Resebrev 14

Resebrev 14 från Cayenne
Bridgetown, Barbados den 18 december

Hej go vänner

Som ni redan vet är vi nu vid, eller i resans andra mål, dvs Västindien. Det främsta målet har ju hela tiden varit själva resan. Nu gäller 5 månaders crusing tills det är dags att dra hemåt , hemska tanke. Här är nu 28 grader i vattnet och ca 27 i luften, kl 23.00.
Kommer från adventskaffe på grannbåten, en Linköpingsbåt som heter Juliette, med det unga paret Erica och Marcus som värdar. Mycket trevligt med lite julglitter och glögg.
På eftermiddagen kom en sköldpadda och simmade förbi. Trevligt sällskap.
Vi ligger på 6 meters djup och det är ok att kolla ankaret, bara att titta ner och följa kättingen.
Här i Carlisle Bay ligger omkring 60 båtar från många olika nationer som just krossat Atlanten, så alla har vi något att tala om när vi träffas på krogen ”Boatyard”.
Ännu mer blev det att tala om sedan vår båt rammades av en ”skenande” JetSki. Någon håller ett vakande öga på oss, både färgade och bleka. Föraren tycktes klara sig med en svår chock, Cayenne med skrapmärken utvändigt och trasig inredning invändigt, JetSki sjönk. Leve Cayenne. Tillfällig reparation är klar, nu väntar en match med ett försäkringsbolag i USA innan detta kan gå till historien.

Onsdag den 1 december till den 17 december
En sista tur in till stan och farväl till Cafe Lisboa innan avfärd. Träffar vår vän Olav som bott i Norge i 25 år innan det gick åt pipan med äktenskap och jobb. Är nu en ”bagman” i det redan fattiga Mindelo. Man får ju spader när man hör någon säga på norska ”jag har det bra och väntar att min sön skall höra av sig, men jag är ju så sulten”. Han fick pengar av oss så jag hoppas han fick en bra dag.
Kl 15.00 GMT lättade vi ankar tillsammans med fem andra bekanta båtar. Hygglig vind från rätt håll dvs NE. Kl 17.00 bjöds runt på gammeldansk eftersom vi då hade exakt 2 000 nm till sydspetsen på Barbados.
Kl 18.00 hade vi gått 20 nm och tyckte det började bra, då vinden dog ut. Vi åt Pizza i skymningen och tittade på några valar som pustade omkring båten.
Så här var det för det mesta under överfarten. Växlande vindar, mest från rätt håll, men i varierande styrka. Onödigt skvalpig sjö som inte motsvarade den vind vi hade.
Under hela överfarten hade vi VHF-kontakt med flera av båtarna vi startade med. Vi försökte att leta fram de möjligheter att fira som kunde anses ok.
Vi gjorde mellan 94 och 146 nm per dygn, med en snittfart av 5,1 knop. Det tycker vi är bra och är väldigt nöjda med eftersom båten är vällastad.
Vi hade stor nytta av vår SSB-mottagare med vilken vi kunde lyssna på andra båtar runt omkring oss och fick veta vad de hade för vindar och vad de visste om den närmaste framtiden så vi hade en ganska bra bild vad vi hade att vänta oss. Bland annat slank vi undan ett djupt lågtryck som passerade norr om oss och riskerade att ge oss SV-vind. Vi gick ner söder om N15 grader och sen var det ok.
Eira har försett oss med den ena läckra middagen efter den andra och tur är det eftersom skipper har känt av lite sjösjuka den första tiden, men maten har smakat bra.
Har försökt att segla med två spirade genuafockar vilket fungerade bra så länge vinden låg rätt, sedan blev de mest till besvär. Oftast har vi haft ett rev i storen och reglerat segelmängden med rullgenuan. Kravet är att man har en kraftig preventergaj för det händer att en särskilt stor våg tar tag i båten och nästan vänder den. Detta kan inte vindrodret parera. Annars gör vindrodret ett övermänskligt jobb. De sista två dygnen rörde vi knappt vid rodret eller segelsättning och fort gick det.
Man blev ganska trött på att aldrig kunna ställa ifrån sig en sak någonstans utan att den välter eller försvinner iväg av sig själv, jobbigast är det i köket där många byttor och kastruller var igång samtidigt. En otrolig prestation av Eira att laga god mat under sådan förutsätttning.
Vi kunde också dricka adventkaffe och nybakad sockerkaka. Vid sådana tillfällen känns samhörigheten med familjen alltid mer intensiv och äkta och man vet att här gäller bara vi och att det bara är vi i detta team som får båten att fungera som vi önskar.
Vi körde våra tidigare invanda 3-timmarspass som fungerar utmärkt eftersom det rullar på med en tredygnscyckel. Mot slutet hade man svårt att minnas vem som igentligen hade vakten vid en viss tid på dagen, på natten var det inga problem.
Vi har bränt diesel i ca 75 timmar, varav 32,5 timmar i följd genom ett bleke dag 11. Annars går den ca 2 tim dagligen för att ladda batterierna. Vi gör ganska mycket vatten och kylen får jobba hårt. Det var inte alla dagar som solen gav något el-tillskott eftersom den inte syntes till. Fisket har gått skapligt de gånger vi har försökt. Guldmakrill är en alldeles utsökt delikatess, liksom flygfisken, som är Barbados nationalsymbol. Vi smakade aldrig denna delikatess eftersom de skördades på morgonen och bara enstaka ex varje gång. De är fantastiska simmare och lika dåliga flygare verkar det som. De kommer som en kula ut ur en våg och flyger hängande i luften och med de förstorade fenorna bakom gälarna som vingar, utan någon förmåga att styra. Vad som får dem att starta kan man tänka sig. Bl a guldmakrillen anser dessa som mycket goda. Det gör även vi. Till julen köpte vi flygfiskfiléer som stektes som strömmingsflundra och lades in i ättika. Gissa om det smakade till julmiddan.
I övrigt var denna segling något som blev rutin ganska snart. Vakta, sova, äta, vakta osv. Vi försökte få tiden att gå på alla möjiga sätt, bl a med långa konversationer på VHF-radion och annat kul.
Cayenne startade en radioserie ”Din tröst i natten” där vi spelade lite Lindeman och Jan Johansson till belåtenhet för lyssnarskaran som ibland bestod av bara en båtvakt. Lena på Petina sände alltid beundrarmeddelanden.
En annan spännande sysselsättning var att på morgonen spana in var båtarna befinner sig i förhållande till oss. Det berodde mycket på vilken segelsättning som valts till natten eller om någon ändrat kurs och en fördelaktig vindriktning i förhållande till de andra.
Som du ser, alla gick ner i varv och de små glädjeämnena blev plötsigt stora.
De sista dagarna tyckte man att ”nu kan vi det här, låt oss nu komma i hamn”. Detta hörsammades och vi hade så god fart att vi lyckades att även här få angöra i mörker. Nu var inte detta något problem eftersom de snabbaste båtarna redan låg i viken. Vi gick på GPS ända in i bukten och anropade på radion. Det blev ett välkomnande med flashlight och andra blinkande lampor, och sista biten blev vi lotsade av en dinge. Gissa om en ankardrink smakat bättre någon gång. Turligt nog var det ganska stilla i viken denna natt och klockan fick ställas tillbaka fyra timmar, till lokaltid, så det blev en stund att sova innan gryningen.

Lördag den 18 december till 29 december
En stor del av dagen gick åt att träffa våra vänner som varit så nära men ändå på avstånd och att klarera in i detta nya land.
Barbados är en självständig stat i Brittiska samväldet med allt som det för med sig, bl a egen valuta som jämförs och är löst kopplad till USD.
Språket är engelska med en distingtiv Bajanaccent, alltså oftast obegripligt när de talar med varandra. Av 265 000 innevånare är mer än 90% Bajans, alltså svarta.
Överallt möts man med ett glatt leende och någon kommentar och alltid en hjälpsamhet som man inte är van vid. Klimatet är härligt med en medelteperatur på 28 grader under januari, både i luften och i det turkosfärgade vattnet.
Tyvärr är det väldigt dyrt med det mesta, både mat och andra förnödenheter. En grillad kyckling SEK 120:- för att ta ett skräckexempel.
Dagarna lunkar på med underhåll av båten, anskaffning av saker osv, därimellan bad och underhåll av botten. Under överseglingen har långhalsar slagit rot i båtens fribord upp t o m 15 cm över vattenlinjen akterut, alltså den del av båten som legat under vatten. Trots giftig bottenfärg finns en och annan även där.
Har man inget annat att roa sig med kan man ju laga inredning. Ett försök till sänkning av Cayenne utfördes av en modern ”kamakazepilot” på en JetSki utan annat resultat än en stor mängd extra jobb för vår besättning. Inredningen är nu temporärt lagad så vi kan segla vidare. Återstår bara att komma överrens med uthyrarens försäkringsbolag hur stor skada vi lidit och hur mycket det, tillsammans med reparationskostnaderna kan vara värt. Bolaget finns i USA så uppgiften är inte helt lätt.
Vi har även hunnit med lite utflykter på ön och kommit underfund med att lokalbussarna är mycket roligare och billigare att förflytta sig med än tex taxi. Här på ön odlas stora mängder sockerrör som används vid framställning av den berömda Barbadosrommen. Nu till jul kan du få en flaska Mount Gay för nio BBDollar eller som två öl i baren. Den är god så man undrar att de inte behåller den själva.
Julen firades under stillsamma former i bukten. Vi skandinaver firade vår jul vid rätt tid, de andra inklusive Bajans en dag efter, Cristmas day den 25:e.
Båten pyntades med julgran och glitter, och svenska flaggor. Kan meddela Paula och Tomas att ljusen lyste exakt i två minuter, fint var det. Glöggen var buktens godaste när den spetsats med lite vodka och bränts av.
Vi firade med julmiddag kl 18.00 när mörkret fallit. Det blev som väntat lite annorlunda med en båt som rörde sig (till skillnad mot julmiddagarna hemma) och 28 grader varmt. Av den traditionella maten saknades inget, trots att vi inte skulle lägga massor av jobb på detta. Det blev emellertid en kul utmaning att ”fixa till det lite”. Senare på kvällen var det samling på stranden för lite social träning. Skipper fick en hatt i julklapp så nu är han ännu mer lik ”Krokodil dandy” enligt somliga.
Annorlunda var också att följa julstressen här i Bridgetown. Inte mycket annorlunda än hemma i Linköping, kanske bara lite svettigare. Jag hittade i en affär troligen denna juls största julklapp, vinylgolv. Det är sant. Jag investerade i en ny liten hink som vi använder att hiva upp vatten med. Kön var lång vid kassan och var fjärde hade en bit vinylgolv att släpa på. Hemma var det tydligen en bibel enligt ryktena här nere.
Andra rykten säger att det är inreseförbud i Venezuela, dit vi tänkt oss i februari, så det är möjligt vi får planera om lite. Innan dess kommer vår dotter Jenny på besök i tre veckor och det skall bli härligt att ha henne med ombord på Cayenne som jag vet att hon älskar.
Om du missade att sända julklapp till oss på Bequia (som vi ju ännu inte kunnat hämta ut eftersom vi stannade och blev kvar på Barbados) går det bra att sända till följande adress så tas det med i mitten av januari.

Med varma hälsningar från besättningen på Cayenne


Adress till och med -00-01-14. Gribings hälsar på oss på Grenada och tar med all post och annat vi behöver den närmaste tiden.
S/Y Cayenne
C/o Arne Gribing
Anderstorp
S-690 30 Finnerödja