Resebrev 11

Resebrev 11 från Cayenne
Gomera till Cabo Verde

Hej alla vänner
Naturligtvis blev det lite strul med avgångsdagen från San Sebastian. Glasögonen som skipper beställt och skulle vara färdiga den 10 var inte.....osv. Det var nog meningen vi skulle vara kvar på denna trevliga plats över skippers födelsedag den 11 så att ovationerna kunde mottas med full värdighet. På morgonen öppnades ivrigt ett paket från Paula och Tomas med diverse prylar både i ord och ton. Kul att höra röster hemifrån.
Vi vissste inte hur farligt och primitivt vi levt förrän ett paket från Lena och Kennet på S/Y Petina öppnades, där fanns nämligen en riktig konservöppnare. Kanske en räddare i nöden för i fortsättningen är det konserver som gäller för det mesta.
Den 12/11 kl 12.15 lättade vi från denna gudsförgätna plats. Alla förutsättningar verkade lovande för en fin överfart till Cabo Verdeöarna, eller närmare Sao Vicente. Inte hade vi någon tanke på rekordfart, 800 mil på 8 dagar var planerat.
Efter sex dagar och 4 tim släppte vi kroken i en skyddad och fin hamn i Mindelo, huvudstad på Sao Vicente. Sista tre dagarna jagade av en liten kuling, från rätt håll denna gång, som gav god fart. Vi som trott att Cayenne varit alldeles för tungt lastad och trög. Stadig och med bra fartresurser är rätt benämning. Efter inklarering och första kontakten med alla ungdomar på stranden som ville vakta dingen, visa det, skaffa det, osv var det skönt att slappa lite i en sittbrunn som var stilla, få en stor välförtjänt landgångsdrink och lite god mat.

Fredag den 12 till torsdag den 18 november
Klockan 10.00 kom glasögonen med färjan, lite sent men nu är de som de beställdes från början. Nu vidtar den alltid så krävande uppgiften att investera de kvarvarande inhemska slantarna på bästa sätt. Vad kan vara mer rätt än spanskt kvalitetsvin från Rioja. Efter utklarering säger vi ”på återseende” till de båtar som är kvar. Fick för mig att det skulle behövas ett rev i storen eftersom det ligger en Gale från Gibraltar mot SO, och ett annat V ut på väg mot N. Larvigt.
Snart kunde vi lätta, med motor. Det tog två timmar innan vi fick den rätta vinden. Den påverkas upp till 20 mil i lä av öarna. Sedan hade vi god vind från NNO - O mest hela vägen. Fick oftast skära upp några grader för att slippa plattläns som inte är så trevligt när sjön är grov och påverkar kursen åt båda hållen. Detta gäller framför allt på natten. Med GPS och vindroder är det för det mesta ett enkelt vaktjobb att segla längre sträckor. Kolla kursen, hålla uppsikt runt horisonten så inga andra båtar eller föremål kommer i vår väg, allmän uppsikt över båten så inget ligger och nöter eller på annat sätt kan förstöras, osv. Listan kan vara hur lång som hälst, det är bara att vara vaken så ser man vad som behöver fixas, men seglingen är enkel.
Det där med perspektiv på tillvaron har vi berört förut och exemplen dyker upp då och då, som här tex, saxat direkt ur Linneas brev till syrran Jenny.
Samtal om navigationen första dagen ut från Gomera mellan far och dotter:
” Vi får gå lite mer söder ut om rumbline här nere för där finns ett grund som vi skall undvika om det blir hårt väder med kraftig sjö.
-”Hur mycket från kursen”
”Ca 10 mil”
-”Hur djupt är det där då”
”178 meter”
-”Hur långt är det dit”
”Två tre dar sådär”.

Vi har fastslagit vårt vaktschema med rullande tretimmarspass. Passar bra när det blir mörkt omkr 19.30. Vi börjar räkna från kl 18.00. Då blir det bara en av tre nätter med endast ett mörkt pass, i övrigt ett mörkt pass och gryning, respektive kväll.
Denna gång behövde vakten vara extra alert eftersom sidolanternorna slutade fungera redan första natten. Å andra sidan är det väldigt glest trafikerat i dessa vatten och de fartyg vi mötte var under dagtid. Det var ändå mer än antalet delfiner. Det var väldigt glest med havets innevånare. Försökte fiska lite men farten var alltid för hög så draget hoppad på ytan precis som flygfiskarna. Flygfisk var det ända vi fångade.
Vid ett tillfäle andra natten satt jag längst bak och justerade vindrodret då något for förbi mitt högra öra och hamnade vid mina fötter. Ljuset kommer bara från återskenet av akterlanternan men jag såg att det var något mörkt. En fågel, likt en stor svala, som jag observerat förr men inte kan härleda, hade tagit svängarna för snävt och flugit på något. När jag tog upp den kändes det som den vägde nästan ingenting. Den var säkert lika förvånad som jag men fann sig ganska snart, lyfte på hatten och sa adjö. Senare såg vi denna art vilande på vattnet fast den inte liknar eller kändes som någon sjöfågel.
Den 18 november ankrade vi i Mindelos hamn, Porto Grande efter en lite jobbig men fin segling, den klart längsta vi hittils gjort.

Cabo Verde
Den Capverdiska arkipelagen är intressant av många anledningar.
Det påstås att det var en Portugisisk sjöfarare vid namn Cadamasto som den14 juli 1456 var den första som landsteg på öarna. Vad han fann var öar, särskilt Sao Tiago, beklädda av stora akacia- och fikusbestånd. Omkring 1500 var två av öarna koloniserade under den Portugisiska kronan.
Under det påföljande seklet blev 8 av de större 10 öarna befolkade. Med hjälp av importerade negerslavar odlades marken hänsynslöst.
Inte minst, Som lök på laxen var det ”människans gissel”, de allt talrikare gethjordarna som spreds över de öppna markerna, som fortsatte den förstöring av grödan som sedan lett till en allvarlig uttorkning av öarna.
Professor Auguste Chevalier från Paris skrev 1934 med sorg i hjärtat att hela arkipelagen är ett land i ruiner. ”Befolkningen får lida följderna av den obetänksamma behandlingen av öarnas natur”.
Redan 1770 och 1773 dog en stor del av befolkningen på Sao Tiago, 1834 hungrade två tredjedelar av befolkningen på Fogo ihjäl. Efter fyra års torka omkring 1940 drabbades människorna på Sao Nicolau av ett liknande öde.
Tidigare fanns en koloni för spetälska på grannön till Sao Vicente, Santo Antao, den har för länge sedan slopats i brist på patienter.
På öarna bor idag ca 350 000, till övervägande delen en blandning av européer och afrikaner. Fattigdomen är märkbar, lika stor som inkomstmöjligheterna är små. Inslaget av sysslolösa ungdomar är överväldigande. Då skall man veta att medelåldern bland capverdianerna är så låg som 23 år och 70% av befolkningen är under 30 år.
1975 blev öarna en egen republik, skilt från Portugal, med Marxistiskt inslag i politiken. 1990 röstades dessa ut. Om det var bra eller dåligt vet man inte. Klart är att när man åker runt och ser sig om är det spontana intrycket att allt stannat upp någonstans av någon anledning. Överallt står påbörjade byggprojekt, både stora och små, i de små har folk flyttat in även om det bara är väggar och tak. Uppgivenheten är stor, när det gäller att hålla ordning omkring sig på gemensamma områden i staden osv. Allt är slitet och lite trasigt men det funkar oftast.
Man har ändå en känsla av att människorna som lever mitt i detta tycker att det är ok, eller som vi brukar säga ”gillar läget”. De har ett fungerande samhälle med skolskjutsar och bra sjukvård, inte i nivå med vårt utbyggda samhälle men något som fungerar skapligt.
Mitt i allt detta bor och lever trevliga positiva och hjälpsamma människor som måste tycka att dessa ”yachtis” som dyker upp ibland måste vara ena otroligt rika människor osv.
Vi varnas överallt för ett utbrett tjyveri i hamnen, inte minst av de unga antreprenörerna själva som vaktar din dinge eller båt när du är i land. På så vis skapas en marknad för dessa ”väktare”

Inslaget av tiggare är stort, större än vi hade tänkt oss, men inte så påträngande så man blir helt störd.
Det händer ofta att vi får besök ut till båten av ambitiösa barn eller vuxna ungdommar som erbjuder sina tjänster, vad det än må vara. Alltid lika artiga och positiva. Det känns alltid bättre om man kan hjälpa någon som har det svårt, på mer lika villkor. På utsidan av en båt finns alltid något att göra, tvätta vattenlinje osv. Att släppa ombord någon man inte känner är inte lämpligt. Inte heller att lämna allmosor till dem som kommer och tigger. Risken är bara att man aldrig får vara ifred om ryktet sprids.

Fredag till Söndag
Första dagen ägnades åt besök i staden Mindelo. Detta är afrika. Jag känner igen mig sedan jag bodde i Congo för många år sedan. Vissa lukter, tonfall i språket fast det är långt från Swahili, det primitiva sättet att behandla matvaror osv.
Har stor nytta av RCC pilotbok där mycke och bra erfarenheter och tips förmedlas. Hittade ett par helt ok sandaler för 1/3 av priset jag tidigare erbjudits.
I övrigt kan man hitta det mesta här i butikerna men till högre pris än du är van vid. Kontanter är ett stort problem om du inte har US dollar. Kostnaden i bank är ca 5% om du tar ut från VISA-kort.

Har ägnat en hel dag åt elsystemet. Hann aldrig fullborda ett påbörjat jobb innan avresan att dra nya kablar till lyse och lanternor föröver. Nu är det gjort och allt fungerar bra. Det är ju dubbelt jobbigt att göra något i båten nu än när allt var tomt och redan stökigt. Kvarstår en liten positiv krypström i masten som jag inte förstår mig på. Har kopplat bort alla tänkbara källor men har fortfarande lite kvar. Kan det vandra från solpanelen? Kan någon något om detta eller känner igen felet kan du väl maila mig om detta. > ulf@fornlund.com >

Söndag
Har avtalat med en Taxiförare om hyra av hans ekipage under dagen. Det strulade sig redan vid starten då han talade med en kollega som tydligen tyckte att han var för billig och om detta tjafsade vi en stund innan vi kom iväg. Tror han inte mådde så bra på något sätt.
Utflykten gjorde oss lite beklämda med den otroliga fattigdom som visar sig överallt och som har sin grund i den uttorkade jorden (och geten). Det fanns mindre områden där man kämpade på och tog upp vatten med vindpumpar och där var frodigt och fint. Vi har nu full förståelse varför det ser ut som det gör i affärer och marknader.
Har i kväll smakat chokladfromage och mjölk, inte illa, tack Paula.

Just nu är det torsdagmorgon och jag har lyckats få en tid på en dator med internetkontakt så jag får lov att avsluta detta brev och sända iväg det. Få se om det hinner bli mer innan vi lättar härifrån i början av december.

Ha det bra så länge hälsar vi på Cayenne.