Det var svårt att få ett ankare och hugga vilket många fick erfara under några blåsiga dygn. Själva hade vi tur och fick bra tag med både 20 kg Bruce och ett reservankare, ett ”tunt” hopfällbart stockankare, så vi satt bra fast i botten.
Värre var det för många andra som fick flytta om under natten. Vinden var hård, liten kuling och i stötarna stor.
Kl 02.00 small det i vår båt, en franskflaggad charterbåt som tappat ankarfästet och var på väg, med ankaret invarpat och klart, körde på vår ankarkätting snett bakifrån och trasslade in sin pulpit i vår pulpit. När jag hunnit upp på däck var han loss och släpade utmed vår styrbordssida med risk att haka fast någonstans. Trots att jag uppmanade honom att backa bort från vår båt fortsatte han att dejsa utmed vår sida tills han fastnade i en mantågsstötta och krökte till denna. Stor uppståndelse på båtarna runt om som observerat detta och Stefan på Jerseyregistrerade båten Evelyn fick namnet på båten samt skickade en taxibåt som fanns i närheten att meddela att de var identifierade. Det senare är mycket viktigt eftersom det förekommer smitning från olyckor och särskilt franska båtar har skapat sig ett dåligt rykte här nere. Resten av natten satt vi ankarvakt och hatade fransmän.
Nåväl, på morgonen kom skepparen, som var tysk, med en tolk och ersatte skadan och vi skildes med artighetsfraser. Han tyckte till och med att jag var ”en kindly man” som inte var förbannad och jag tyckte han var ”en honest man” som över huvud taget hörde av sig. Vi skildes alltså som vänner. Ja så kan det gå, nu seglar vi med bakåtsvepta mantågstöttor och tar med lite mer jobb hem till Rune.

Nyårsafton blev som alla förstår lite speciell. Efter en privat supé på Cayenne fortsatte vi med Rum Punch på en Australisk båt, Polo Flat, med svenskfödde Skelefteåbon Göte och hans fru Rosalind. Göte emigrerade till Australien som 20-åring och har hela tiden haft en dröm att segla hem till Sverige på egen köl. Nu var han på väg tillbaka till Australien efter att båten övervintrat i Skellefteå och han hemma. Träffade honom första gången på La Gomera, och fick då höra hans spännande livshistoria och hur han under senare år byggt båten själv, i stål, och seglat till Sverige.
Senare på kvällen fram till 12-slaget var vi fast förankrade på Uppsalabåten Exuma, med Majken och Bertil som värd, tillsammans med andra svenska vänner.
Firandet var som en trestegsraket. Kl 7 pm var det skandinavisk tid, kl 8 engelsk och 12-slaget var lokal tid. Alla tider firades med nödraketer och ”tut i lur”. Bequia bjöd på ett ståtligt fyrverkeri från en bergstopp vid infarten till lagunen.
Vid 12-slaget dracks medhavd champagne där varje flaska hade sin särskilda historia och orsak att den skulle drickas just nu. Vår flaska hade sänts med från Vårdcentralen i Ekholmen där alla Eiras medarbetare önskade Gott Nytt År. Tack skall ni ha, det känns skönt att veta att någon tänker på oss.
Den 5 januari gick vi upp till grannön St Vincent för att hämta vår äldsta dotter Jenny. Första dagarna var hon lite desperat angående solbränna, eller snarare avsaknaden. Hon tyckte mest hon liknade en charterseglare och dessa, fick hon veta, står allra lägst på rangskalan här nere.
En nabobåt, den norska Storefri med fyra unga trevliga, skönsjungande gutter hade en extra besättningsman med från Barbados, Wayne, som är en äkta rastakille, född här på ön. Med honom som guide gjordes utflykter på denna spännande ö, bl a till en ännu verksam vulkan på norra delen av ön. Otroliga stigar på bergskammar inte bredare än en normal gångstig och stigning som en ordinär trappa. Oturligt nog hade det regnat en del så det var ganska slipprigt på sina ställen. Med ålderns rätt tog vi det lite lugnare i förhållande till ungdomarna som inte syntes behöva kämpa ett dugg. Det som höll kroppen igång var tanken på en liten älv som rann ut i havet där taxin väntade. Gud vad skönt det var att lägga sin trötta kropp i det strömmande sötvattnet. Wayne försvann så stor han var under bottenstenarna och uppförde sig mest som en fisk. En mycket mångsidig och kunnig kille.
Nästa mål efter St Vincent var Union Island som också tillhör Grenadinerna. På vägen dit stannade vi till på Beqiua för att kolla posten en sista gång. Där fanns ytterligare ett brev som då varit på väg i 6 veckor och mer, men inget paket med glögg och pepparkakor som vi visste var på väg. Vad gör dom???
Tack alla ni som hörde av er per post till oss. Det är faktiskt roligare med brev än e-post, även om det känns osäkert om det kommer fram.
Vi fortsatte samma dag ner till den lilla ön Canouan som vi tyckte skulle ge bra skydd för den allt häftigare NV-vinden. Efter en del sökande valde vi en bay där det låg en fiskebåt för ankar. Detta var ett bra ställe - för fiskebåten - vi som inte vågade gå så nära land som de, blev plågade av fallvindar som kom farande över oss från alla möjliga håll. Vi hade två ankare ute så det var ett styvt jobb att reda ut tamparna på morgonen. Kättingen hade snott sig i alla möjliga krokar runt stenar och korall så det var bara att följa med runt när vi tog upp ankaret.
Vidare mot Clifton Bay, Union Island som är ett märkligt ställe att ligga på. Inget vindlä mot den förhärskande NO-vinden, bara ett rev som tar bort all sjö så det är alldeles stilla i vattnet - och rent och klart. Det är också det klart dyraste stället hittills. Märkligt nog kunde man köpa öl till skapligt pris. Kött var inte att tänka på, eller tomater av dålig kvalitet, 6-7 ECDollar/pound (ca 40 kr/kg). De låg som små guldklimpar på borden hos alla gatuförsäljare. Som tur är har vi gott om mat i våra förråd fortfarande och papaja och citrusfrukt är hyfsat billigt. Meningen var att vi skulle gå ut till Tobago Cay och dyka men det var häftig vind den tid vi var där.
Den 15 januari drog vi söderut, till Grenada för att träffa goda vänner som skulle segla med i två veckor. Fin segling ner till Tropicana Lagoon utanför St George. Häftig stad och häftigt land där nästan allt är grönt eller brunt, rostbrunt, för klimatet är häftigt även för allt gjort av metall. Efter några dagar gick vi tillbaka till Union där resten av våra vänner och våra ungdomar var kvar. Häftig segling, mest med motor, men våra vänner Lena o Arne Gribing var tåliga.
Efter några lata dagar på Union med utflykt och snorkling, gick vi tillbaka söder ut igen. Nu mot Carriacou som borde utforskas. Detta är den första ön i Grenadas Grenadiner så här måste klareras in igen. Huvudstaden heter Hillsborough och består av två parallella gator utmed stranden. Denna ö hade stora skador efter orkanen Lenny som härjade som mest uppe vid St Martin men sände jättevågor hit ner. Dessa kom så att säga från fel håll så ingen var beredd och inget skydd fanns. Många hus och vägar utmed bukten hade rasat och det var sanddrivor långt in på land. Men alla var glada ändå och tyckte inte det var så farligt. På S delen av ön finns en vik som heter Tyrrel Bay där det även finns en hurricanesäkert hål inne i ett ”mangroveswamp”. Vi tyckte det lät spännande så vi gick in och lade fast med ankare i stäven och två tampar i trädrötterna, eller om det var grenar. Vi njöt av stillheten, efter en oändlig tid med hård vind, i två minuter, sedan blev vi bortjagade av miljoner knottliknande varelser och vi var tillbaka i ruta ett, dvs ute i bukten och den härliga vinden som höll allt djävulskap på avstånd.
Dagen efter var planerat att snorkla på ett litet rev, Sandy Island, men även här var vinden för stark för att ankra och snorkla så vi fick falla av och gick ner till södra Grenada. Härifrån St George var det dags för Jenny att åka hem så det blev några dagar med utflykter inne i landet. En oförglömlig sådan gjordes till ett vattenfall som heter Concord. Inget märkvärdigt men en lagom tripp för en dag. Vi åkte kamakazebuss, de kör som biltjyvar, till norra delen av ön, sedan var det en 1,5 timmas väg att gå. Det tog oss flera timmar att gå den korta vägen eftersom det fanns så mycket kul att se och så många olika typer vi träffade utmed vägen som ville prata, och ha våra pengar förstås. En äldre gentleman, med alla sina barn i USA, skänkte oss en hel kasse med utsökta citrusfrukter att ta med hem. Utmärkt att blanda med Barbadosrum till ankardrink od.
Själva vattenfallet var inte så märkvärdigt och det skulle kosta 2,5 ECDollars att bada i det grumliga vattnet ,så behållningen av denna resa var vägen dit och hem och Caribb-ölen vid den lilla baren i vägskälet. Och vi överlevde även hemfärden med buss fastän piloten gjorde allt för att terrorisera både oss och andra trafikanter. De är otroligt coola.
När Jenny rest gick vi ner till de södra vikarna för att hitta rev att snorkla på. Hartman Bay och en bukt på Hog Island blev ankarplatser med bäst betyg för den sista. Det riktiga paradiset fann vi vid norra delen av Calivigny Island med ett korallrev in mot fastlandet. Här var bra lä för snorkling och en sandstrand med gräs en bit upp på land och palmer som lutade sig över vattnet, ja lilla paradiset ni vet - tills det kom en apbåt från land med dånande högtalare och folk som hoppade i takt. Det var bara att ge sig.
Hemma i vår vik var det bättre. Varje söndag är det BarbeQ med kyckling m tbh samt Caribb. Mycket trevligt och idag var det ju söndag så baren på Hog Island blev det sista trevliga minnet våra vänner Gribing fick med hem till vintern.
Just nu ligger vi i Prickly Bay där vi lämnade våra gäster i måndags. Det har just mörknat efter en härlig dag med lite moln och någon kort regnskur. Vi har just fått en kopp kaffe medan skymningen smög sig på oss. Förr kallade man detta att ”fira skymning” alltså den tid på dagen då det var för mörkt att kunna göra någon nytta och ännu för ljust att tända fotogenlyktan och bränna den dyra oljan. Då pratade man om dagens händelser och kanske planerade morgondagens aktiviteter.
Själva har vi planerat att dra upp kroken ca kl 15.00 för att säkert hinna till Scarborough på Tobago före kl 15.45, på fredagen, då stänger nämligen alla myndigheter och det blir mycket dyrt att klarera in i landet på övertid. Det är bara ca 80 nm, men det kan bli en tuff kryssbog med ström från sidan, upp till två knop om vi har otur.
Hoppas att ni håller tummarna för oss, själva gör vi vad vi kan för att klara alla de situationer vi ställs inför. Tro det eller ej, men det är riktigt skönt att få vara sig själv och veta att i alla situationer vi ställs inför är det bara vi själva som kan och skall bemästra dem. Här finns inget skyddsnät att släppa sig i när det känns tungt och ingen som tar hand om oss när det går åt pipan. Vi har varandra här ombord och det känns skönt, mycket skönt.

Härmed får vi tacka för denna gång och hoppas vi har något spännande att berätta i nästa brev.
Skulle gärna vilja citera Bengt Jörnstedt på segling, ”att vinden är fri”, med tillägget, även värmen. Tack skall du ha förresten, för en trevlig tidning.

Vi har en säker adress här i viken som går bra att sända post till då vi är på väg tillbaka norrut omkring den 1/4-00.

For arrival vaiting
CAYENNE (Stort som sorteringsnamn)
Captain Fornlund
Spice Island Marine
Prickly Bay, L´anse Aux Epines
St George´s
Grenada, W.I
Västindien


Hälsningar från
Besättningen på Cayenne