Karibien 1999 - 2000

Från den 11 juni 1999 - augusti 2000 seglade familjen Fornlund med Cayenne, en Targa 96 över
Skottland, Irland, Spanien, Kanarieöarna, Cap Verde och till Karibien för ett efterlängtat sabbatsår. Här kan du kan följa resan i detalj i de följande 20 resebreven.


Resebrev 1 från S/Y Cayenne, 99-06-23.
Bergs slussar - Motala

Det första resebrevet hade vi nog hoppats skulle ha mer positivt innehåll än vad vi lyckas åstadkomma i detta. Efter en vecka finns båten fortfarande i Motala och motorn tillbaka i Linköping. Orsaken är ett mindre motorhaveri som orsakats av - vem vet? Den är nu under den bästa vård och klart på bättringsvägen tack vare Bent Munkholm med företaget BMS motorrenovering. Om allt går vägen skall den monteras in i båten i morgon, pigg och nyter.

I övrigt startade resan ungefär som vi tänkt oss. Vi kom iväg den 16 juni kl 10.00 som planerat sedan lång tid tillbaka. Vi gjorde i ordning det sista i vårt hus tidigt på morgonen, och blev precis klara tills flyttlasset med våra hyresgäster anlände.
Kvällen innan samlades många seglarkompisar, vänner, släkt, grannar och arbetskamrater för en picknickkväll vid Bergs slussar, för att träffas och ha trevligt i denna underbara miljö, samt att se båten som skall vara vårt, hem ett år framöver. Med många lyckönskningar följde roliga och trevliga presenter i form av champagne till nyår, julklappar och midsommarstång och mycket annat. Har man inte internet kan man göra som Rune, sända med en vinflaska med vidhängande pennstump. Snacka om nytta och nöje. Tack alla för en trevlig och minnesrik kväll. Vi sa för oss själva ”med så mycket trevliga bekanta, varför då resa bort”.
Även när vi startade den 16:e fanns många som ville vinka av på riktigt. Linnea, vår yngsta dotter, var med oss till Borensberg. Hon skall arbeta under sommaren och kommer ifatt oss i augusti då vi hoppas vara i Portugal.
Vi fortsatte i det fina vädret mot Borenshult där vi tog en tidig kväll och en lugn förmiddag för att stuva in lite prylar i båten, om det blev chans för segling över Vättern. Redan då hade motorn börjat bete sig konstigt varför vi stannade till vid Motala båtvarv där en trevlig kille vid namn Lasse kom ner och lyssnade och gav några goda råd hur vi kan göra. Han tyckte inte det lät så bra, men vi beslutade att försöka hanka oss vidare till Sjötorp, eller ännu bättre, Göteborg där möjligheten att skaffa reservdelar är bättre. Under motorgång över Vättern försämrades motorn avsevärt varför vi seglade till Kalsborg för natten. Efter en fin segling tillbaka till Motala påbörjades demontering av motorn som forslades till Linköping redan fredag em. I ett trevligt bemötande på gamla anrika Williams båtvarv ingick t o m bogsering till Göta kanals gästhamn i Motala där vi bott sedan dess. Sedan måndag morgon har Ulf ägnat all sin tid till att skruva på motorn. Tiden som vi ligger här har ändå inte varit bortkastad, även om vi missat en del av det vi planerat. Det har faktiskt varit skönt att ligga still och ta igen sig samt skaka ner alla prylar på rätt plats i båten och betittat de 14 000 som kämpat sig runt vättern på cykel. Vi fick även lite extra tid med Linnéa som kom och bodde hos oss över helgen. En kväll blev Ulf hemskjutsad av våra vänner Paula och Tomas som hade med vin och godis som tröst, så alla vänner, vi klarar oss bra.

Hej från Eira o Ulf


Resebrev 2 från S/Y Cayenne.

Oban 20/7.

Sedan vi hörde av oss senast har vi fått lite bättre flyt i tillvaron. Med nytrimmad motor och utvilad besättning startade vi från varvet i Motala tidigt midsommaraftons morgon. Kvällen firades i Vassbacken, någonstans utmed kanalen. Efter en sen champagnefrukost (vår 29:e bröllopsdag) blev det en tryckare på dansbanan och ”nattinatti”. Dagen efter fick vi förstärkning i besättningen från Finnerödja som även skötte cateringen på kvällen i Sjötorp.
Efter tre dagar till var vi i Göteborg där Maggan och Simon mönstrade på för några dagar. Vad är väl västkusten utan Vinga, inget, inte för oss Taubälskare i alla fall, så det var helt naturligt att vi stannade där för en natt innan vi gick över till Skagen för att känna att vi äntligen är på väg. Detta gav full utdelning med sill- och räkmiddag på dansk Kro och en promenad ut till ”havsmötet” ute på Grenen.
På eftermiddagen kom vi iväg på nästa etapp, mot Lista på sydnorge. Fin segling fram till eftermiddagen dagen efter då han ökade till kuling rakt i stäven. Vi gjorde då en avstickare till Kristiansand som visade sig vara en trevlig stad. Härifrån går färja till Göteborg så det blev en naturlig avmönstringsplats för Zackrissons.
Vi blev kvar till dagen därpå då vi gick ut och körde huvudet i en ny kuling som jagade in oss till Mandal, en liten sömnig by med en mycket trevlig hamn.
Väderprognosen, som egentligen varit bra ett par dagar, lovar nu bra utsikter och ”pent vär” för Skagerak och Utsira/Fladen, ett par dagar framåt så vi bunkrar upp det som behövs och går ut och ”känner påt”. Vi har lite drygt 300 mil framför oss så det är viktigt att starta i skapligt väder i allafall. Det blåser inte mycket så vi stöttar med motorn för att ta oss igenom gammal sjö från SV. Kl 18.00 vindvrid mot S och 5-6 meter. Med lite utsläpp i seglen loggar vi lika många knop hela natten. Ulf tar första vakten, 21 -24 så Eira kan försöka sova en stund vilket inte är så lätt med en korsande sjö från SW och S. Under natten blev det lugnare med vågor samtidigt som vinden avtog en del. Ulf som haft vakten 3 - 6 får sova lite längre på morgonen. Nu är det nästan blankvatten med en lång dyning som inte stör seglingen så mycket eftersom vi dragit på motorn för att komma någonstans. Sol och skönt i sittbrunn och möjlighet att äta god, lagad mat utan något som stör. Stormfåglar sveper förbi båten någon cm över vattenytan, oftast precis framför stäven, helt tysta. Andra svarta dykfåglar liknande våra ejderdrakar ligger i små grupper och simmar undan när vi närmar oss, även de utan ett ljud.
Vilken fantastisk dag, vattnet är tukosblått och himlen visar så mycket den bara kan av den blå färg vi lärt oss uppskatta. På kvällen ser vi två segelbåtar på motsatt kurs och tror oss se en val eller kaskelott som blåser och visar en fena. Nu börjar även borrtornen dyka upp ur havet. Vi har lagt kursen så vi har dem så långt bort som möjligt, men det är inte lätt då de ligger ganska tätt. Sedan em har vi haft fin vind från SV så vi forsar fram på ett nästan blankt hav med lite utsläpp i seglen. Detta kallas smörsegling. Vinden håller hela natten och vindrodret jobbar utan att tröttas. Denna vind, med lite utsläpp på seglen, är den effektivaste om inte motsjö stoppar upp båten. Fram på morgonen kör vi in i täta dimbankar som kom från ingenstans och försvann dit efter tio minuter igen.
Kl 14.00 lördagen den 10 juli passerade vi 0-meridianen utan att det märktes något varken i båt eller omkring oss. Vädret har visserligen försämrats men är fortfarande acceptabelt med vind mellan S och SW. Vi har fått invasion av flugor. Först var vi försiktiga och bara föste undan dem, men plötsligt var de i stor mängd så vi tyckte vi behövde försvara oss och då blev det utan pardon. Eländet avtog till slut och vi undrar fortfarande var de kom ifrån.
Går nu med motor över ett spegelblankt vatten. Kl 23.30 har vi ett gäng delfiner som leker omkring båten. Vi seglar i 4,5 knop så de har inte svårt att hinna med oss. När vi närmar oss den skotska kusten försämras vädret med moln och dimbankar till och från. Under natten fick Ulf starta motorn för att komma undan en kustfraktare som skar kursen farligt nära. Vid förfrågan över VHF:en om han sett oss på radarn blev svaret kort: I se you. Våra beräkningar att nå Buckie, som första skotska hamn under fm på söndagen ser ut att hålla bra. Kl 10.00 anropas Habor Master som ber oss återkomma fem min före ankomst. Han visar in oss i en bassäng och väntar på att hjälpa oss att förtöja med tanke på att skillnaden är 3,5 meter till lågvatten. Han och kompisarna var mycket hjälpsamma och erbjöd oss låna deras tjänstedusch och visade var vi kunde handa billigt i ”folks butik” osv.
Dagen efter segla vi mot Inverness, ca 40 mil bort, så det blev en dryg etapp innan vi gjorde fast i en pontonbrygga i floden Riverness. Bra ställe att gå till även i lågvatten men det kostar 10 pund, för nästan inget. Gissa om det smakade med Soldatens ärtsoppa och varm punch, sponsrad av Mari-Louise och Hans, tack det smakade förtreffligt. (Gammeldansken är redan förbrukad). Påföljande dag gick vi in i Caledonian Canal vid högvatten, ca 11.30. Det var ganska skönt att komma in i denna lugna miljö för en stund. Uppe vid staden Inverness träffade vi ett gäng norska gutter med en 30 tons båt, Fossekallen. På fem man hade de byggt båten, i ferrocement och furu, på 3,5 år och var nu ute på en liten tripp på 3+ år.
Om ni undrar varför vi inte kommenterar hur motorn mår, beror det på att vi inte vågar tänka tanken ens.
Just nu ligger vi i Oban med urdåligt väder som vi tänkte vänta ut, åtminstånde till i morgon.

21/7 onsdag.
Vi ligger fortfarande kvar vid en marina på ön Kerrera mitt imot Oban i ett fruktansvärt tråkigt väder som tom skottarna tycker är ”not good for sailing”. Gårdagens försök att sända ut brevet på nätet lyckades inte eftersom ”IT-caféet”, som fanns inrymt i kontoret till en Fisch & Chips-kiosk snett emot St.Johns Catedral på George Street, var stängt just denna dag. Vi försöker idag igen.
Hej från oss på Cayenne



Resebrev 3 från S/Y Cayenne.

Oban 21/7 och Bangor 26/7.

Vi ligger fortfarande kvar vid en marina på ön Kerrera mitt imot Oban i ett fruktansvärt tråkigt väder som tom skottarna tycker är ”not good for sailing”. Gårdagens försök att sända ut brevet på nätet lyckades inte eftersom ”IT-caféet”, som fanns inrymt i kontoret till en Fisch & Chips-kiosk snett emot St.Johns Catedral på George Street, var stängt just denna dag. Vi försöker idag igen. Här från marinan går en privat färja utan kostnad för dem som ligger vid marinan, gäller även dem som ligger vid de blå bojar som är utan kostnad.

Att färdas på Caledonien Canal kräver att man har gott om tid. Det är omöjligt att snabba upp takten eftersom du har många faktorer som påverkar och som du inte kan påverka. Medresenärer, sluss- och brovakters lunchtider, pubarnas placering och den sköna omgivningen gör att det helt enkelt vore synd att slarva igenom denna utan att spendera den tid som behövs.
Vi träffar på våra ”norske gutter” då och då, en kväll bjöds vi på får i kål i deras stora och trevliga kajuta. Det blev spel på såg med liten pinne - och sent.
Vädret kan man tyvärr inte göra något åt vilket orsakade en liggdag vid Laggan Lock för att få bättre väder och sikt den sista och vackraste sträckan över Loch Lochy. Vi lyckades med detta och kunde se den snöklädda toppen på Ben Nevis, 1 340 möh. Vinden är antingen med eller emot i denna förkastning med sluttningar på 6-800 meter på båda sidor. Vi hade emot, ordentligt emot alla dagar vi förflyttade oss. Det är bara och bita ihop och nöta på med motorn, belöningen får du när du ser dig omkring, och vid kvällens liggplats var det nu är.
T ex vid Laggan Loch finns fyra hus och ett uthyrningsställe för båtar, (båtar utan nationsflagga som man skall akta sig för), och en pub. Den är inrymd i en gammal bogserbåt, Scott II, som använts som isbrytare på sjöarna en gång i tiden. Inget flott ställe precis, men puben finns.
När du kommer till Corpach kan du välja om du vill ligga vid Sea Lock-bassängen eller ovanför näst sista slussen. Vid Sea Lock finns dusch och hamnkontor med senaste väderfaxet och trevliga ”Lockmasters” att prata med. Här finns även aktuell tidvattentabell för Oban som blev vårt nästa mål. Oban är ett trevligt ställe där man snart lär sig hitta för allt ligger utmed Habor Street. Vad som inte var så trevligt var en kuling som utan varning drog på från NO. Vi låg i lovart om bryggan med en obemannad båt utanpå så vi kunde inget annat göra än vänta och se.
Vi har tittat in i seglarnas jävulshål, Gulf of Corryvreckan, som är ett sund mellan öarna Scarba och Jura utanför Sound of Jura. I sjökortet har det namnet ”The Great Race” med tillägget (dangerous tidal streams). Det sägs att Corrywreckan är som farligast när en dyning från Atlanten som byggts upp efter flera dagars hård västvind möter tidvattenströmmen vid flod. En passage vid denna tidpunkt anses vara otänkbar. Jag kan säga att på lite håll såg det inte så farligt ut.
Vi provade även Crinnan Canal som varmt kan rekommenderas. Litet, trångt, jobbigt men charmigt och härligt. Samma sak gäller här som annars, låt det ta den tid som behövs. En skotsk seglare jag talade med kommenterade ”och det regnade förståss”, och det gjorde det. Lyckades byta till oss en gasolkruka med eurostandard mot vår svenska P11 i Ardrishaig, som är den sista slussen i kanalen. Det är problem med svensk standard ute i världen. De har ännu inte fattat hur det skall vara, eller hur det nu är.
Vi har även blivit bjudna på en Whisky i Eduard Heats Morning Clud. Den heter numer Opposition och ligger framför oss på bryggan i Tarbet. Mr Heat döpte om sina båtar, som alla har haft namnet Morning Clud, innan han bytte bort dem, på det viset fick han ha namnet ifred.
I dag var det tidig revelj. Det blåstes redan kl 02.30. En snabb kopp kaffe och iväg. Natthamnen var Cembertown och dagsmålet Bangor Marina utanför Belfast. Stjärnklart och kyligt, som en jaktmorgon i september, och vindstilla till en början så Eira fick sovmorgon. För att klara denna dagsetapp på 50 nm med tidvattnet med hela tiden måste vi ha passerat en ö med namnet Sanda vid hövatten i Dover, alltså kl 05.00. Vi fixade detta och anlände till Bangor kl 13.30. Detta är nog pärlan bland marinor häromkring. Lite dyrare än normalt, (1,5 pund /meter båt), men då är allt annat som ex duch utan kostnad, så det jämnar ut sig tycker vi. Rent och välordnat, allting andas kvalitet, och en otroligt härlig omgivning, samt att solen äntligen visat sig gör att stämningen är på topp.
Men vi har bestämt oss. Vi snabbar upp tempot. Mot värmen så snart det går.

Hej så länge



Resebrev 4 från S/Y Cayenne.
Kilmore Quay den 1/8 -99.

Härligt namn, Kilmore Quay, och en lika härlig plats. Två gator som sammanstrålar vid hamnen och tre pubar, varav en är en fiskrestaurang av högsta kvalitet. Hamnen är en viktig fiskehamn för båtar runt omkring och karaktären är också sådan. I dag är det livbåtens dag med olika jippon omkring denna. Det är fint att se hur alla tar sin uppgift på fullaste allvar, även om det bara är att lotsa åskådare runt omkring i båten. I morgon är det Bank Holyday, som irländarna också tar på fullaste allvar - allt är stängt.

Måndag den 26/7.
Bangor Marina är som sagt en första klassens marina. När vi lagt till på em var vi ganska trötta varför vi vilade en stund. På strandpromenaden bakom båten satt en kille och klinkade på gitarr. Detta tillsammans med alla blommor och palmer gav en känsla av platser långt mer söderut än detta. Eira bjöd på sill och potatis med Gammeldansk därtill, troligen för att ta oss tillbaka till rätt latitud igen.

Tisdag
Tar tåget till Belfast. Kul att se lite av landskapet också, trodde vi. Det var som att åka i tunnel med gröna väggar, men fort gick det. Bussen torde nog vara bättre om man vill se något. Belfast är en trevlig stad. Trodde den skulle ha mer karaktär av storstad men man har lyckats behålla den gamla kärnan intakt och det är här de roliga affärerna finns. Hittade ett IT-cafe på Victoria Street så nu är vi i kontakt med yttervärlden igen. Fire Brigade hade ”Charity Day” och hade sina vagnar utplacerade på strategiska platser så allmänheten kan skänka en slant till deras trivsel, som de sade.
Köpte med oss en bra köttbit hem som vi avnjöt i sittbrunnen med solnedgång och månuppgång samtidigt. Färskt kött är förhållandevis billigt ännu.

Onsdag, torsdag
Tätar manluckan på sötvattentanken som givit oss mycket huvudbry den senaste tiden. Det har varit vatten i kölsvinet ibland som inte kunnat förklaras. Inte förrän nu. När tanken är full trycks vatten upp genom manluckan i samband med tankningen eller när båten lutar. Håller även på och tätar ovansidan av relingslisten som visat sig släppa igenom de retliga vattendroppar som gör en dyna lite fuktig. Snart har vi en tät båt, både uppifrån som underifrån och det känns skönt.
Avgång mot Howth kl 17.00 med tidvattnet lite emot men som snart skall vända. Prognosen för närmaste dygnet låter bara bra med moderat vind från O. Fick snart prova på sk ”overfalls” där vind och tidvatten möts på ett ogynnsamt sätt. Mycket otrevligt då vågor kommer från alla håll samtidigt. Häxkittel är en bra benämning. Vi har bra gång söder ut med ca 1 kn medstöm. Kl 23.30 purras Ulf ut för att reva då vinden har ökat till galestyrka och vridit mot S. Vi gör god fart men det är som vanigt jobbigt att segla hårt nattetid samtidigt som vi vet att det finns fiskeredskap med flöten lite här och där. Eira kommer upp vid 5-tiden, hon har svårt att sova i slänggungan som nu lugnat ner sig lite. Får som väntat lite motström den sista biten in mot hamnen i Howth, som vi nådde kl 10.00 i strålande sol. 95 distans på 17 timmar är vi nöjda med.
När vi vilat och duschat både oss och båten samt ätit brunch kollades staden i ett soligt men kallt väder. Träffade ett norskt par som seglar en båt vid namn Crusader, som skall samma runda som oss. Det är ytterligare 5 norska båtar på väg, som de känner till. Skipper gör en egen pubrunda på kvällen och lyckas hitta en lokal där det spelas irlänsk musik och dricks öl därtill. Trevligt land detta.

Fredag
Hittade en butik, Hardware Shop, som hade både fotogen och bra hinkar. I fiskehamnen inköptes nät till grönsakskorgar mm för en spottstyver.

Fortsättning på resebrev 4.
Tidvattnet har bestämt avgångstiden till kl 12.30. Dagens mål är Arklow, en industrifiskehamn som vi fått tips om. Vid anropet på VHF fick vi ett svar på helt obegriplig Irlänsk dialekt, men vi svarar OK och går in. I inloppet står hamnmastern och pekar på en gammal fiskebåt som vi lade oss utanför. Klockan var då 20.20. Det är bekvämt att ligga med en båt som ponton då man slipper tänka på tidvattnet som hissar ca 3 meter här. Det är inte lika bekvämt att ligga med en gammal inpyrd fiskebåt som luktar pysk. Hamnmastern visade sig vara en trevlig prick med hela tre tänder som inte gjorde det lättare med hans konstiga uttal men öga mot öga går det alltid lättare.
Seglingen hit var lite annorlunda då vi ibland gjorde 9 knop fög, fart över grund, och 5,2 på loggen. Dessa strömmar ger upphov till mycket obehagliga overfalls om man inte ser sig för. Dessa overfalls kan dyka upp där man minst anar och vara mycket begränsade till storlek. Men att studera fartmätaren på GPS-navigatorn var trevligt. Luften var fuktmättad och kondenserade på allt som var av metall och på seglet så det droppade vatten där det kunde.

Lördag
Dagens väderrapport låter inte särskilt upphetsande. Svag vind, S till W, regn och ev dimma i den S delen av Irlänska Sjön. Dit skall vi. Vi räknar med att gå innanför Tuskar Rock och det område som kallas St Patrick´s Bridge för att tjäna några nm. Det behövs med tanke på att vi har 48 nm till Kilmor Quay som är dagens mål. Det omtalade området har det skrivits mycket om, både som en farlig genväg eftersom det anses trångt och har en historia. St Patrik är Irländarnas skyddshelgon och lyckades vid något tillfälle jaga ut jävulen i vattnet här. St Patrik kunde inte simma så Gud byggde denna bro. Att det var trångt märkte aldrig vi skärgårdsseglare någo av.
Vi lättade kl 11.30 och motorseglade på ett spegelblankt hav. Såg flera sälar som nyfiket betraktade oss utan att bry sig så mycket. Vi hoppas på lite sjöbris senare under dagen men får vänta förgäves. Istället går vi rätt in i dimman likt ett fyllo en fredagkväll.
Det är spännande att gå efter GPS-navigatorn i tät dimma och leta efter flöten till krabbtinor som finns gott om på sina ställen. Ca 10 m är det vanligaste djupet att fånga dem på.
Efter rundning av Carnsore Point lättar dimman och vi angör hamnen kl 21.15 efter anvisning från en alltid närvarande Hamnmaster. Han hade tänder också. Så här dags har alla pubar slutat servera mat. Då skall det drickas öl, enligt Irländarna, så vi tar en öl och går ner i båten och lagar oss lite mat.

Söndag - Tisdag den 4/8 -99.
Här blir ett tillägg eftersom vi nu är i Cork, eller närmare bestämt Crosshaven söder om staden. I dag är det onsdag och vi kom hit i morse, efter en segling i grov dyning och bra vind som startade kl 09.40 i går. De där sjöbenen som skall komma efter en tid har inte infunnit sig ännu och jag undrar om de någonsin kan göra detta när sjön är så otroligt odiciplinerad som idag. Eira är starkare, hon klarar till och med att fixa lite mat, jag kan med nöd få ner det.
Skulle egentligen startat i söndags kväll för att komma fram under dagsljus, men prognosen var inte bra med vind från SV och V. Vid avgångstid kom en dimma som gjorde att vi definitivt ändrade våra planer och istället gick iland för en kort pubrunda..
Att angöra en främmande hamn under mörker, med ett översiktskort på 1:150 000 och MacMillan Nautical Almanac som hjälpmedel är intressant och mycket spännande. Det går bra om man tar det lugnt och metodiskt. Det är en fördel att ha en hustru som är bra navigatör och med bra färgseende om man skall ge sig på en sådan uppgift. Vid inloppet sågs ungefär 8-10 fyrar och bojar samtidigt. Att hålla reda på dessa bland alla andra ljus från stränder och bilar kräver sin man och kvinna. Att sedan två fyrar på land inte fungerade gjorde inte uppgiften lättare. Kl 00.15 tog vi första lediga boj som gick att finna. Det är svårt att släppa tanken på att man egentligen riskerar hela sitt hem och tillvaro på detta sätt men alternativet att ligga kvar ute i dyningen och slänga omkring är heller inte så lockande. Man blir också fundersam när båten efter tio minuter fortfarande ligger med aktern mot vinden, trots att moringtampen sitter i stäven och drar, men förklaringen ges av loggen som visar 1 knop fart. Tidvattnet igen förståss.
Klockan är nu 19.00 och vi skall få låna Marinans dator för att sända ut detta. Marinan är inte vilken som helst. RCYC står för Royal Cork Yacht Club som sägs vara världens älsta segelsällskap grundat år 1720. Är det flott så kostar det, 18 pund per dag. Flyttar troligen till en närliggande marina där de ”bara” tar 12 pund.
Vi planerar att ligga här några dagar och förbereda överfarten till Spanien så det kanske kan komma något mer härifrån innan vi drar. Hej så länge.

Som den uppmärksamme läsaren förstått fanns här tillfälle till ett tillägg till brev 4 som naturligtvis utnyttjas av redaktören. Efter försöket att sända brevet gick vi till matsalen i detta ärevördiga klubbhus och fick en bit mat och en öl som fick hämtas i baren, precis som på andra pubar. Det var en angenäm känsla att sitta och studera alla hundratals olika klubbvimplar från jordens alla hörn. Nu har vi alltså fått en virre i premiärminister Heath´s Morning Cloud och gästar världens äldsta segelklubb, var skall detta sluta?
Får se om vi kan förhandla oss till ett bättre pris för bryggplatsen i morgon. Det är trots allt skönt med en ordnad tillvaro omkring sig.
Hej då.



Resebrev 5 från Cayenne.
La Coruna 1999-08-16Lördag den 7 till 15 augusti -99.Vaknar till tonerna av "Mistluren utanför Crosshaven". Inne i hamnen kan vi se solen genom ett dimbälte som ligger tätt över vattnet. Marinans väderfax för de närmaste 72 timmarna talar om vind från O och NO, söndag kväll kort omslag till SV vid en passerande lågtrycksfront, frisk men avtagande och vridande tillbaka till O. Ingen gailvarning utfärdad. Vår taktik är att snarast komma ut från land där dyningen är ganska besvärlig när djupet är under 100 m. Sedan SV kurs för att snarast möjligt komma utanför kontinentalsockeln där vattnet är lite lugnare och utnyttja SV-vinden utan större förluster, om och när den kommer. Har förberett med färdig mat för 5 dagar och har dessutom soppor och konserver för lång tid. Vi betalar hamnavgiften, prutat till 14 Irl. Pund/natt, en sista koll på väderfaxen som inte ändrats, tankar diesel och kommer iväg 11.30. Låter motorn gå för att få driv igenom den grova dyningen som kommer från flera håll. Samtidigt har vi lite tidvatten emot oss så det är ganska rörigt i vattnet. Synd att lämna detta trevliga ställe där Sir Francis Drake en gång sökte skydd när han förföljdes av en Spansk flotta. Här finns dessutom 8 (åtta) pubar på en befolkning motsvarande Ljungsbro och Berg!! Efterhand blir vädret soligare och varmare och seglingen allt trevligare trots att Ulf känner av en begynnande halsinfektion och sjösjuka. Har förbrett oss med plåster bakom örat, men för Ulfs del verkar det ha motsatt verkan med stor trötthet som symtom.Först här ute med hela havet framför oss börjar vi känna hur stort detta egentligen är, inte bara havet, inte bara vårt företag, utan det hela, det ogripbara. Alla förberedelser som gjorts eller inte hunnits med, alla små och stora beslut som tagits, allt och alla som vi påverkat eller dragit med på något sätt, och här bara sitter vi, Eira och jag, som vari gifta i 29 år och levt upp till alla svensonmåsten som tänkas kan, här sitter vi i vår båt med ett tidsperspektiv på ett år framför oss. Hur gick det till egentligen, att bryta sig loss från vårt ordnade och bekväma liv, från våra barn, släkt och alla våra vänner, hus och hund, you name it. Inte svårt alls. Rulla igång bollen tillräckligt energiskt så ger den sig själv fart om det lutar åt rätt håll.Här sitter vi nu helt utan skyddsnät och försöker ligga steget före och förekomma allt negativt som kan hända oss både vad gäller vädermässigt och vad annat som kan tänkas. Det är inte så att vi sitter och bekymrar oss för allt fanstyg som ligger och lurar bak nästa hörn. Vi har analyserat riskerna och läget en gång för alla och dragit de slutsatser vi kan, och så får det bli.Det är en berusande känsla måste erkännas. Vinden ökar på O och vi gör god fart om man inte tittar på GPS-navigatorn som visar fart över grund, vi har nämligen ca 1,5 knop motström och räknar med att få stå ut med detta fram till kvällen. I solnedgången åt vi ingefärsgryta med ris. Ett gäng delfiner sökte också sin mat omkring båten, fantastiska simmare och de ser alltid ut att leka och ha kul.Innan mörkret faller tar vi in ett rev i storen som säkerhet för vinden har en tendens att trycka på lite extra. Det gör ingen skillnad på farten men det blir bekvämare gång. Under Ulfs pass fram till 24.00, vi kör 3-timmarspass under natten och gemensam bevakning under dagtid, blev det dags att ta in rev 2 i storen och 2/3 av genuan. När Eira gick på var vinden nere i 15-20 knop men ökade snart igen till över 25. Kl 02.30 visade mätaren stadigt över 30 knop och över. Går inte att hålla kursen SV längre eftersom vinden står på NV och det inte är så trevligt att länsa i mörker och stora vågor som gör att båten har svårt att hålla kurs. Lägger oss på S kurs som blir SSV när det tutar i som värst. Vindrodret gör ett gott jobb som hela tiden håller båten på kurs utan att tröttas, bara den blir balanserad och rätt inställd. Vårt problem är bara att vi måste gå upp på akterdäck om vi skall justera kursen och detta brukar hända just när den där vågen som skickar iväg några liter vatten tvärs över båten råkar vara närvarande. Eira låter skepparn, som inte mår så bra, sova fram till 05.30 då vinden avtagit ner till10-15. Detta var bara tillfäligt för han kom tillbaka, nu upp till 40. Vi tog ner resten av storen då det bara skakade i riggen och man ändå inte kan segla effektivt med för mycket uppe. Vi gör ändå god fart på bara en slips av genuan uppe. Faktum är att man inte strävar efter så bra fart som möjligt i detta läge, sänker man farten ökar komforten i motsvarande grad. Under förmiddagen avtar vinden alltmer för att vid lunchtid ha lagt sig så det är omöjligt att ta sig fram utan motorkraft. Nattens övning har gjort att vi halkat iväg mot SSO istället för SV som var tänkt. Så kom det att bli även i fortsättningen då vinden stundom kom från SV. Det medförde att vi passerade ut från kontinentalsockeln först under måndagmorgonen och det var faktiskt lite annorlunda. Vattnet tornade upp sig så det kändes som att åka i en lång uppförsbacke som aldrig tycktes ta slut. Naturligtvis en synvilla men en spännande upplevelse. Hade besök av ett gäng delfiner under natten. De jagade runt båten och lät sig inte störas av att vi lyste på dem med strålkastare och kunde följa dem under vattnet. Bytet var en liten fisk som liksom blixtrade när den reflekterade ljuset från båten. Eira seglade in i ett flerahundrafaldigt gäng med stormfåglar som samlats på en plats. Det var bara de som riskerade att bli överseglade som makade på sig, annars var det lugnt med en röd båt i gänget tycktes det. Annars uppträder de enskilt och dyker upp då och då utan någon förvarning. De är fantastiska akrobatflygare som helt ljudlöst dyker ner på lägsta höjd och sveper förbi framför stäven på båten. Detta förekommer även nattetid då man kan se dem blixtra förbi i lanternljuset. Man kan vara orolig att de skall flyga på någon wire i riggen men det är nog ingen ide att oroa sig. Annars är det inte mycket trafik i dessa farvatten. Några enstaka fraktbåtar på avstånd som verkar ha bra koll på oss på sina radarskärmar. T o m hörde vi på VHF-telefon att de varnade varandra för den lilla segelbåten. Först när vi närmar oss spanien mötte vi trålare som kom på linje mot oss och vek av mot styrbord. Vi tror det var för oss de ändrade kursen.Sista morgonen, onsdag, gav en fantastisk soluppgång med ett hav som under natten lugnat ner sig, -och varmt i luften. Är detta en försmak av spanien månne? Eira exprementerar med en lyftsele som hängs i targabågen och som skall kunna användas som vilfotölj under segling är tänkt. Det ser bra ut, fortsättning följer.Som vanligt blir det ganska segt den sista biten när man har land i sikte, inte här inte. Typiskt för dessa farvatten är ett kompakt dis som ligger skiktat över vattnet. Tar ner seglen 10 dist ut, ingen vind. Vår GPS fick visa oss in även den sista biten tills vi fick kontakt med land.Angör La Coruna kl 17.00 i ett strålande väder inne på marinan. Landdrink, lilla soltältet sätts upp och iväg till duschen. Den första vi träffade var Håvar och Inga-Johanna från Fossekallen, så upp i baren för en öl, sen var man varm igen. Inklareringen var enkel med en blankett som fylldes i av skepparen om han klarade det själv. En tysk skeppare hade problem, kunde intet ord förutom tyska.På kvällen letade vi upp, bland La Coruna´s hundratals restauranger och barer, den dyraste och bästa maten vi kunde finna. Vi tyckte vi var värda det, för efter fyra dagar med halvbra matlust och en irlänsk förkylning sliter det grymt i "kött- och vintarmen". Mycket gott.Här i La Coruna skall vi vänta in vår dotter Linnéa som kommer någon gång i nästa vecka. Bryggplatsen kostar 2 600 pesetas. Hamnkostnaden är en stor del av vår driftkostnad, alltför stor, och måste hållas nere, så Ulf lyckas hitta en boj som hyrs privat för 10 000/vecka. Det känns ganska skönt att veta att vi skall bo här en längre tid. Att det sedan är en fin och trevlig stad, den största i norra Galicia med ca 235 000 innevånare, gör det inte svårare för oss. Tyvärr har Galicia ungefär samma klimat som SV England och anses vara "the wet corner of Spain". Här finns allt vad vi behöver och kostnadsläget vad gäller mat och vin i affären känns behagligt för en svensk konsument. Man kan konstatera en sak när man vistats ute ett tag. Det är synd om oss svenskar!! Det första vi gör i en affär eller ett varuhus är att automatiskt, likt någon magisk eller magnetisk dragningskraft, förmodligen omedvetet, driver mot den del av butiken där hyllorna med vin och annat godis finns. Här skall priser jämföras osv. Skall man träffa en svensk i en affär, är det där. De betrodda, infödingarna alltså, tar med sig en flaska så där "by the way" när de handlat det de ska. Det är lite svårt att handla om man inte har hjälp av någon infödd. Sällan talas det annat än spanska bland allmänheten, möjligen då av ungdomar. Man har en känsla av att missa mycket av det fina när man tar för sig på känn.Här finns även flera välsorterade tillbehörsaffärer och en bokhandel med sjökort, CARTAMAR, Libreria Nautica, Paseo de Ronda, vid fotbollsstadion, där Uf hittade den sista pilotboken vi saknar. Bra tips, köp alla engelskspråkiga böcker i England eller Irland.Vi planerar att masa oss nerför kusten mot Portugal med stopp där vi finner någon härlig plats för soltörstande svenskar. Muros, Isla Cien utanför Vigo och Bayona är på förslag. Få se vad Linnea tycker.Hej så länge från Eira och Ulf.


Resebrev 6 från Cayenne.
La Coruna 1999-08-16Lördag den 7 till 15 augusti -99.Vaknar till tonerna av "Mistluren utanför Crosshaven". Inne i hamnen kan vi se solen genom ett dimbälte som ligger tätt över vattnet. Marinans väderfax för de närmaste 72 timmarna talar om vind från O och NO, söndag kväll kort omslag till SV vid en passerande lågtrycksfront, frisk men avtagande och vridande tillbaka till O. Ingen gailvarning utfärdad. Vår taktik är att snarast komma ut från land där dyningen är ganska besvärlig när djupet är under 100 m. Sedan SV kurs för att snarast möjligt komma utanför kontinentalsockeln där vattnet är lite lugnare och utnyttja SV-vinden utan större förluster, om och när den kommer. Har förberett med färdig mat för 5 dagar och har dessutom soppor och konserver för lång tid. Vi betalar hamnavgiften, prutat till 14 Irl. Pund/natt, en sista koll på väderfaxen som inte ändrats, tankar diesel och kommer iväg 11.30. Låter motorn gå för att få driv igenom den grova dyningen som kommer från flera håll. Samtidigt har vi lite tidvatten emot oss så det är ganska rörigt i vattnet. Synd att lämna detta trevliga ställe där Sir Francis Drake en gång sökte skydd när han förföljdes av en Spansk flotta. Här finns dessutom 8 (åtta) pubar på en befolkning motsvarande Ljungsbro och Berg!! Efterhand blir vädret soligare och varmare och seglingen allt trevligare trots att Ulf känner av en begynnande halsinfektion och sjösjuka. Har förbrett oss med plåster bakom örat, men för Ulfs del verkar det ha motsatt verkan med stor trötthet som symtom.Först här ute med hela havet framför oss börjar vi känna hur stort detta egentligen är, inte bara havet, inte bara vårt företag, utan det hela, det ogripbara. Alla förberedelser som gjorts eller inte hunnits med, alla små och stora beslut som tagits, allt och alla som vi påverkat eller dragit med på något sätt, och här bara sitter vi, Eira och jag, som vari gifta i 29 år och levt upp till alla svensonmåsten som tänkas kan, här sitter vi i vår båt med ett tidsperspektiv på ett år framför oss. Hur gick det till egentligen, att bryta sig loss från vårt ordnade och bekväma liv, från våra barn, släkt och alla våra vänner, hus och hund, you name it. Inte svårt alls. Rulla igång bollen tillräckligt energiskt så ger den sig själv fart om det lutar åt rätt håll.Här sitter vi nu helt utan skyddsnät och försöker ligga steget före och förekomma allt negativt som kan hända oss både vad gäller vädermässigt och vad annat som kan tänkas. Det är inte så att vi sitter och bekymrar oss för allt fanstyg som ligger och lurar bak nästa hörn. Vi har analyserat riskerna och läget en gång för alla och dragit de slutsatser vi kan, och så får det bli.Det är en berusande känsla måste erkännas. Vinden ökar på O och vi gör god fart om man inte tittar på GPS-navigatorn som visar fart över grund, vi har nämligen ca 1,5 knop motström och räknar med att få stå ut med detta fram till kvällen. I solnedgången åt vi ingefärsgryta med ris. Ett gäng delfiner sökte också sin mat omkring båten, fantastiska simmare och de ser alltid ut att leka och ha kul.Innan mörkret faller tar vi in ett rev i storen som säkerhet för vinden har en tendens att trycka på lite extra. Det gör ingen skillnad på farten men det blir bekvämare gång. Under Ulfs pass fram till 24.00, vi kör 3-timmarspass under natten och gemensam bevakning under dagtid, blev det dags att ta in rev 2 i storen och 2/3 av genuan. När Eira gick på var vinden nere i 15-20 knop men ökade snart igen till över 25. Kl 02.30 visade mätaren stadigt över 30 knop och över. Går inte att hålla kursen SV längre eftersom vinden står på NV och det inte är så trevligt att länsa i mörker och stora vågor som gör att båten har svårt att hålla kurs. Lägger oss på S kurs som blir SSV när det tutar i som värst. Vindrodret gör ett gott jobb som hela tiden håller båten på kurs utan att tröttas, bara den blir balanserad och rätt inställd. Vårt problem är bara att vi måste gå upp på akterdäck om vi skall justera kursen och detta brukar hända just när den där vågen som skickar iväg några liter vatten tvärs över båten råkar vara närvarande. Eira låter skepparn, som inte mår så bra, sova fram till 05.30 då vinden avtagit ner till10-15. Detta var bara tillfälligt för han kom tillbaka, nu upp till 40. Vi tog ner resten av storen då det bara skakade i riggen och man ändå inte kan segla effektivt med för mycket uppe. Vi gör ändå god fart på bara en slips av genuan uppe. Faktum är att man inte strävar efter så bra fart som möjligt i detta läge, sänker man farten ökar komforten i motsvarande grad. Under förmiddagen avtar vinden alltmer för att vid lunchtid ha lagt sig så det är omöjligt att ta sig fram utan motorkraft. Nattens övning har gjort att vi halkat iväg mot SSO istället för SV som var tänkt. Så kom det att bli även i fortsättningen då vinden stundom kom från SV. Det medförde att vi passerade ut från kontinentalsockeln först under måndagsmorgonen och det var faktiskt lite annorlunda. Vattnet tornade upp sig så det kändes som att åka i en lång uppförsbacke som aldrig tycktes ta slut. Naturligtvis en synvilla men en spännande upplevelse. Hade besök av ett gäng delfiner under natten. De jagade runt båten och lät sig inte störas av att vi lyste på dem med strålkastare och kunde följa dem under vattnet. Bytet var en liten fisk som liksom blixtrade när den reflekterade ljuset från båten. Eira seglade in i ett hundrafaldigt gäng med stormfåglar som samlats på en plats. Det var bara de som riskerade att bli överseglade som makade på sig, annars var det lugnt med en röd båt i gänget tycktes det. Annars uppträder de enskilt och dyker upp då och då utan någon förvarning. De är fantastiska akrobatflygare som helt ljudlöst dyker ner på lägsta höjd och sveper förbi framför stäven på båten. Detta förekommer även nattetid då man kan se dem blixtra förbi i lanternljuset. Man kan vara orolig att de skall flyga på någon wire i riggen men det är nog ingen ide att oroa sig. Annars är det inte mycket trafik i dessa farvatten. Några enstaka fraktbåtar på avstånd som verkar ha bra koll på oss på sina radarskärmar. T o m hörde vi på VHF-telefon att de varnade varandra för den lilla segelbåten. Först när vi närmar oss spanien mötte vi trålare som kom på linje mot oss och vek av mot styrbord. Vi tror det var för oss de ändrade kursen.Sista morgonen, onsdag, gav en fantastisk soluppgång med ett hav som under natten lugnat ner sig, -och varmt i luften. Är detta en försmak av spanien månne? Eira exprementerar med en lyftsele som hängs i targabågen och som skall kunna användas som vilfotölj under segling är tänkt. Det ser bra ut, fortsättning följer.Som vanligt blir det ganska segt den sista biten när man har land i sikte, inte här inte. Typiskt för dessa farvatten är ett kompakt dis som ligger skiktat över vattnet. Tar ner seglen 10 dist ut, ingen vind. Vår GPS fick visa oss in även den sista biten tills vi fick kontakt med land.Angör La Coruna kl 17.00 i ett strålande väder inne på marinan. Landdrink, lilla soltältet sätts upp och iväg till duschen. Den första vi träffade var Håvar och Inga-Johanna från Fossekallen, så upp i baren för en öl, sen var man varm igen. Inklareringen var enkel med en blankett som fylldes i av skepparen om han klarade det själv. En tysk skeppare hade problem, kunde intet ord förutom tyska.På kvällen letade vi upp, bland La Coruna´s hundratals restauranger och barer, den dyraste och bästa maten vi kunde finna. Vi tyckte vi var värda det, för efter fyra dagar med halvbra matlust och en irlänsk förkylning sliter det grymt i "kött- och vintarmen". Mycket gott.Här i La Coruna skall vi vänta in vår dotter Linnéa som kommer någon gång i nästa vecka. Bryggplatsen kostar 2 600 pesetas. Hamnkostnaden är en stor del av vår driftkostnad, alltför stor, och måste hållas nere, så Ulf lyckas hitta en boj som hyrs privat för 10 000/vecka. Det känns ganska skönt att veta att vi skall bo här en längre tid. Att det sedan är en fin och trevlig stad, den största i norra Galicia med ca 235 000 innevånare, gör det inte svårare för oss. Tyvärr har Galicia ungefär samma klimat som SV England och anses vara "the wet corner of Spain". Här finns allt vad vi behöver och kostnadsläget vad gäller mat och vin i affären känns behagligt för en svensk konsument. Man kan konstatera en sak när man vistats ute ett tag. Det är synd om oss svenskar!! Det första vi gör i en affär eller ett varuhus är att automatiskt, likt någon magisk eller magnetisk dragningskraft, förmodligen omedvetet, driver mot den del av butiken där hyllorna med vin och annat godis finns. Här skall priser jämföras osv. Skall man träffa en svensk i en affär, är det där. De betrodda, infödingarna alltså, tar med sig en flaska så där "by the way" när de handlat det de ska. Det är lite svårt att handla om man inte har hjälp av någon infödd. Sällan talas det annat än spanska bland allmänheten, möjligen då av ungdomar. Man har en känsla av att missa mycket av det fina när man tar för sig på känn.Här finns även flera välsorterade tillbehörsaffärer och en bokhandel med sjökort, CARTAMAR, Libreria Nautica, Paseo de Ronda, vid fotbollsstadion, där Uf hittade den sista pilotboken vi saknar. Bra tips, köp alla engelskspråkiga böcker i England eller Irland.Vi planerar att masa oss nerför kusten mot Portugal med stopp där vi finner någon härlig plats för soltörstande svenskar. Muros, Isla Cien utanför Vigo och Bayona är på förslag. Få se vad Linnea tycker.Hej så länge från Eira och Ulf.


Resebrev 7 från Cayenne
Cascais den 22 september

Söndag 12 till fredag 17 september.

Vi har nu bott in oss i denna marina och hunnit se oss omkring. Det är ca 30 min med tåg till Lissabon. Här kan du lägga hur mycket tid som helst bl a på det som finns kvar av Vasco da Gamautställningen -98. Oceanariumet torde vara det finaste i världen just nu. Här är även uppsamlingsplats för de som är ute och långseglar.
Har även reparerat kylvattenpumpen till motorn som börjat läcka.

Söndag
Just nu i dagarna tycker vi att det är extra trevligt att bara drälla omkring bland våra vänner i den lilla seglarkoloni som bildats och som skall vidare till kanaris och västindien. I senaste resebrevet sa vi att vi skulle starta mot Madeira och det gjorde vi också. Vi startade vid lunch i fredags och råkade under natten ut för ett oväder som vi in i det längsta hoppades att det skulle avta, men vi fick rapport via Navtex att någon bättring inte var att vänta. Istället började det rapporteras om stängda hamnar utmed kusten. Efter 30 timmar tog vi beslutet att vända tillbaka mot Cascais utanför Lissabon som vi ju kände som en säker hamn. Det tog 19 timmar att ta oss tillbaka 86 mil, utan mer segel än en stormfock.
Samtidigt som det var mycket jobbigt med både vind och framför allt den höga sjön, var det fascinerande att se hur bra båten uppförde sig och detsamma gällde besättningen. Vi jobbade som vi brukar i tretimmarspass, ensam på vakt om det går, annars två på vakt och en i vila. Under natten när det var som värst vistades alla innomhus i den relativa trygghet man har där. Det är faktiskt sant som jag läst om tidigare, det var riktigt skönt att stänga ute alla oljud och krypa ihop i en sjökoj som var någorlunda still. Som jag sagt tidigare så styr vi nästan aldrig båten själva och detta gällde även nu. Under natten sedan vi vänt var läget följande:
Vinden var jummen och skön, mellan SV och V och pendlade mellan 30 och 45 knop, det regnade nästan oavbrutet rakt in i sittbrunn vilket var jobbigt för vakten som måste ut och spanade av horisonten efter andra fartyg var 15:e minut. Den avgörande orsaken till att vi vände var att sjön byggdes upp oroande fort. Men Atlantvågor är ganska drägliga så länge man är ute på djupt vatten, långa och inte särskilt branta. Det är först när man angör land och vattendjupet minskar som de kan bli lite ostyriga. Vid ett tillfälle på morgonen befann vi oss plötsligt i en djup krater tycktes det. Vatten horisonten runt och när båten lyfts upp på kanten kunde man skåda ner i en veritabel dalgång, eller krater, helt fantastiskt.
Klockan 10.00 på förmiddagen bröt solen igenom och vinden avtog till 20-25 så det kändes riktigt gemytligt i sittbrunn. Självklart infann sig frågan, har vi överreagerat, borde vi ha fortsatt? Svaret har vi fått under tre dagar sedan vi kom in i hamnen. Det blåser nästan lika jävligt än, och med fel riktning.

Torsdag den 23 september
Förbereder som bäst för ett nytt försök till Madeira, eller Porto Santos i första svängen. Har reparerat Furlexen till genuan som bröts sönder under förra försöket. Selden i sverige tipsade om hur man provisoriskt lagar så det går att använda. Reservdelar flygs till Funkal på Madeira helt utan kostnad. Det kallas service.
Repeterar adresser som du kan sända post till den närmaste tiden. Till Madeira kommer vi omkring den 5 oktober.

S/Y CAYENNE (stora bokstäver är viktigt så det syns bra)
Eira/Linnea alt Ulf Fornlund
Marina Funcal
9000 Funcal
Madeira
Portugal

Nästa tillfälle blir på Kanarieöarna omkring 15 oktober:

S/Y CAYENNE
Namn
Svenska kyrkan i utlandet
Ansgarsgården, Nestor de la Torre
26, E-350 06 Las Palmas de Gran Canaria


Hjärtliga hälsningar
Eira, Linnea och Ulf


Resebrev 8 från Cayenne
Porto Santo - Funchal, Madeira den 6 oktober 1999.

Lördag 25 till onsdag 29 september.
Startade mot Porto Santo, ca 480 nm mot SV, på fm. Gammal hög dyning från NV och frisk vind från SV. Motorgång direkt mot målet som vi planerat fungerar inte, så det är bara att hissa på och bli segelbåt igen. Första dygnen är lite degiga, men sedan får vi vridning av vinden mot V (och sedan NV) och livet känns genast trevligare. Att lägga stäven mot målet känns alltid bättre än när vinden ligge på stäven.
Utdrag ur loggboken, skriven av Eira 27/9:
Väcks kl 03.00 av Ulf, får en kopp the. Storsegel och 2/3 av genuan ute. Vinden är VNV 15 knop och farten 5,5 knop. Mulet, men kan se en och annan stjärna. 04.00 väcker Ulf för att kursen behöver ändras. Går inte upp ensam till vindrodret på akterdäck när det är mörkt av säkerhetsskäl, då skall vi vara två uppe även om vi har säkehetssele. 04.30 nu lyser både stjärnor, måne och främre lantärnor som varit lite glappa senaste tiden. Det gör att vi måste vara extra vaksamma eftersom vi inte syns framifrån. 05.40, mulet men månen lyser igenom molnen och ger ljus. Skall väcka Linnea. Blåser 10 knop, vinden vrider tillbaka mot V. Lite utsläpp i storen ger 5-6 knop fart. Sjön blir lugnare men ca 2-3m dyning. 293 distans kvar. Ser ett ljus om babord.
Sista 150 distansen går vi med motor och segel, eller bara motor. Dyningen fortsätter att trycka på från NV med mellan 2-4 meter. De är så långa att de inte stör, problemet är bara att horisontspaningen tar lång tid eftersom man bara kan passa på när man är på topp så att säga.
Har sällskap av en liten fågel, storlek och utseende som en svala, som stundtals hoppflyger på vattnet. Först trodde vi den var skadad, men det visade sig att det var hans sätt att jaga något som fanns alldeles i ytan.
På natten är det fantastiskt med allt ljus uppifrån som reflekteras i plankton som ser ut som eldflugor i vattnet. Vid vissa tillfällen kan mareden lysa utmed båten och framför allt i kölvattnet. Det sägs att man kan få mareldseffekt när man pumpar vatten på toan, vi undersöker fenomenet och återkommer.
Vi har då och då besök av delfiner och Eira såg en morgon tre sköldpaddor. I det stora hela kan det tyckas vara långtråkigt att ha vakten, tre timmar i stöten, men det händer små saker hela tiden så minuterna tickar iväg fort.
Onsdagsmorgon kunde vi äta riktig frukost i en solig sittbrunn med ägg, kaviar och sill. Det saknas bara knäckebröd och Gammeldansk, men vadå, vi kan ju inte ha allt samtidigt.
Vi har sett Porto Santos höga vulkanberg hela dagen. Utanför hamninloppet kan vi inte motstå frestelsen att stanna till och bada i det blåskimrande vattnet.
Kl 16.30 knyter vi fast i en pontonbrygga där vi kan spola av saltet från båten. Dagen efter tar vi en boy en bit ut och har därmed minskat hamnkostnaderna till en tredjedel.
Här ligger grabbarna med Fossekallen så det blir ett kärt möte. På kvällen träffar vi båtbesättningarna vi haft sällskap med. Petina med Lena och Kennet, Louise med Britt-Louise och Rolf.
Här i hamnen har tidigare besökare målat sina mer eller mindre fantasifulla symboler och båtnamn på hamnpirarna, helt fantastiskt och kul. Vi krierar för fullt och får till slut fram en bild som vi blir nöjda med.

Fredag till måndag den 4 oktober.
Har beställt en utflykt tillsammans med de andra båtarna. En kvinnlig guid tar oss med på svindlande, slingrande vägar till olika utsiktspunkter och andra sevärdheter. Här på Porto Santo slutade det att regna normalt för ca 20 år sedan så jordbruket är nerlagt till största delen, men några druvor lyckas man alltid få fram på de gamla stockarna. En helt lyckad utflykt skall sluta på en vingård med vinprovning. Tyvärr var denna årgång av Portvinet inte den bästa så ingen köpte med något.

Har nu lyckats laga den helt hopkorroderade och sönderbrända lantärnan. Inte konstigt att våra lantärnlampor lyst lite som de velat den senaste tiden. Har även bytt olja i motorn och gett den en översyn. Ja det är ett ständigt pillande med båten för att hålla den i trim.
Som söndagsmiddag bjöd skepparn på raggmunk med Östgötska lingon som vi fick av Eva som ”lycka till gåva”, tack det smakade utmärkt med portugisisk potatis. Tack, tack.
Måndagen ägnade vi åt turistande. Cristoffer Columbus bodde här en tid, till och med gifte sig här 1480. Ett litet stenhus mitt i stan var deras hem då och är nu ett museum. Tyvärr ingen som känner för att öppna.

Tisdag 5 oktober
Har förberett avgång i gryningen för att komma fram till Funcal på Madeira så tidigt som möjligt på dagen. Ryktet talar om att det är knökafullt i hamnen och det är exakt 40 distans så vi räknar med att vara framme strax efter lunch. Vi hörs.

Onsdag
Var här 15.00 igår. Det var en trevlig segling med varm, torr och lagom hård vind, sägs det. Skepparn sov mest hela vägen. Båten ligger nu för ankar utanför marinan som mycket riktigt är full, men inte av långseglare. Portugiserna får det allt bättre och det avspeglar sig bl a på deras båtinnehav. Vi fick ett mycket trevligt mottagande av myndigheterna som skrev in oss, De blev nästan exalterade då de upptäcker att det är Cayenne som anlänt eftersom de har ett ilpaket till oss, från sverige, som ligger och väntar, eller hade.
Det visar sig, att det efter ett par dagars väntan på kontoret hade någon återsänt paketet till postkontoret. Här anas trubbel. Mycket riktigt. I dag på morgonen ringdes och besöktes postkontoret, men ingen visste något om ett paket till Cayenne. Tulltjänstemannen tyckte detta började bli genant så han offrade en del av sin siesta och följde skipper til kontoret och se, där letades fram ett litet paket från Seldéns med reservdelar till vår Furlex.
Tack till Seldéns i Göteborg för ett snabbt och exakt agerande.
Här i Funchal låg också brev och väntade, skönt med lite skvaller hemifrån.
Damerna gjorde en utflykt in i landet, tillsammans med besättningen på Louise, och vandrade utmed ”Levadorna” dvs de bevattningskanaler som förser terrassodlingarna med vatten. Det finns många olika leder att välja på efter svårhetsgrad och längd. Dagens var av det försiktigare slaget men att döma av deras antusiasm inför nästa tur som blir både längre och svårare måste det vara en fin upplevelse.
I kväll är det Brasiliansk sambakarneval på Casinot. De flesta besättningarna från de skandinaviska båtarna skall dit. Vi ligger fem svenska, tre norska och två danska båtar i Funchal för tillfället. Resten är från jordens alla hörn, längst ifrån är en båt från Canada som är på väg hem.

Hej så länge från oss på Cayenne


Resebrev 9 från Cayenne
Las Palmas, Canaris

Hej alla vänner

Sedan vi hördes har vi utforskat Madeira färdigt och farit vidare till Las Palmas på Gran Canaria. När detta skrivs är det söndag den 24 och i morgon kl 06.30 lämnar vi denna ö för Tenerife, närmare bestämt Santa Cruz, där vi skall plocka upp en god vän som skall segla med till Gomera. Vi jobbar nu till och från med att förbereda båten för seglingen över Atlanten, bl a har vi bunkrat mat här på Gran Canaria som har ett trevligt prisläge på konserver och torrfoder. I övrigt har vi det så bra som vi kan och förtjänar. Vi känner oss verkligen privilegierade som får leva som vi gör, och jag lovar, vi slarvar inte bort någon tid på sådant vi inte har någon glädje av.

Lördag den 9 oktober
Nuns Walley heter en dal som ligger en bit in i landet, norr om Funchal. Dagens utflykt företogs med allmänna färdmedel tillsammans med Louise och Rolf. En Volvobuss tog oss med på de häftigaste vägar vi någonsin provat. Man fick verkligen skärpa sig för att inte gå fram och be chauffören köra lite lugnare. Vägen hängde stundtals utmed bergssidorna. Den enda trösten var tanken, att han kör denna sträcka dagligen och för det mesta går det tydligen bra. Det blev ingen klättring utmed Levadorna eftersom vi kom av på fel plats, istället promenerade vi utmed vägen, genom små byar, för att till slut hamna i en större by där det fanns en restaurang. Kastanjesoppa var en nyhet som kan rekommenderas. Det visade sig på hemvägen att vägarna inte är så säkra trots allt. På ett ställe var vägen spärrad av ett jordras eftersom det regnat en del under dagen. Hur mycket hade vi ingen uppfattning om eftersom Rolf och Skipper då var upptagna med att slå traktens ungdommar i ett mekaniskt fotbollsspel.
På tal om mat. Om du kommer till Funchal får du inte missa stan´s gastronomiska upplevelse, Pommes Frites med vitlöksmajonäs på snackbaren O Barralinho, alldeles i hörnet vid den stora hamnpiren. Sagolikt gott.

Söndag till onsdag den 13 oktober
Hade tänkt att avsegla idag. Drog upp ankaret och gick in till servicebryggan för att tanka vatten och diesel. Strömavbrott pga åskväder under natten. Försökte i flera timmar att hitta fel innan hamnkaptenen gav upp. Tog plats utanför femte båten mot kaj, över natten.
Kom sedan iväg vid 12-tiden på måndag. Skapligt väder men vinden rakt i stäven. Här fick vi användning för bränset vi haft sån´t problem med. Motvind och 280 nm till målet är inget drömläge, men det är bara att försöka gilla det. Man vet att under den tid vi gnetar mot målet hinner det bli förändringar och det inträffade också. Vi fick en fin segling till Gran Canaria med flera besök av delfiner och en flock ”småvalar”. Det tog längre tid än vi tänkt men det var en bekväm segling och vi har fått en viss rutin att ta oss in i hamnar nattetid.
Kl 22.30 anlände vi till hamnen och fick hjälp av svenska seglare, Jerk på Vindela och Per med sonen Björn på Moder från Göteborg, att hitta en plats i den annars fulla marinan.

Torsdag till Söndag den 24 oktober
Nu börjar de nu invanda aktiviteterna. Inklarering, kolla vilka bekanta som är här, var mailkontor, affärer och annat finns. Det brukar ta en dag eller två. Sedan skall det göras inköp till båten osv osv. Korta utflykter och ett rikt socialt liv gör att dagarna bara rinner iväg.
Här i Las Palmas hade vi post att hämta på Anskarsgården, Svenska Kyrkans. Det var en härlig upplevelse att sitta vid ett normalt bord på en normal stol och dricka kaffe med kanelbulle samt läsa brev och kort hemifrån. Tack alla ni som hört av er, det är vi mycket tacksamma för.
En veckas liggtid på varje plats krävs enligt mer rutinerade och redan avstressade långseglare. Vi börjar nu se oss själva som långseglare, och se, det tar till och med längre tid än en vecka innan vi lämnar Las Palmas. Men vi har hunnit med mycket.
En ankarvinch som länge funnits på önskelistan har inköpts och monterats.
En mobil VHF-radio har inköpts. Skall användas i första hand i överlevnadsväskan som alltid ligger färdigpackad när vi gör överseglingar. Den blir även bra när vi ligger för ankare, så vi kan nå båten från land när dingetransport behövs. Vi är ju tre ombord med olika vanor.
Den första kackerlackan har infångats och sjösatts. De brukar börja visa sig här på Canaris och det anses som omöjligt att klara sig ifrån denna, i och för sig, harmlösa men ändå onödiga och obehagliga ohyra.
Vi har bunkrat ca 200 kg konserver och torrmat som stuvats och fördelats runt om i båten. Det blev en leverans på bryggan med 11 kartonger förutom öl och läsk. I Västindien finns ingen vinkultur att förlita sig på så vi tar med det också, för fem månader. I det här sammanhanget är det ett viktigt jobb att bokföra vad vi har, och viktigast av allt, var det är placerat.
Vi har även en hel del kvar av konserverna Hasse-Pelle sponsrade med hemifrån och vi vet redan att det smakar bra med Bullens korv ute på atlanten. Tack Hasse.
Vi har tvingats att trimma båten med mat, dvs packa maten så att tyngden fördelas på bästa sätt så att det fortfarande går att segla båten och att den rör sig behagligt i sjön. Vid överfarten till karibien kommer vi även att placera om ankare och kätting på ett för trimmet fördelaktigt sätt. Vi kommer att redovisa detta i nästa brev.

Beträffande överlevnadsväskan som nämndes är detta en vattentät plastkanna på ca 6-7 liter som är ett kompliment till den utrustning som finns i vår räddningsflotte och som kan vara bra att ha om allt skulle gå åt h-vete. Den innehåller förutom radion en GPS-navigator med extra batterier, fiskeutrustning, allroundkniv, snöre, medicin för enklare åkommor och sjösjuka samt brännskador, energidryck mm,mm. Vidare finns en förpackning med nödraketer, en polva med 8 liter vatten och en handdriven watermaker med vilken vi kan göra dricksvatten.
Detta paket finns lätt gripbart och sammanbundet och kan kastas i sjön tillsammans med flotten om det skulle behövas.

Jag lovade också i förra brevet att kolla hur det var med mareld på toan. Jodå det funkar, men du får pumpa ordentligt.

I nästa brev, comming soon, skall vi lämna adress till Barbados dit vi räknar med att anlända senast 20 december. Dit kan du kan sända brev och rikligt med julklappar.

Varma hälsningar från oss på Cayenne



Resebrev 10 från Cayenne
Tenerife och Gomera

Måndag till onsdag den 27 oktober
Upp och iväg en timma före gryningen för att säkert hinna till Santa Cruz på Tenerife denna dag. Dit är det ca 50 mil, eller som till Visby hemifrån. Vi brukar jämföra avstånd med denna sträcka för att få ett förståeligt perspektiv på avstånd vi har framför oss.
Det känns inte helt bra när jag tittar ut och ser de trasiga molnen som talar om frisk vind. Från NV naturligtvis, det är den kursen vi skall hålla när vi rundat nordspetsen på Gran Canaria.
Så var upptakten till denna segling och så var fortsättningen. Kl 21.00 var vi i hamn efter en delvis tråkig och jobbig dag som vi helst vill glömma, förutom delfinerna som var med oss ca en halvtimme när det blåste som mest.
På Canaris cirkulerar nästan allt intresse omkring olika sk ”rallyn” där det största är ARC som startar 21 november i Las Palmas och tar med 250 båtar till Västindien. Redan nu präglas hamnen av dessa båtar som många veckor i förväg kommer till startplatsen och är garanterade bryggplats, vilket naturligtvis blockerar för andra seglare.
Samma problem mötte vi i Santa Cruz här på Tenerife.
Vi skulle få sova över natt och sedan lämna hamnen för att det kommer ett sk ”rally” någon gång. Ledningen för marinan är väldigt nervös att det inte skall finnas platser till rallybåtarna när de kommer, men de vet inte när. Ryktet säger att de flesta båtar i det aktuella rallyt fortfarande är kvar i Frankrike pga ogynnsamt väder.
Vi skall vänta in vår gode vän Rune från Linköping på tisdagnatten så någonstans måste vi ligga när han anländer.
Den plats vi lyckades hitta har inte varit någon efterfrågan på så vi stannar som vi tänkt till torsdag morgon så får vi se om de vill ha betalt för hamnplatsen fastän vi sannolikt inte legat i hamnen mer än en natt och att vi legat på en plats som sannolikt inte existerar.
Santa Crus är en lagom stor stad som är ganska präglad av turism även om den inte ligger mitt bland playorna. Det syns att spanska öborna lever ett ganska gott liv, materiellt sett. Staden är välskött och det byggs och ändras nästan i varje kvarter. Affärsgatorna är ju inget för en långseglarplånbok och utbudet är heller inte av det slag som vi eftertraktar men det är storslaget och intressant att jämföra utbudet på de olika platser vi besöker.

Torsdag, fredag
Avgång i fint väder med en lätt bris som gjorde vår gäst besviken eftersom det blev mest motorgång till Bahia de Abona som var dagens mål. Detta är en av de få naturhamnar som är användbara utmed Tenerifes SV-kust och just i dag låg dyningen från NV med växlande vind så det var riktigt lugnt och trivsamt i bukten. Mot kvällen fick vi sällskap av två båtar till. Under natten smög dyningen runt och blev jobbig eftersom den inte stämde med vinden. Ett extra ankare i aktern som riktade upp båten mot dyningen återställde nattron.
Lugn och skön morgon med frukost i sittbrunnen innan vi masade oss runt sydspetsen och kunde räkna in alla flygrörelser till och från ön. Rune stortrivdes med både värmen och vinden. Kl 14.00 droppade vi ankaret i viken utanför playan och hotellen i Los Cristianos. Snacka om att ligga mitt i smeten.
Här är en riktig turistfälla med allt du kan tänka dig. Det fina är att utbudet är så stort att det finns konkurrans vilket visar sig i priset på restaurangerna.

Lördag, söndag
Lördagen ägnades åt en rundrur på ön med egen guid, Rune. Det visade sig att han varit runt på ön vid flera tillfällen så nu fick även vi tillfälle att dra nytta av detta. En helt fantastisk ö med den snöklädda Teide, 3 718 meter, och i övrigt växlande natur beroende på vilken sida du väljer. Från helt dött månlikt lavalanskap till bördig mark med bananodling är det inte lång sträcka. Vägarna, vissa sträckor, var i klass med Madeira och letade sig fram mellan byarna i hisnande slingor utmed bergssidorna. Lite fest på kvällen eftersom vi lämnar ön i morgon.
Har lite strul med vintertiden som startade i natt. Såg på Navtex att klockan skall skruvas tillbaka.
Har vi vunnit eller förlorat en timma?
Kommer iväg mot Gomera kl 11.00, vintertid, men solen lyser ändå.
Det är 20 miles över och på denna segling kunde vi verkligen frossa i upplevelser. Delfiner, pilotvalar, motvind som vred mot nord och ökade så vi fick reva och hade en härlig segling. Framme vid 15-tiden och fick ligga på väntkaj till nästa morgon.

Måndag den 1 november
Denna dag ägnades till en del åt att försöka finna spåren efter Colon, eller Columbus som han hette. Det var här han gjorde avstampet till den fantastiska resan då han upptäckte Amerika, fast han trodde sig vara i Indien. Det var också här han förförde den vackra Beatris, änka efter den mördade greven Herman Peraza. På Calle del Medio finns en liten stenkyrka, Iglesia de la Ascención där han föll på knä och bad en bön inför sitt äventyr.
Får se om vi gör om denna procedur innan vi drar. Tiderna förändras och det var ju en stund sedan han var här.
La Gomera känns annars helt rätt. Det har vi kännt ända sedan vi startade hemifrån. San Sebastian har redan en plats i våra hjärtan och vi hoppas innerligt att inget skall ändra på detta. Här skall vi stanna tills vi drar mot Cap Verdeöarna omkring den 10:e denna månad.
På kvällen avmönstrade vår vän Rune för att ta flyget hem till kneget. Vi kunde se att det kändes tungt men tyvärr är det så, allt trevligt har sitt slut och någon måste arbeta. Vi har fått vår dos av skvaller hemifrån och det känns nu som vi trots allt inte är så långt borta från våra vänner.

Tisdag till torsdag
Dagarna går ganska fort. Det blir inte så mycket gjort eftersom det är riktigt varmt mitt på dagen. Skipper har beställt nya solglasögon och damerna har varit tillbaka på Tenerife och förlustat sig. Skulle behöva komma över och komplettera vår utrustning med smått och gott men det går även att finna utrustning här även om man får leta runt i de små affärerna.
Vi fortsätter även att komplettera skafferierna inför de längre seglingarna. Vattenlinjen behöver rengöring emellanåt, även om den knappast syns längre. Innan vi for hit var jag nere och skrapade bort långhalsar från propellern och se, det gjorde mycket på farten vid motorgång.
Under torsdagen kom följande Navigationsvarning på Navtexen, ”S Spain and Canary Islands is risk of locust plague arriving from Algeria”. Nu såg vi inga gräshoppor här men de lär kunna segelflyga över till öarna vid bra vind.

Fredag 5 november (6 dagar kvar)
Tidig revelj. I dag har vi bil och den måste utnyttjas på bästa sätt. Lastar i gasolkruka och bränsledunkar och drar iväg till gasolstationen. Är beredd på mycket argumenterade eftersom den skiljer sig från spansk standard. Fem minuter senare, och 50 kronor fattigare, var allt klart. Så kan det gå när man har flyt. Att de nyköpta dunkarna för Diesel inte höll tätt tog vi som ett helt annat problem.
Denna dag skall vi titta på resten av ön. Vägen mot Hermigua håller bra standard och snirklar sig fram utmed berssidorna. Här och där finns en liten by i dalgångarna. Här odlas det på terrasserna, mest bananer. Garajonay heter Nationalparken som skyddar de centrala delarna av ön, eller rättare sagt, viss växtlighet mot påverkan utifrån. Mycket välordnat med vandringsleder och färdigställde utsiktsplatser, då talar vi om utsikt, helt sanslöst vilka vyer.
Lunch på Playa de Ingleses vid Valle Gran Rey och vidare tillbaka rakt igenom nationalparken och ön. Det kändes skönt att andas skogsluft och höra suset från Pinjeträden. Känns som lite hemma faktiskt. Det var kallt, riktigt svinkallt på denna höjd. Var och letade en julkotte, satt mig en stund på ”ett bra pass” för att känna hur det känns. Det finns ju vissa saker man saknar, som t ex jakten hemma. Efter två minuter frös jag ordentligt, som sagt, det var precis som hemma och jag längtar inte dit just nu.
Tillbaka i San Sebastian fortsatte vi komplettering med ”tunga saker” till skafferiet. Fick även mina glasögon levererade. Den omtänksamme optikern hade ökat infärgningen till 90% så när man går ner i ruffen blir allt svart. Får se hur detta skall gå.

Lördag till onsdag
Söndagen skall vara en vilodag och det är ingen konst att följa eftersom det nu är ordentligt varmt här. Det är först fram på kvällen aktiviteterna börjar med BBQ eller en öl på torget.
Vi fortsätter annars att jobba vidare efter den lista vi har. Linnea har skrapar bort långhalsar och annan beväxning på vattenlinjen, samt monterat upp nät för förvaring av grönsaker och frukt. Eira har vaxat hela båten och skipper har farit runt undertill och rensat avlopp och vårdat botten. Vi har även kollat riggen, fixat med en DanBoy, gjort en fixering av fiskespöt så det funkar när vi seglar och servat Watermakern mm mm.
Det är alltså meningen att båt och besättning skall vara helt på topp när vi drar vidare mot Cabo Verde som ligger ca 850 mil SSV. Där stannar vi någon vecka innan vi går vidare till Barbados som vi räknar att angöra omkr 15 december.
Vi planerar nu att dra på torsdag fm om väderprognosen ser bra ut. För vår del får det vara bra med motigt väder nu. Vädret har vi som säkerhet beställt för flera dagar sedan så här gäller inget manana.
Vi tror det går att hitta en kontakt med nätet på Cabo Verde men man vet aldrig, så det är kanske bäst att önska alla en God Jul redan nu.

Vi bifogar adress till ön Bequia där vi tänkt fira jul tillsammans med norska och svenska båtar som vi mött under seglingen hit. Man får räkna med att det tar ca tre veckor för flygpost att komma fram. På Bequia vittjar vi lådan den 20 dec ca.

For arrival vaiting
CAYENNE (stort och tydligt, sorteringsnamn)
Namn Fornlund
C/o General Delivery at the main post office, GPO
Port Elisabeth
Bequia
Västindien

Ha det gott så länge, vi hörs
Familjen Fornlund


Resebrev 11 från Cayenne
Gomera till Cabo Verde

Hej alla vänner
Naturligtvis blev det lite strul med avgångsdagen från San Sebastian. Glasögonen som skipper beställt och skulle vara färdiga den 10 var inte.....osv. Det var nog meningen vi skulle vara kvar på denna trevliga plats över skippers födelsedag den 11 så att ovationerna kunde mottas med full värdighet. På morgonen öppnades ivrigt ett paket från Paula och Tomas med diverse prylar både i ord och ton. Kul att höra röster hemifrån.
Vi vissste inte hur farligt och primitivt vi levt förrän ett paket från Lena och Kennet på S/Y Petina öppnades, där fanns nämligen en riktig konservöppnare. Kanske en räddare i nöden för i fortsättningen är det konserver som gäller för det mesta.
Den 12/11 kl 12.15 lättade vi från denna gudsförgätna plats. Alla förutsättningar verkade lovande för en fin överfart till Cabo Verdeöarna, eller närmare Sao Vicente. Inte hade vi någon tanke på rekordfart, 800 mil på 8 dagar var planerat.
Efter sex dagar och 4 tim släppte vi kroken i en skyddad och fin hamn i Mindelo, huvudstad på Sao Vicente. Sista tre dagarna jagade av en liten kuling, från rätt håll denna gång, som gav god fart. Vi som trott att Cayenne varit alldeles för tungt lastad och trög. Stadig och med bra fartresurser är rätt benämning. Efter inklarering och första kontakten med alla ungdomar på stranden som ville vakta dingen, visa det, skaffa det, osv var det skönt att slappa lite i en sittbrunn som var stilla, få en stor välförtjänt landgångsdrink och lite god mat.

Fredag den 12 till torsdag den 18 november
Klockan 10.00 kom glasögonen med färjan, lite sent men nu är de som de beställdes från början. Nu vidtar den alltid så krävande uppgiften att investera de kvarvarande inhemska slantarna på bästa sätt. Vad kan vara mer rätt än spanskt kvalitetsvin från Rioja. Efter utklarering säger vi ”på återseende” till de båtar som är kvar. Fick för mig att det skulle behövas ett rev i storen eftersom det ligger en Gale från Gibraltar mot SO, och ett annat V ut på väg mot N. Larvigt.
Snart kunde vi lätta, med motor. Det tog två timmar innan vi fick den rätta vinden. Den påverkas upp till 20 mil i lä av öarna. Sedan hade vi god vind från NNO - O mest hela vägen. Fick oftast skära upp några grader för att slippa plattläns som inte är så trevligt när sjön är grov och påverkar kursen åt båda hållen. Detta gäller framför allt på natten. Med GPS och vindroder är det för det mesta ett enkelt vaktjobb att segla längre sträckor. Kolla kursen, hålla uppsikt runt horisonten så inga andra båtar eller föremål kommer i vår väg, allmän uppsikt över båten så inget ligger och nöter eller på annat sätt kan förstöras, osv. Listan kan vara hur lång som hälst, det är bara att vara vaken så ser man vad som behöver fixas, men seglingen är enkel.
Det där med perspektiv på tillvaron har vi berört förut och exemplen dyker upp då och då, som här tex, saxat direkt ur Linneas brev till syrran Jenny.
Samtal om navigationen första dagen ut från Gomera mellan far och dotter:
” Vi får gå lite mer söder ut om rumbline här nere för där finns ett grund som vi skall undvika om det blir hårt väder med kraftig sjö.
-”Hur mycket från kursen”
”Ca 10 mil”
-”Hur djupt är det där då”
”178 meter”
-”Hur långt är det dit”
”Två tre dar sådär”.

Vi har fastslagit vårt vaktschema med rullande tretimmarspass. Passar bra när det blir mörkt omkr 19.30. Vi börjar räkna från kl 18.00. Då blir det bara en av tre nätter med endast ett mörkt pass, i övrigt ett mörkt pass och gryning, respektive kväll.
Denna gång behövde vakten vara extra alert eftersom sidolanternorna slutade fungera redan första natten. Å andra sidan är det väldigt glest trafikerat i dessa vatten och de fartyg vi mötte var under dagtid. Det var ändå mer än antalet delfiner. Det var väldigt glest med havets innevånare. Försökte fiska lite men farten var alltid för hög så draget hoppad på ytan precis som flygfiskarna. Flygfisk var det ända vi fångade.
Vid ett tillfäle andra natten satt jag längst bak och justerade vindrodret då något for förbi mitt högra öra och hamnade vid mina fötter. Ljuset kommer bara från återskenet av akterlanternan men jag såg att det var något mörkt. En fågel, likt en stor svala, som jag observerat förr men inte kan härleda, hade tagit svängarna för snävt och flugit på något. När jag tog upp den kändes det som den vägde nästan ingenting. Den var säkert lika förvånad som jag men fann sig ganska snart, lyfte på hatten och sa adjö. Senare såg vi denna art vilande på vattnet fast den inte liknar eller kändes som någon sjöfågel.
Den 18 november ankrade vi i Mindelos hamn, Porto Grande efter en lite jobbig men fin segling, den klart längsta vi hittils gjort.

Cabo Verde
Den Capverdiska arkipelagen är intressant av många anledningar.
Det påstås att det var en Portugisisk sjöfarare vid namn Cadamasto som den14 juli 1456 var den första som landsteg på öarna. Vad han fann var öar, särskilt Sao Tiago, beklädda av stora akacia- och fikusbestånd. Omkring 1500 var två av öarna koloniserade under den Portugisiska kronan.
Under det påföljande seklet blev 8 av de större 10 öarna befolkade. Med hjälp av importerade negerslavar odlades marken hänsynslöst.
Inte minst, Som lök på laxen var det ”människans gissel”, de allt talrikare gethjordarna som spreds över de öppna markerna, som fortsatte den förstöring av grödan som sedan lett till en allvarlig uttorkning av öarna.
Professor Auguste Chevalier från Paris skrev 1934 med sorg i hjärtat att hela arkipelagen är ett land i ruiner. ”Befolkningen får lida följderna av den obetänksamma behandlingen av öarnas natur”.
Redan 1770 och 1773 dog en stor del av befolkningen på Sao Tiago, 1834 hungrade två tredjedelar av befolkningen på Fogo ihjäl. Efter fyra års torka omkring 1940 drabbades människorna på Sao Nicolau av ett liknande öde.
Tidigare fanns en koloni för spetälska på grannön till Sao Vicente, Santo Antao, den har för länge sedan slopats i brist på patienter.
På öarna bor idag ca 350 000, till övervägande delen en blandning av européer och afrikaner. Fattigdomen är märkbar, lika stor som inkomstmöjligheterna är små. Inslaget av sysslolösa ungdomar är överväldigande. Då skall man veta att medelåldern bland capverdianerna är så låg som 23 år och 70% av befolkningen är under 30 år.
1975 blev öarna en egen republik, skilt från Portugal, med Marxistiskt inslag i politiken. 1990 röstades dessa ut. Om det var bra eller dåligt vet man inte. Klart är att när man åker runt och ser sig om är det spontana intrycket att allt stannat upp någonstans av någon anledning. Överallt står påbörjade byggprojekt, både stora och små, i de små har folk flyttat in även om det bara är väggar och tak. Uppgivenheten är stor, när det gäller att hålla ordning omkring sig på gemensamma områden i staden osv. Allt är slitet och lite trasigt men det funkar oftast.
Man har ändå en känsla av att människorna som lever mitt i detta tycker att det är ok, eller som vi brukar säga ”gillar läget”. De har ett fungerande samhälle med skolskjutsar och bra sjukvård, inte i nivå med vårt utbyggda samhälle men något som fungerar skapligt.
Mitt i allt detta bor och lever trevliga positiva och hjälpsamma människor som måste tycka att dessa ”yachtis” som dyker upp ibland måste vara ena otroligt rika människor osv.
Vi varnas överallt för ett utbrett tjyveri i hamnen, inte minst av de unga antreprenörerna själva som vaktar din dinge eller båt när du är i land. På så vis skapas en marknad för dessa ”väktare”

Inslaget av tiggare är stort, större än vi hade tänkt oss, men inte så påträngande så man blir helt störd.
Det händer ofta att vi får besök ut till båten av ambitiösa barn eller vuxna ungdomar som erbjuder sina tjänster, vad det än må vara. Alltid lika artiga och positiva. Det känns alltid bättre om man kan hjälpa någon som har det svårt, på mer lika villkor. På utsidan av en båt finns alltid något att göra, tvätta vattenlinje osv. Att släppa ombord någon man inte känner är inte lämpligt. Inte heller att lämna allmosor till dem som kommer och tigger. Risken är bara att man aldrig får vara ifred om ryktet sprids.

Fredag till Söndag
Första dagen ägnades åt besök i staden Mindelo. Detta är afrika. Jag känner igen mig sedan jag bodde i Congo för många år sedan. Vissa lukter, tonfall i språket fast det är långt från Swahili, det primitiva sättet att behandla matvaror osv.
Har stor nytta av RCC pilotbok där mycke och bra erfarenheter och tips förmedlas. Hittade ett par helt ok sandaler för 1/3 av priset jag tidigare erbjudits.
I övrigt kan man hitta det mesta här i butikerna men till högre pris än du är van vid. Kontanter är ett stort problem om du inte har US dollar. Kostnaden i bank är ca 5% om du tar ut från VISA-kort.

Har ägnat en hel dag åt elsystemet. Hann aldrig fullborda ett påbörjat jobb innan avresan att dra nya kablar till lyse och lanternor föröver. Nu är det gjort och allt fungerar bra. Det är ju dubbelt jobbigt att göra något i båten nu än när allt var tomt och redan stökigt. Kvarstår en liten positiv krypström i masten som jag inte förstår mig på. Har kopplat bort alla tänkbara källor men har fortfarande lite kvar. Kan det vandra från solpanelen? Kan någon något om detta eller känner igen felet kan du väl maila mig om detta. > ulf@fornlund.com >

Söndag
Har avtalat med en Taxiförare om hyra av hans ekipage under dagen. Det strulade sig redan vid starten då han talade med en kollega som tydligen tyckte att han var för billig och om detta tjafsade vi en stund innan vi kom iväg. Tror han inte mådde så bra på något sätt.
Utflykten gjorde oss lite beklämda med den otroliga fattigdom som visar sig överallt och som har sin grund i den uttorkade jorden (och geten). Det fanns mindre områden där man kämpade på och tog upp vatten med vindpumpar och där var frodigt och fint. Vi har nu full förståelse varför det ser ut som det gör i affärer och marknader.
Har i kväll smakat chokladfromage och mjölk, inte illa, tack Paula.

Just nu är det torsdagmorgon och jag har lyckats få en tid på en dator med internetkontakt så jag får lov att avsluta detta brev och sända iväg det. Få se om det hinner bli mer innan vi lättar härifrån i början av december.

Ha det bra så länge hälsar vi på Cayenne.



Resebrev 12 från Cayenne
Mendelo, São Visente.


Mindelo 21 till 30 november
Detta är Afrika!!, eller är detta afrika?? Vänner vi fått på Café Lisboa eller Café Royal, säger med bestämdhet ”detta är inte afrika, detta är Cabo Verde, inget annat”. I detta kan man tolka stolthet för sitt land, detta stackars land som borde få mer hjälp utifrån än det redan får. Det sägs att en tredjedel av landets inkomster kommer från hjälp utifrån, en tredjedel från Capverdianer som jobbar utomlands och resten skapas inne i landet, dock inte på San Vicente som är så gott som helt rent från tillgångar, förutom lite fiskprodukter. Det finns dem bland våra cafévänner som nästan urskuldande säger att, ”du skall åka till Santo Antão, där är så fint och grönt och där växer grönsaker och nästan alla har skor på fötterna” osv.
Att bunkra på Gomera för överfarten hit var en småsak jämfört med att bunkra här. Grönsakerna är av högst varierande kvalitet och det är ett ständigt letande. Gröna tomater på ett ställe, röda finns inte idag, paprika på ett annat ställe, lök på ett tredje, potatis i en liten bod man knappast hittar till osv. Allt är dyrt, mycket dyrt jämfört med hemma. Allt importeras från andra öar eller utlandet. I dag köpte vi en säck potatis, hollänsk Bintje!! Vi har hittat färska ägg, men det är ont om äggkartonger, och de som finns är skitiga efter lång och trogen tjänst.
Vi för en alltid lika alert kamp mot ”cakkisarnas” närvaro ombord så allt som skall tas ombord synas väl och torkas. Även geggiga äggkartonger.
Med tanke på att vi helst skall klara oss till efter nyår med de livsmedel vi har idag tycks uppgiften överväldigande.
Under våra eftersök av användbara livsmedel har vi gjort en del exklusiva fynd som t ex russin, färskt oxkött, konserverat smör och margarin samt andra spännande konserver som vi inte sett tidigare. Här finns också ett brett utbud av konserverad mjölk och grädde.

Vi brukar sätta oss en stund på något café under inköpsrundorna och det slår aldrig fel, någon kommer fram och vill prata en stund. Vi har nu varit här så länge att vi börjar känna igen folk på stan och blir själva igenkända. Det är kul när någon spontant kommer och handhälsar även om de inte kan tala engelska.
Vi har gjort en dagsutflykt till grannön, Santo Antão, eller grönön som den borde heta. Denna ö som ligger endast 8 mil NV ut är helt annorlunda än denna ö. Vi var några stycken som hyrde en minibuss med driver som körde oss över bergen till norra delen av ön. Under denna resa som var 36 km fick vi uppleva ett till en början ökenlandskap, lite grönare, inslag av buskar och ännu lite grönare, inslag av enstaka träd, till en svensk barrskog, av pinje, med mossa och allt som hör till. Luften var som en svensk sommarmorgon med varm sol och lite kyla i luften. Då var vi uppe på ca 1 200 meter. För oss som gått och sparkat i dammet en vecka var detta himmelriket. Från Mindelo hade vi aldrig sett toppen av ön eftersom den nästan alltid ligger i molnen som bildas över ön. Det blir som tre skikt, med ett under, ett i och ett ovan molnen där ”solen alltid skiner”. På denna ö odlas frukt och grönsaker som skäppas över till de andra öarna med otroligt rostiga färjor som avgår i rätt tid.
Just nu är vi sex svenska båtar och lika många norska som kommer att gå mot Caribia under tisdag eller onsdag, allt beroende på när man känner att det är dags och att båten är klar. Vi har bestämt att känna för avgång efter frukost på onsdag. Det är bra att komma igång under den ljusa delen av dygnet så segelsättning od är ok när mörkret faller. Det är ännu så mycke måne att den ger lite ljus några nätter till.
Vi vet ännu inte om vi går till Barbados eller Bequie direkt, det får vinden och farten avgöra. Har vi tid till det kommer vi att stanna till på Barbados några dagar. Vi måste ju hinnatill brevlådan på Bequie till den 20 november och kolla alla julkort.

Som alla förstår trivs vi alldeles förträffligt har i Mindelo. Det är inte mycket att se eller uppleva om man tänker som en turist, men efter ett tag börjar man se det lilla fina i samhället som finns, bla alla trevliga och fina människor. Det är liksom lite synd att vi blivit en koloni svenska och norska båtar här eftersom sällskapslivet med dessa vänner inkräktar lite på kontakten med de infödda, som givit oss mycket den tid vi låg ensamma här. Tyvärr har dagen bara 24 timmar, även här och lite magsjuk måste man få lov att vara också.
Ända nackdelen är den utbredda fattigdomen och att vi tros vara så ofantligt rika. Relativt sett kan det vara så. Det går inte att ha ex en kniv liggande framme på båten eftersom den är ett begärligt byte för småpojkarna som kommer ut, simmande eller på bräda. Härom natten hade en grannbåt påhälsning fastän de var i båten. En dinge försvann en annan natt osv. Detta ger en osäkerhetskänsla och man vet inte riktigt hur mycke man vågar lita på folket. Vi har en sk ”båtboy” som skall hjälpa oss lite, men han kan inget göra åt dessa smågangster, så det är bara att hoppas på turen att slippa undan.

För er som missade resebrev 10 kan du få adresssen till oss inför jul- och nyårsheljen. Det tar säkert två till tre veckor för posten att komma fram.

Vi hörs när vi kommit till Bequia

For arrival vaiting
CAYENNE (stort och tydligt, sorteringsnamn)
Namn Fornlund
C/o General Delivery at the main post office, GPO
Port Elisabeth
Bequia
Västindien


Resebrev 13 Från Cayenne
Port Elisabeth, Barbados

Söndag 19 december 1999.

Hej alla vänner
Crossing Atlantic, OK
Det var långt. 2024 nm, 16,5 dygn.
Allt fungerar bra. Bra med mat och sömn.
Bra vind för det mesta, dåligt tre dygn. Mycke gungigt för det mesta.
Ligger nu utanför Port Elisabeth där vi troligen firar jul.
Fortsättning följer.
Hälsning från besättningen på Cayenne
Resebrev 14 från Cayenne
Bridgetown, Barbados den 18 december

Hej go vänner

Som ni redan vet är vi nu vid, eller i resans andra mål, dvs Västindien. Det främsta målet har ju hela tiden varit själva resan. Nu gäller 5 månaders crusing tills det är dags att dra hemåt , hemska tanke. Här är nu 28 grader i vattnet och ca 27 i luften, kl 23.00.
Kommer från adventskaffe på grannbåten, en Linköpingsbåt som heter Juliette, med det unga paret Erica och Marcus som värdar. Mycket trevligt med lite julglitter och glögg.
På eftermiddagen kom en sköldpadda och simmade förbi. Trevligt sällskap.
Vi ligger på 6 meters djup och det är ok att kolla ankaret, bara att titta ner och följa kättingen.
Här i Carlisle Bay ligger omkring 60 båtar från många olika nationer som just krossat Atlanten, så alla har vi något att tala om när vi träffas på krogen ”Boatyard”.
Ännu mer blev det att tala om sedan vår båt rammades av en ”skenande” JetSki. Någon håller ett vakande öga på oss, både färgade och bleka. Föraren tycktes klara sig med en svår chock, Cayenne med skrapmärken utvändigt och trasig inredning invändigt, JetSki sjönk. Leve Cayenne. Tillfällig reparation är klar, nu väntar en match med ett försäkringsbolag i USA innan detta kan gå till historien.

Onsdag den 1 december till den 17 december
En sista tur in till stan och farväl till Cafe Lisboa innan avfärd. Träffar vår vän Olav som bott i Norge i 25 år innan det gick åt pipan med äktenskap och jobb. Är nu en ”bagman” i det redan fattiga Mindelo. Man får ju spader när man hör någon säga på norska ”jag har det bra och väntar att min sön skall höra av sig, men jag är ju så sulten”. Han fick pengar av oss så jag hoppas han fick en bra dag.
Kl 15.00 GMT lättade vi ankar tillsammans med fem andra bekanta båtar. Hygglig vind från rätt håll dvs NE. Kl 17.00 bjöds runt på gammeldansk eftersom vi då hade exakt 2 000 nm till sydspetsen på Barbados.
Kl 18.00 hade vi gått 20 nm och tyckte det började bra, då vinden dog ut. Vi åt Pizza i skymningen och tittade på några valar som pustade omkring båten.
Så här var det för det mesta under överfarten. Växlande vindar, mest från rätt håll, men i varierande styrka. Onödigt skvalpig sjö som inte motsvarade den vind vi hade.
Under hela överfarten hade vi VHF-kontakt med flera av båtarna vi startade med. Vi försökte att leta fram de möjligheter att fira som kunde anses ok.
Vi gjorde mellan 94 och 146 nm per dygn, med en snittfart av 5,1 knop. Det tycker vi är bra och är väldigt nöjda med eftersom båten är vällastad.
Vi hade stor nytta av vår SSB-mottagare med vilken vi kunde lyssna på andra båtar runt omkring oss och fick veta vad de hade för vindar och vad de visste om den närmaste framtiden så vi hade en ganska bra bild vad vi hade att vänta oss. Bland annat slank vi undan ett djupt lågtryck som passerade norr om oss och riskerade att ge oss SV-vind. Vi gick ner söder om N15 grader och sen var det ok.
Eira har försett oss med den ena läckra middagen efter den andra och tur är det eftersom skipper har känt av lite sjösjuka den första tiden, men maten har smakat bra.
Har försökt att segla med två spirade genuafockar vilket fungerade bra så länge vinden låg rätt, sedan blev de mest till besvär. Oftast har vi haft ett rev i storen och reglerat segelmängden med rullgenuan. Kravet är att man har en kraftig preventergaj för det händer att en särskilt stor våg tar tag i båten och nästan vänder den. Detta kan inte vindrodret parera. Annars gör vindrodret ett övermänskligt jobb. De sista två dygnen rörde vi knappt vid rodret eller segelsättning och fort gick det.
Man blev ganska trött på att aldrig kunna ställa ifrån sig en sak någonstans utan att den välter eller försvinner iväg av sig själv, jobbigast är det i köket där många byttor och kastruller var igång samtidigt. En otrolig prestation av Eira att laga god mat under sådan förutsätttning.
Vi kunde också dricka adventkaffe och nybakad sockerkaka. Vid sådana tillfällen känns samhörigheten med familjen alltid mer intensiv och äkta och man vet att här gäller bara vi och att det bara är vi i detta team som får båten att fungera som vi önskar.
Vi körde våra tidigare invanda 3-timmarspass som fungerar utmärkt eftersom det rullar på med en tredygnscyckel. Mot slutet hade man svårt att minnas vem som igentligen hade vakten vid en viss tid på dagen, på natten var det inga problem.
Vi har bränt diesel i ca 75 timmar, varav 32,5 timmar i följd genom ett bleke dag 11. Annars går den ca 2 tim dagligen för att ladda batterierna. Vi gör ganska mycket vatten och kylen får jobba hårt. Det var inte alla dagar som solen gav något el-tillskott eftersom den inte syntes till. Fisket har gått skapligt de gånger vi har försökt. Guldmakrill är en alldeles utsökt delikatess, liksom flygfisken, som är Barbados nationalsymbol. Vi smakade aldrig denna delikatess eftersom de skördades på morgonen och bara enstaka ex varje gång. De är fantastiska simmare och lika dåliga flygare verkar det som. De kommer som en kula ut ur en våg och flyger hängande i luften och med de förstorade fenorna bakom gälarna som vingar, utan någon förmåga att styra. Vad som får dem att starta kan man tänka sig. Bl a guldmakrillen anser dessa som mycket goda. Det gör även vi. Till julen köpte vi flygfiskfiléer som stektes som strömmingsflundra och lades in i ättika. Gissa om det smakade till julmiddan.
I övrigt var denna segling något som blev rutin ganska snart. Vakta, sova, äta, vakta osv. Vi försökte få tiden att gå på alla möjliga sätt, bl a med långa konversationer på VHF-radion och annat kul.
Cayenne startade en radioserie ”Din tröst i natten” där vi spelade lite Lindeman och Jan Johansson till belåtenhet för lyssnarskaran som ibland bestod av bara en båtvakt. Lena på Petina sände alltid beundrarmeddelanden.
En annan spännande sysselsättning var att på morgonen spana in var båtarna befinner sig i förhållande till oss. Det berodde mycket på vilken segelsättning som valts till natten eller om någon ändrat kurs och en fördelaktig vindriktning i förhållande till de andra.
Som du ser, alla gick ner i varv och de små glädjeämnena blev plötsigt stora.
De sista dagarna tyckte man att ”nu kan vi det här, låt oss nu komma i hamn”. Detta hörsammades och vi hade så god fart att vi lyckades att även här få angöra i mörker. Nu var inte detta något problem eftersom de snabbaste båtarna redan låg i viken. Vi gick på GPS ända in i bukten och anropade på radion. Det blev ett välkomnande med flashlight och andra blinkande lampor, och sista biten blev vi lotsade av en dinge. Gissa om en ankardrink smakat bättre någon gång. Turligt nog var det ganska stilla i viken denna natt och klockan fick ställas tillbaka fyra timmar, till lokaltid, så det blev en stund att sova innan gryningen.

Lördag den 18 december till 29 december
En stor del av dagen gick åt att träffa våra vänner som varit så nära men ändå på avstånd och att klarera in i detta nya land.
Barbados är en självständig stat i Brittiska samväldet med allt som det för med sig, bl a egen valuta som jämförs och är löst kopplad till USD.
Språket är engelska med en distingtiv Bajanaccent, alltså oftast obegripligt när de talar med varandra. Av 265 000 innevånare är mer än 90% Bajans, alltså svarta.
Överallt möts man med ett glatt leende och någon kommentar och alltid en hjälpsamhet som man inte är van vid. Klimatet är härligt med en medelteperatur på 28 grader under januari, både i luften och i det turkosfärgade vattnet.
Tyvärr är det väldigt dyrt med det mesta, både mat och andra förnödenheter. En grillad kyckling SEK 120:- för att ta ett skräckexempel.
Dagarna lunkar på med underhåll av båten, anskaffning av saker osv, därimellan bad och underhåll av botten. Under överseglingen har långhalsar slagit rot i båtens fribord upp t o m 15 cm över vattenlinjen akterut, alltså den del av båten som legat under vatten. Trots giftig bottenfärg finns en och annan även där.
Har man inget annat att roa sig med kan man ju laga inredning. Ett försök till sänkning av Cayenne utfördes av en modern ”kamakazepilot” på en JetSki utan annat resultat än en stor mängd extra jobb för vår besättning. Inredningen är nu temporärt lagad så vi kan segla vidare. Återstår bara att komma överrens med uthyrarens försäkringsbolag hur stor skada vi lidit och hur mycket det, tillsammans med reparationskostnaderna kan vara värt. Bolaget finns i USA så uppgiften är inte helt lätt.
Vi har även hunnit med lite utflykter på ön och kommit underfund med att lokalbussarna är mycket roligare och billigare att förflytta sig med än tex taxi. Här på ön odlas stora mängder sockerrör som används vid framställning av den berömda Barbadosrommen. Nu till jul kan du få en flaska Mount Gay för nio BBDollar eller som två öl i baren. Den är god så man undrar att de inte behåller den själva.
Julen firades under stillsamma former i bukten. Vi skandinaver firade vår jul vid rätt tid, de andra inklusive Bajans en dag efter, Cristmas day den 25:e.
Båten pyntades med julgran och glitter, och svenska flaggor. Kan meddela Paula och Tomas att ljusen lyste exakt i två minuter, fint var det. Glöggen var buktens godaste när den spetsats med lite vodka och bränts av.
Vi firade med julmiddag kl 18.00 när mörkret fallit. Det blev som väntat lite annorlunda med en båt som rörde sig (till skillnad mot julmiddagarna hemma) och 28 grader varmt. Av den traditionella maten saknades inget, trots att vi inte skulle lägga massor av jobb på detta. Det blev emellertid en kul utmaning att ”fixa till det lite”. Senare på kvällen var det samling på stranden för lite social träning. Skipper fick en hatt i julklapp så nu är han ännu mer lik ”Krokodil dandy” enligt somliga.
Annorlunda var också att följa julstressen här i Bridgetown. Inte mycket annorlunda än hemma i Linköping, kanske bara lite svettigare. Jag hittade i en affär troligen denna juls största julklapp, vinylgolv. Det är sant. Jag investerade i en ny liten hink som vi använder att hiva upp vatten med. Kön var lång vid kassan och var fjärde hade en bit vinylgolv att släpa på. Hemma var det tydligen en bibel enligt ryktena här nere.
Andra rykten säger att det är inreseförbud i Venezuela, dit vi tänkt oss i februari, så det är möjligt vi får planera om lite. Innan dess kommer vår dotter Jenny på besök i tre veckor och det skall bli härligt att ha henne med ombord på Cayenne som jag vet att hon älskar.
Om du missade att sända julklapp till oss på Bequia (som vi ju ännu inte kunnat hämta ut eftersom vi stannade och blev kvar på Barbados) går det bra att sända till följande adress så tas det med i mitten av januari.

Med varma hälsningar från besättningen på Cayenne


Adress till och med -00-01-14. Gribings hälsar på oss på Grenada och tar med all post och annat vi behöver den närmaste tiden.
S/Y Cayenne
C/o Arne Gribing
Anderstorp
S-690 30 Finnerödja


Resebrev 15 från Cayenne
Prickley Bay, Grenada 1 februari 2000

Hej alla vänner

Grenada kallas i en del litteratur ”den gröna ön” och det gör den skäl för. Otroligt frodig, här borde man kunna få vad som helst att växa. Har varit här till och från sedan den 15 januari och trivs alldeles utmärkt.
Det kändes skönt att lämna Barbados med allt trassel som följde på försöket att sänka Cayenne. Det var osäkert in i det sista om vi skulle få till en uppgörelse så vi kunde gå vidare och fira nyårsafton på Bequia. Den 29:e kl 15.00 kunde vi äntligen vara nöjda med avtalet om ersättning och kl 16.45 kunde vi dra upp ankaret för Port Elisabeth.
Vår dotter Jenny mötte upp i Blue Lagoon på St. Vincent den 5, för tre veckor, sedan hon provat inrikesflyget från St. Lucia. Den 16 hämtades vänner på Grenada så den som känner till vår båt förstår att det borde vara ont om plats i Cayenne. Räddningen var den norska båten Storefri med ett betydligt roligare och sportigare program än vårt.

Onsdagen den 29 dec -99 och framåt.
Äntligen, efter många turer med fax och e-mail till USA och möten och inställda möten med den lokala representanten för JetSki-ägarens försäkringsbolag har vi en uppgörelse som vi kan godkänna och vara nöjda med. Detta gjordes utan hjälp från vårt försäkringsbolag, Pantaenius i Danmark som gärna tog emot vår höga premie och nu hade det enda rådet att ”försök och gör upp i godo, det är vanligt där nere”. Något större engagemang för en kund som råkat illa ut gick inte att finna.
Nu återstår bara verkställigheten med en check till vår bank för att detta skall kunna läggas till handlingarna. Båten seglar som förut, det enda synliga är lite repor i lacken som markerar träffen. Detta får fixas till när vi kommer hem.
Mindre än två timmar senare var vi klara för avgång mot Bequia, omkring 80 nm mot V. Framme 10.15 nästa dag och kom till en ganska fullbelagd vik utanför staden Port Elisabeth. En helt förtjusande liten håla med en gata utmed stranden där allt av vikt fanns, allt annat var off.
Ankarbotten var tyvärr inte så bra sedan svallvågor, orsakade av orkanen Lenny, flyttat upp all sand från botten upp på land. Det var svårt att få ett ankare och hugga vilket många fick erfara under några blåsiga dygn. Själva hade vi tur och fick bra tag med både 20 kg Bruce och ett reservankare, ett ”tunt” hopfällbart stockankare, så vi satt bra fast i botten.
Värre var det för många andra som fick flytta om under natten. Vinden var hård, liten kuling och i stötarna stor.
Kl 02.00 small det i vår båt, en franskflaggad charterbåt som tappat ankarfästet och var på väg, med ankaret invarpat och klart, körde på vår ankarkätting snett bakifrån och trasslade in sin pulpit i vår pulpit. När jag hunnit upp på däck var han loss och släpade utmed vår styrbordssida med risk att haka fast någonstans. Trots att jag uppmanade honom att backa bort från vår båt fortsatte han att dejsa utmed vår sida tills han fastnade i en mantågsstötta och krökte till denna. Stor uppståndelse på båtarna runt om som observerat detta och Stefan på Jerseyregistrerade båten Evelyn fick namnet på båten samt skickade en taxibåt som fanns i närheten att meddela att de var identifierade. Det senare är mycket viktigt eftersom det förekommer smitning från olyckor och särskilt franska båtar har skapat sig ett dåligt rykte här nere. Resten av natten satt vi ankarvakt och hatade fransmän.
Nåväl, på morgonen kom skepparen, som var tysk, med en tolk och ersatte skadan och vi skildes med artighetsfraser. Han tyckte till och med att jag var ”en kindly man” som inte var förbannad och jag tyckte han var ”en honest man” som över huvud taget hörde av sig. Vi skildes alltså som vänner. Ja så kan det gå, nu seglar vi med bakåtsvepta mantågstöttor och tar med lite mer jobb hem till Rune.

Nyårsafton blev som alla förstår lite speciell. Efter en privat supé på Cayenne fortsatte vi med Rum Punch på en Australisk båt, Polo Flat, med svenskfödde Skelefteåbon Göte och hans fru Rosalind. Göte emigrerade till Australien som 20-åring och har hela tiden haft en dröm att segla hem till Sverige på egen köl. Nu var han på väg tillbaka till Australien efter att båten övervintrat i Skellefteå och han hemma. Träffade honom första gången på La Gomera, och fick då höra hans spännande livshistoria och hur han under senare år byggt båten själv, i stål, och seglat till Sverige.
Senare på kvällen fram till 12-slaget var vi fast förankrade på Uppsalabåten Exuma, med Majken och Bertil som värd, tillsammans med andra svenska vänner.
Firandet var som en trestegsraket. Kl 7 pm var det skandinavisk tid, kl 8 engelsk och 12-slaget var lokal tid. Alla tider firades med nödraketer och ”tut i lur”. Bequia bjöd på ett ståtligt fyrverkeri från en bergstopp vid infarten till lagunen.
Vid 12-slaget dracks medhavd champagne där varje flaska hade sin särskilda historia och orsak att den skulle drickas just nu. Vår flaska hade sänts med från Vårdcentralen i Ekholmen där alla Eiras medarbetare önskade Gott Nytt År. Tack skall ni ha, det känns skönt att veta att någon tänker på oss.
Den 5 januari gick vi upp till grannön St Vincent för att hämta vår äldsta dotter Jenny. Första dagarna var hon lite desperat angående solbränna, eller snarare avsaknaden. Hon tyckte mest hon liknade en charterseglare och dessa, fick hon veta, står allra lägst på rangskalan här nere.
En nabobåt, den norska Storefri med fyra unga trevliga, skönsjungande gutter hade en extra besättningsman med från Barbados, Wayne, som är en äkta rastakille, född här på ön. Med honom som guide gjordes utflykter på denna spännande ö, bl a till en ännu verksam vulkan på norra delen av ön. Otroliga stigar på bergskammar inte bredare än en normal gångstig och stigning som en ordinär trappa. Oturligt nog hade det regnat en del så det var ganska slipprigt på sina ställen. Med ålderns rätt tog vi det lite lugnare i förhållande till ungdomarna som inte syntes behöva kämpa ett dugg. Det som höll kroppen igång var tanken på en liten älv som rann ut i havet där taxin väntade. Gud vad skönt det var att lägga sin trötta kropp i det strömmande sötvattnet. Wayne försvann så stor han var under bottenstenarna och uppförde sig mest som en fisk. En mycket mångsidig och kunnig kille.
Nästa mål efter St Vincent var Union Island som också tillhör Grenadinerna. På vägen dit stannade vi till på Beqiua för att kolla posten en sista gång. Där fanns ytterligare ett brev som då varit på väg i 6 veckor och mer, men inget paket med glögg och pepparkakor som vi visste var på väg. Vad gör dom???
Tack alla ni som hörde av er per post till oss. Det är faktiskt roligare med brev än e-post, även om det känns osäkert om det kommer fram.
Vi fortsatte samma dag ner till den lilla ön Canouan som vi tyckte skulle ge bra skydd för den allt häftigare NV-vinden. Efter en del sökande valde vi en bay där det låg en fiskebåt för ankar. Detta var ett bra ställe - för fiskebåten - vi som inte vågade gå så nära land som de, blev plågade av fallvindar som kom farande över oss från alla möjliga håll. Vi hade två ankare ute så det var ett styvt jobb att reda ut tamparna på morgonen. Kättingen hade snott sig i alla möjliga krokar runt stenar och korall så det var bara att följa med runt när vi tog upp ankaret.
Vidare mot Clifton Bay, Union Island som är ett märkligt ställe att ligga på. Inget vindlä mot den förhärskande NO-vinden, bara ett rev som tar bort all sjö så det är alldeles stilla i vattnet - och rent och klart. Det är också det klart dyraste stället hittills. Märkligt nog kunde man köpa öl till skapligt pris. Kött var inte att tänka på, eller tomater av dålig kvalitet, 6-7 ECDollar/pound (ca 40 kr/kg). De låg som små guldklimpar på borden hos alla gatuförsäljare. Som tur är har vi gott om mat i våra förråd fortfarande och papaja och citrusfrukt är hyfsat billigt. Meningen var att vi skulle gå ut till Tobago Cay och dyka men det var häftig vind den tid vi var där.
Den 15 januari drog vi söderut, till Grenada för att träffa goda vänner som skulle segla med i två veckor. Fin segling ner till Tropicana Lagoon utanför St George. Häftig stad och häftigt land där nästan allt är grönt eller brunt, rostbrunt, för klimatet är häftigt även för allt gjort av metall. Efter några dagar gick vi tillbaka till Union där resten av våra vänner och våra ungdomar var kvar. Häftig segling, mest med motor, men våra vänner Lena o Arne Gribing var tåliga.
Efter några lata dagar på Union med utflykt och snorkling, gick vi tillbaka söder ut igen. Nu mot Carriacou som borde utforskas. Detta är den första ön i Grenadas Grenadiner så här måste klareras in igen. Huvudstaden heter Hillsborough och består av två parallella gator utmed stranden. Denna ö hade stora skador efter orkanen Lenny som härjade som mest uppe vid St Martin men sände jättevågor hit ner. Dessa kom så att säga från fel håll så ingen var beredd och inget skydd fanns. Många hus och vägar utmed bukten hade rasat och det var sanddrivor långt in på land. Men alla var glada ändå och tyckte inte det var så farligt. På S delen av ön finns en vik som heter Tyrrel Bay där det även finns en hurricanesäkert hål inne i ett ”mangroveswamp”. Vi tyckte det lät spännande så vi gick in och lade fast med ankare i stäven och två tampar i trädrötterna, eller om det var grenar. Vi njöt av stillheten, efter en oändlig tid med hård vind, i två minuter, sedan blev vi bortjagade av miljoner knottliknande varelser och vi var tillbaka i ruta ett, dvs ute i bukten och den härliga vinden som höll allt djävulskap på avstånd.
Dagen efter var planerat att snorkla på ett litet rev, Sandy Island, men även här var vinden för stark för att ankra och snorkla så vi fick falla av och gick ner till södra Grenada. Härifrån St George var det dags för Jenny att åka hem så det blev några dagar med utflykter inne i landet. En oförglömlig sådan gjordes till ett vattenfall som heter Concord. Inget märkvärdigt men en lagom tripp för en dag. Vi åkte kamakazebuss, de kör som biltjyvar, till norra delen av ön, sedan var det en 1,5 timmas väg att gå. Det tog oss flera timmar att gå den korta vägen eftersom det fanns så mycket kul att se och så många olika typer vi träffade utmed vägen som ville prata, och ha våra pengar förstås. En äldre gentleman, med alla sina barn i USA, skänkte oss en hel kasse med utsökta citrusfrukter att ta med hem. Utmärkt att blanda med Barbadosrum till ankardrink od.
Själva vattenfallet var inte så märkvärdigt och det skulle kosta 2,5 ECDollars att bada i det grumliga vattnet ,så behållningen av denna resa var vägen dit och hem och Caribb-ölen vid den lilla baren i vägskälet. Och vi överlevde även hemfärden med buss fastän piloten gjorde allt för att terrorisera både oss och andra trafikanter. De är otroligt coola.
När Jenny rest gick vi ner till de södra vikarna för att hitta rev att snorkla på. Hartman Bay och en bukt på Hog Island blev ankarplatser med bäst betyg för den sista. Det riktiga paradiset fann vi vid norra delen av Calivigny Island med ett korallrev in mot fastlandet. Här var bra lä för snorkling och en sandstrand med gräs en bit upp på land och palmer som lutade sig över vattnet, ja lilla paradiset ni vet - tills det kom en apbåt från land med dånande högtalare och folk som hoppade i takt. Det var bara att ge sig.
Hemma i vår vik var det bättre. Varje söndag är det BarbeQ med kyckling m tbh samt Caribb. Mycket trevligt och idag var det ju söndag så baren på Hog Island blev det sista trevliga minnet våra vänner Gribing fick med hem till vintern.
Just nu ligger vi i Prickly Bay där vi lämnade våra gäster i måndags. Det har just mörknat efter en härlig dag med lite moln och någon kort regnskur. Vi har just fått en kopp kaffe medan skymningen smög sig på oss. Förr kallade man detta att ”fira skymning” alltså den tid på dagen då det var för mörkt att kunna göra någon nytta och ännu för ljust att tända fotogenlyktan och bränna den dyra oljan. Då pratade man om dagens händelser och kanske planerade morgondagens aktiviteter.
Själva har vi planerat att dra upp kroken ca kl 15.00 för att säkert hinna till Scarborough på Tobago före kl 15.45, på fredagen, då stänger nämligen alla myndigheter och det blir mycket dyrt att klarera in i landet på övertid. Det är bara ca 80 nm, men det kan bli en tuff kryssbog med ström från sidan, upp till två knop om vi har otur.
Hoppas att ni håller tummarna för oss, själva gör vi vad vi kan för att klara alla de situationer vi ställs inför. Tro det eller ej, men det är riktigt skönt att få vara sig själv och veta att i alla situationer vi ställs inför är det bara vi själva som kan och skall bemästra dem. Här finns inget skyddsnät att släppa sig i när det känns tungt och ingen som tar hand om oss när det går åt pipan. Vi har varandra här ombord och det känns skönt, mycket skönt.

Härmed får vi tacka för denna gång och hoppas vi har något spännande att berätta i nästa brev.
Skulle gärna vilja citera Bengt Jörnstedt på segling, ”att vinden är fri”, med tillägget, även värmen. Tack skall du ha förresten, för en trevlig tidning.

Vi har en säker adress här i viken som går bra att sända post till då vi är på väg tillbaka norrut omkring den 1/4-00.

For arrival vaiting
CAYENNE (Stort som sorteringsnamn)
Captain Fornlund
Spice Island Marine
Prickly Bay, L´anse Aux Epines
St George´s
Grenada, W.I
Västindien


Hälsningar från
Besättningen på Cayenne







Resebrev 16 från Cayenne
Chaguaramas den 13 mars 2000

Hej alla vänner

Tiden går förfärligt fort när man har roligt. Inre tjänst i form av skrivning av resebrev har tyvärr haft en alltför låg prioritet den senaste tiden och det beror främst på att författaren har blivit lat i värmen. På dagarna är det på tok för varmt i båten och så är det väldigt ljust. På kvällen är det väldigt skönt ute och i sittbrunn har jag inget uttag till PC´n, och på morgonen är vi trötta.

Nu är det i allafall bara en dag kvar tills karnevalen startar här i Port of Spain i Trinidad. Egentligen har den pågått länge med olika evenemang och förberedande tävlingar inför den stora dagen. Det mest spännande och roliga är alla utslagstävlingar med steelbanden. Man kan gå omkring till de olika ”PanYards” och lyssna på banden när de tränade. En fantastisk upplevelse att stå mitt i ett band på 100 män/kvinnor i full aktion. Jag lovar, man har ståpäls på ryggen. Du kan även få provspela, vilket alla i bandet hade roligt åt.
Sedan sist vi hördes, har vi gjort Tobago och upplevt den troligen sista delen av Caribien som inte är helt ”turistexploaterad”.
Vädret har blivit bättre och är nu ganska normalt med skaplig vind mitt på dagen, lugnt på nätterna samt ca 26-28 grader i vatten och luft. Det blir även längre mellan regnskurarna, flera dagar ibland.

Men låt oss ta en sak i taget.
Tobago är bara ett måste för dem som vistas här nere mer än två dagar. En helt fantastisk ö med både härliga städer, små byar och öde sandstränder. Caribiens bästa dyk- och snorklingsvatten finns här.
Det mest kända dykvattnet i Grenadinerna är annars Tobago Cay, som har fått det namnet eftersom det har nästan lika fint vatten som riktiga Tobago.
Trevliga människor som alltid var hjälpsamma och ville vara som lite kompisar hellre än att sno åt sig så mycket pengar som möjligt. Vi är tacksamma att vi lydde rådet som bl a Tomas gav oss och spenderade tre veckor där, det var ändå för lite men vad gör man!!!
Första hamnen var Scarborough som har inklarering. Naturligtvis fastnade vi där i denna halvtaskiga hamn men förtjusande stad. Här kan du hitta alla sköna rastamänniskor som bara vill alla väl??? Vår dotter Linnéa fick bl a uppmaningen att det är farligt att röka cigarretter, men lite hasch bara piggar upp!! Röken ligger tung på sina ställen, men det var svårt att se någon som flippade ut.
Vi hittade snart våra små smultronställen, det var lättare att hitta var de serverade kall öl än varm mat. Snabbpmat var det inga problem med. Skipper hittade stans största reklambyrå som gjorde alla häftiga skyltar man hittade överallt. Det var skickliga hantverkare som textade allt på frihand, både text och bilder. Naturligtvis blev det till att läsa korrektur när jag påpekat att Internet stavas så, inte Interner. Det blev allmänt flabb när jag berättat vad det betydde på mitt språk.
Här finns det mesta du behöver för ungefär halva priset jämfört med Grenadinerna, och Caribölet smakar minst lika bra.

Efter en vecka fortsatte vi tillsammans med Linköpingsbåten Juliette runt Tobago motsols som var helt fel beträffande vind och strömmar, men passade oss bäst. Det finns många fina vikar att ligga i men det blåste ganska häftigt så det blev ingen bra ankarplats förrän i Man of War Bay utanför Charlotteville. Här var helmysigt och vi blev kvar en hel vecka. Befolkningen accepterade oss och var hyggliga i största allmänhet. Vi kände oss som hemma. Inslaget av rastakulturen var stort. Bland annat killen som hade grönsaksförsäljningen där vi landade dingen. Mot slutet kom han och hjälpte oss iland när vågorna var höga och lät oss bestämma priset på grönsakerna när han tröttnat på att vi alltid ville pruta. Jag tror han tjänade på detta.
Sedan besökte vi ankringsplatserna utmed norra sidan av ön.
Den sämsta ankringsplatsen, men mest intressant var Plymouth. Bl a har måsfåglarna utvecklat ett alldeles speciellt sätt att skaffa mat. En stor koloni pelikaner fiskar i ankarvikenoch dessa måsar, de liknar och låter som våra skrattmåsar, snor till sig mycket av fångsten. När en pelikan dyker, med ett jätteplask, kastar sig ett gäng måsar över henne och hackar och sliter till sig fångsten. De till och med sitter på huvudet och hackar på näbben. Pelikanen har även utvecklat ett motmedel. De har lärt sig svälja maten under vattnet till stor förtret för måsarna.
Västra delen av ön med Bucco Ref och turisthotell är inte lika rolig men bjuder på de bästa dykvattnen. Här finns Tobagos enda telefon som fungerar att ringa collect call till USA så det var här de sista detaljerna runt vår försäkringsskada klarades ut. Nu var det dags att dra mot Trinidad.

Vi startade en kväll kl 11.00 mot Trinidad för att hinna klarera in under kontorstid. No problem. Vi hittade en bryggplats på Hummingbird Marina så vi tänkte leva lyxliv ett tag. 15 USD är ändå häftigt, men vi blev kvar i 11 dagar. Vi skyllde på alla småreparationer som skulle göras. Bl a har vi installerat en ny toa, så har vi ett irritationsmoment mindre. Halleluja!!

Karnevalen är något helt fantastiskt med ett engagemang från de lokala som inte går att beskriva. Det finns de som sparar i flera år till en dräkt och då måste det ju festas dygnet runt så man får valuta för pengarna. En dräkt för den stora paraden, på tisdagen, kan kosta allt från tusen TT-dollar till vad som helst. De stora dräkterna är för det mesta sponsrade och kan kosta 100 000 TT-dollar.

För den mer ”folkliga” J’Ouvet, söndagnatt, kostar en dräkt bara en spottstyver. Men där får man jobba mycket hårdt.
Kvällen började med ”happy our” på Cayenne kl 21.00. Vi var ganska många yachties anmälda. Det var ordnat med transport till Port of Spain och the ”mas camps” där det bjöds på frukost kl 24 och rom lite senare. Här gjordes de sista justeringarna av dräkterna, dvs fingerfärgerna kom fram. Efter en liten stund gick inte att känna igen många av vännerna.
Innan avfärd bjöds på mer rom och högtalarbilen öste på för fullt. Då menar jag ösa på. Existerande jordbävningshögtalare kan slängas i väggen. Här var alla dubbelt stora och packade så tätt det gick på en stor lastbil. Hela kroppen vibrerade om man kom i vägen för dessa.
De mest populära soca-låtarna gick i ett, den mest poppis, för rytmens skull, började refrängen med ” as in the air” och fick alltid stort gensvar.
Kl 04 började den egentliga marschen då alla banden visar upp sig på stadens gator och det fortsatte långt fram på morgonen. Under marschen serverades mer färg, lera och en macka för dem som var hungrig på det. Jobbigt och skitigt som fan, men kul.
Denna del av karnevalen började som en alternativ marsch för dem som inte hade råd att skaffa dyra dräkter och har växt ut till dagens enorma manifestation.
Överallt stod folk utmed gatorna gungade med, här är mycket populärt att weina, som är en sexuell eller sensuell gest både för gammal och ung. Hela gäng med ungdomar for omkring i bandet och weinande damerna, verkade som de hade något poängsystem för de var mycket ihärdiga. Till slut lyfte ”Micke”, en göteborgare, på särken och erbjöd detta men det blev för mycket så de drog.
Fram på förmiddagen när vi var sanerade blev det lite vila, för detta var bara början. Karnevalen håller på oavbrutet i tre dygn med olika aktiviteter, både officiella och andra.
Den största kortegen är på tisdag och det är här de allra finaste dräkterna kommer fram. Det är en prakt som slår det mesta. Och en kontrast som är större. Parallellt med tåget kommer alla fattiga, klädda i trasor, och samlar in tomflaskor och vad som kan finnas av värde.
Onsdag morgon då vi kom in i stan var de flesta gator städade och snygga.

I övrigt är Port of Spain en liten storstad som har det mesta vad du behöver och inte behöver. Då tänker jag på ficktjuvar och rånare. En vänbåt till oss blev pistolrånade alldeles utanför marinan första kvällen vi var ute. Vi kom från stan i olika taxi och de hade oturen att vara på fel plats vid fel tid. Mycket chockerande och obehagligt för alla här omkring, inte minst för deras 11-åriga son som såg sin mor rånas.

Det största intrycket härifrån Trinidad är ett besök på ön Chacachacare, en ö för leprasjuka i denna region. Efter att sjukdomen kunnat botas och utrotas under 1950-talet bodde många kvar i kolonin i många år. I slutet av 60-talet utbröt kolera, eller ryktet sade detta. På tre dagar utrymdes hela kolonin, alltså hela ön, och allt lämnades vind för våg.
I dag är det mesta överväxt och naturen återtar terrängen så du får leta efter ruinerna av boningshus, generatorhus, kyrka och lasarett. I behandlingsrummen kan du hitta röntgenapparater med plåtar, medicinflaskor med okänt innehåll och journaler med patienternas namn, ras, och status prydligt inskrivet. Kuslig upplevelse på min ära.
Öns lagun är ett populärt utflyktsmål för de lokala men det mesta står ändå orört av människohand.

Jag har förut talat om ”omvänd apartheid” men vi har råkat ut för något annat med en positiv och trevlig innebörd. Faktum är att vår hudfärg, som nu visar att vi varit länge i värmen, ger oss den fördelen att vi inte blir utsatta för den värsta sortens bondfångeri eftersom de vet att vi varken är intresserade av deras skräp eller har några pengar.

Nu känner vi att varit här alldeles för länge och levt det sociala livet som är så trevligt att det är förödande för den tid vi har att disponera här i Caribien. Ryktet talar om att vår dotter kommer ner i slutet av Mars så vi får försöka få lite tid med henne också.

Nästa brev skrivs in den 28/3-00.

Hälsning från oss på Cayenne






Resebrev 17 från Cayenne
Venezuela, Orinoco-deltat 15 mars och vidare

Vi har lyckats få tag i en seglingsbeskrivning över Orinocodeltat som ligger i norra Venezuela. Det är i första hand en flod som heter Rio Macareo som är intressant för oss. Den är en av floderna i deltat och övergår i Rio Orinoco som är farbar flera hundra mil in i landet och på något sätt kan förbindas med Amazonfloden, sägs det. Det är nu inte detta vi skall kontrollera. Vi är mest intresserade av den storslagna naturen och indianerna, som kallas Wareoindianer (kanotfolket), och som bor och lever i deltat.
Enligt beskrivningen skall de infödda indianerna leva ett stationärt nomadliv i ganska primitiva små byar på några hushåll, utmed floderna. Att de flyttar beror på årstiderna och oftast är det vattennivån i floden, moskiter och stickflugor man flyttar bort ifrån. Det är mest befolkningen nära kusten som flyttar en kort bit, längre upp i floden finns inte så mycket att välja på och där är klimatet jämnare under året.

Eftersom vi fått lite tid över passade detta utmärkt. Förberedelserna tar genast vid med anskaffning av sjökort, moskitnät till alla öppningar inklusive drapering över hela sittbrunnen, lagning av dingen (igen !), bunkring av mat och bränsle, anskaffning av ”tradingvaror”, turistvisa, vaccinering mot gula febern, och intagande av malariaprofylax i form av tabletter.
Det skulle visa sig att Yellov Fever blev det största hindret för vår avfärd. I alla fall blev vi försenade eftersom skyddet är fullgott först tio dagar efter injektion.
Tyvärr tog vi beslutet om resan dagarna före karnevalen. Den som har upplevt denna förstår att det inte är någon idé att försöka få något gjort under och efter karnevalsdagarna. Vi lyckades efter mycket övertalning få hjälp på en liten lokal klinik i Port of Spain, som på ett par timmar lyckades få fram vaccin - på onsdagen. Vi tänkte sedan chansa med avresan till onsdagen därpå eftersom framseglingen, ca 65 nm, tar två dagar. Den första dagen seglar vi genom Gulf of Paria mot Serpent Mouth som är den SV spetsen av Trinidad. Hela bukten är ett enormt marint oljefält med massor av anläggningar att kryssa förbi.
De sista 18 nm har vi svår motström, ca 3 -4 knop, orsakat av vatteninflödet från Atlanten plus tidvattnet tillsammans, samt en stadig vind omkring kuling mitt i ansiktet. Sjön går grov och motorn får göra en kraftansträngning som den klarar galant trots att skipper själv satt ihop den. Gångtid över 8 timmar vilket är mer än det dubbla mot beräknat.
Man bör enligt beskrivningen gå in i flodmynningen med högvatten, eller helst två timmar före så du lyfts flott om du fastnar. Trots förseningen går inseglingen utan problem. Vi ankrade utanför Pelican Island och hade turen att få se alla Ibisfåglar flyga in till sina nattgrenar på ön. Ibisfågeln, the Scarlet Ibis, är en helt röd vadarfågel och är Trinidads nationalfågel.
I dag är det fredag och vi tror vi är redo för flodens äventyr och kan klara feber med vilken färg som helst. Vi går en bit uppför floden, ca 25 nm. Det känns lite bakvänt eftersom floden rinner mot norr och vi seglar uppför -mot syd. Floden påverkas här i början ganska starkt av tidvattnet. I morse kl 08.00, när vi startade hade vi stark motström eftersom det då gick mot lågvatten i Atlanten utanför. Som mest var det, tillsammans med flodströmmen, ca 3,5 knop. På eftermiddagen hade vi medström ca 1,5 knop och nu på kvällen har vi en stark ström mot norr igen. Tidvattnet vänder ju fyra gånger per dag, med ca en timmas förskjutning varje dag. Det porlar om stäven som om vi seglade, ankrade på 10 meters djup. Vi ligger nästan mitt i floden för att komma så långt från stränderna som möjligt och få med så mycket som möjligt av vinden. Allt för att hålla myggor och andra flygfän borta.

Indianerna går däremot inte att hålla borta. Det är ett mycket populärt nöje att paddla ut och genskjuta båtar, och kanske kunna byta lite varor. De kommer utpaddlande i kanoter som är en urholkad trästam, med grovt tillyxade paddlar och erbjuder sina varor.
De har inte så mycket att byta med. Hemmagjorda modeller av kanoter, halsband, pilbågar, korgar av olika slag osv, allt tillverkat i byn med material som finns på plats.
Varor vi är intresserade av är en använd paddel, en hängmatta och lite korgar. Det är de duktiga på. I den första kanoten vi hade kontakt med fanns en hel familj med tre barn varav det minsta ca ett år.
Egentligen har vi bestämt att gå en bra bit upp utan trading och ha mera tid vid tillbakafärden då vi kan byta och besöka byarna utan tidspress. Men i denna kanot fanns flera paddlar så jag chansade och fick byta till mig en liten väl använd paddel mot en ficklampa.
Kvinnan fick se vår soppåse som låg på akterdäck och tecknade att hon ville byta, jag blev så förvånad att jag bara lämnade den till henne. Så beter sig inte en bra trader, det tyckte nog hon också. De tycker det är kul att göra affärer och få se lite vad deras alster är värda.
Där vi ligger ankrade flyter stora öar med grönsaker, som lär vara hibiskus och sjögräs, med strömmen. De kan bli riktigt stora, upp mot fem meters diameter. Vår sällskapsbåt, Dolphy 8, med Christina och Jörgen, fick en sådan upphakad över ankarkättingen. När vi höll på att skära loss Dolphy 8 kom en båt med tre indianer och hjälpte till. Med stor energi kastade de sig över jobbet med machetes och knivar. Som belöning fick de T-shirt och mössor och var mycket nöjda med dagen.
Dessa grönsaker flyter omkring i massor och ibland är det slalomkörning som gäller. De lever ett eget liv flytande omkring, med ett rotsystem som tar upp näringen direkt från vattnet. Oftast ligger de förankrade utmed stränderna men tar sig en tur på floden ibland. Lite farliga är de eftersom de kan hysa ormar och andra mindre trevliga innevånare.

Under lördagen fortsatte vi en bit uppför floden med ett besök hos en nybyggarfamilj med 7 eller 8 barn. Mannen i familjen höll på att tillverka en paddel med endast en yxa och machetes som verktyg. Mycket imponerande att följa en skicklig hantverkares jobb. Vi lyckades med lite spanska ord och kroppsspråket, föra en dialog med honom och fick lite inblick i deras vardag. De verkar inte som de vet vad stress är, även om de måste ha lite bekymmer med det vardagliga, som mat för dagen och kläder till alla barn mm. De verkar i allafall som de är ganska lyckliga och skrattar mycket både åt oss och sig själva.

I dag, söndag, siktade vi in oss för ett besök i en by utmed en liten biflod, Cano Lau Lau, men det blev inte som vi tänkt oss. Det var inte bara fattigdomen som var trist, det verkade inte som de kunde eller brydde sig om hur de skulle bete sig för att skydda sig mot regnet och solen. Andra byar har det någorlunda ordnat med mathållning och dylikt, men här bara man satt och kurade. Männen var stupfulla och/eller låg och sov i alla möjliga konstiga ställningar. Under tiden vi var där vaknade en man och satt upp, men inte mer. Troligen hade årets fest gått fram dagen innan och lämnat spår i hela byn. De förses tyvärr med billig rom av lokala traders och det verkar vara en parallell med andra länders indianer som fort fastnar för spriten men inte kan hantera den.

Just nu, den 19 mars kl 19.55, ligger vi för ankar i en liten krok av bifloden Cano Lau Lau. Vi kom hit på eftermiddagen och hann se oss omkring lite innan det mörknade. Här skall vi stanna ett par dagar och hoppas hitta en apflock som enligt rykten skall finnas i området. Vi träffade även en indianfamilj i sin kanot som fångat fyra varaner som skall bli mat. De bor i en by här i närheten, vi känner lukten från deras eldar i byn, så vi vet ganska väl var den är. I morgon skall vi söka upp den.
Här är också den sydligaste punkten på vår resa, 09 grader 14´,8 N och 61 grader 47´,9 W. Här skall vi alltså vända hemåt och här skall vi byta ut vår nationsflagga som hängt med i tio månader och 6.500 nm och är lite sliten.
Ankringen i floden är ett äventyr för sig. Strömmen drar båten åt sitt håll, vinden åt sitt. När dessa är samstämmiga är allt ok. Ibland kan ström och vind motverka varandra och det händer att strömmen styr båten och vinden drar, med påföljd att ankaret ligger långt bakom båten. Nu är inte detta något problem eftersom det alltid har varit bra ankarbotten, och strömmen vänder fyra gånger om dygnet.
Det är mycket olika ljud från stranden vi har att sortera. En del av ljuden från groddjuren är mycket entoniga och rent av tröttsamma. Andra kommer från fåglarna och är för det mesta njutbara om man undantar papegojan som skränar och skall överrösta alla andra.
De flesta ljuden är ändå njutbara och spännande att lyssna till. På kvällen efter solnedgången dör oftast vinden ut och ljuden hörs ändå tydligare. Efter kl nio är det ganska tyst fram till gryningen då det tar fart lite sakta.
Har blivit erbjuden att byta till mig en pilbåge och flytande pilar. Dessa används att jaga fisk med. Istället för harpunlina har pilen stor area med stor flytkraft vilket gör att fisken flyter upp och kan tas omhand. Jag har även fått se ett långt handharpun för större fiskar, vilka det nu kan vara.
I morse hade vi tre rosa, Pink Dolphins, omkring båten. De är inte lika smidiga som andra delfiner och mycket långsammare i sina rörelser. De är tydligen nästan blinda och har bara sitt ”radarseende” att lita till. I övrigt kunde all fisk i floden blunda hela dagarna för sikten är inte mer än ca 3 dm. De kommer aldrig fram och leker omkring båten, även om de ofta uppehåller sig i närheten. Har försökt filma dem men det verkar omöjligt eftersom de så sällan visar sig där de bör vara, även om de är riktigt nära båten.

I dag, måndag, såg Eira apor i ett träd alldeles i strandkanten innanför vår ankringsplats. Vi har också besökt byn som fanns alldeles i närheten. Tyvärr var allt manfolk ute i markerna, vi såg dem i kanoterna tidigt i morse.
När vi kom i dingen blev vi mötta av två kanoter med barn som pratade och var mycket intresserade av jämförelsen mellan kanoterna och våran dinge. Jag bankade med handen i deras stabila kanot och sedan i dingen och det villa alla prova. Vi bogserade dem in till landningsplatsen där resten av byn var samlad.
Här var det välordnat med bohyddor och kokplatser. Hyddorna är som brukligt av det enklaste slaget med ett antal pålar i marken, några tvärslåar och takbjälkar samt palmblad som tak. Väggar finns inte så alla i byn har full insyn i varandras hyddor. De har även, för det mesta, ett golv ungefär en meter ovan marken. Det finns inga möbler mer än hängmattor till alla. I dessa förvaras kläder under dagen och de användes även till sittplats. Alla verkar vara viga i kroppen och visar inga symtom på onda höfter eller knäleder od enligt Eira. Oftast lever en familj i varje hydda.
Alla hängmattor hade moskitnät och kläder hängde prydligt under taket. Det var som en riktig scoutcamp.
Vi blev visade omkring i byn som var på 6-7 familjer, alla välnärda och skapligt klädda och rena. I en låda, troligen ett utrangerat kylskåp, låg varanerna vi såg i går med bakbundna ben.
Linnéa tog ut alla barnen på en tur i dingen, till allas stora förtjusning och även de vuxna ville prova. Jag frågade om jag kunde få prova en kanot och två flickor tog mig med på en tur. Otroligt vad skickliga barnen är att hantera kanoten. Paddlarna de använder är korta och breda i bladet vilket gör att de är tysta och effektiva, inte minst när de förflyttar kanoten i sidled. Så här långt in i landet är marken fastare så de kan hitta lite bananer och ananas. Jag frågade om de ville byta bort bananer och en klase kom fram direkt. Kostnad en T-shirt.
Vi fick till och med fotografera en flicka som satt och flätade en korg. Annars blir de väldigt oroliga när kameran kommer fram. Vi har funnit att de är roade när vi tar bilder på husdjur och på varandra, så börjar man med det kan man få en bild även på dem. På denna plats trivdes vi och de med oss.

Nästa dag, tisdag, var vi uppe tidigt i soluppgången och drack kaffe på fördäck. Det blir ganska fuktigt under natten men det torkar upp så snart solen lättar över horisonten. Det dröjde inte länge förrän aporna visade sig i samma träd som i går. Det är en gulaktig blomma på trädet som lockar. De äter en del av blomman och släpper restan som dalar till marken. Mycket effektfullt i morgonsolen.
Apornas vrålande ljud hörs nästan överallt och vi fick veta att det är särskilt intensivt just när tidvattnet vänder. Detta är bra för dem som har nät som flyter omkring i floden och en signal att det är dags att titta till dem.
Innan vi drog vidare tog vi en sväng förbi vår by sedan i går och det tog inte lång stund innan vi hade våra vänner omkring oss igen. Till min glädje hade flickan gjort korgen färdig och den blev nu min. Alla andra stod på land och vinkade så det var svårt att åka därifrån.
Vi hade siktat in oss på en by vi sett på uppvägen som heter Boca la Pela och som jag trodde hade halsband med krokodiltänder. Nu var det inte det inte krokodiltänder de hade visat, men de hade andra intressanta saker att byta. Jag fick i sista stund ett bud på en riktig machete, använd och lagad och med riktigt stål. Den kostade både skjortan, T-shirt och mössa.
Vi gick sedan en biflod, Cano Tucupita, ner mot huvudfloden igen. Underbart vackert med en liten by här och där. Oftast bara en eller två familjer.
Vi träffade på en familj som höll på att flytta. Varför fick vi aldrig klart för oss, men trolig orsak kan vara till ett bättre läge under regnperioden, eller att komma bort från de tusentals stickflugor vi fick del av. Alla paradis har ju sin orm och Orinocodeltat har miljoner av dem i form av små svarta stickflugor. De är ena fega rackare som helst anfaller bakifrån eller under fötterna med små bett som kliar som fan.
Allt bohaget rymdes i fyra kanoter, inklusive 8-10 pers. Bl a var det ett ”nygift” par. Flickan var ca 14 år och grabben ca 20. Här är det så att när flickorna får sin första menstruation anses de mogna att gifta sig. Det är ”mother-in-law” som ombesörjer detta. Flickans hår klipps kort för att indikera att hon är redo. Svärsonen flyttar då till flickans familj och jobbar för hennes far. Om fadern dör fortsätter han att jobba för änkan. På detta sätt utökas familjen i storlek. Många döttrar är alltså en bra investering.

På onsdagen beslutade vi att gå tillbaka till ankarplatsen vi hade på lördagsnatten. Det blev en omväg på nära 20 nm men vi tyckte det var värt besväret eftersom det var ett väldigt aktivt djurliv på morgonen och så lockade en stig in i djungeln till en upptäcktsfärd. Inte alltid att det blir som man tänkt. Morgonen var ovanligt lugn och tyst, och stigen ledde oss in i rena träskmarken. Vad indianerna har för sig där inne vet vi ännu inte.

På torsdagsmorgonen fortsatte vi ännu en bit upp i Cano Guapoa för att leta efter en liten by som kunde ha fina korgar att byta med. Byn såg övergiven ut men det hängde kläder på tork. Efter lite lockrop ”cambio wapas”, ungefär ”byta korg” kom en liten kvinna fram och visade sig. Väldigt blyg och tillbakadragen men bestämd när hon visade vad hon ville ha i byte. Hon hade fina korgar som vi ville ha, men Dolphys bytestyger var hon inte nöjd med så hon kom tillbaka till oss och fick ett sämre tyg för samma korg. Vi förstod ingenting men Christina fick sin korg.
Nu är det kväll och vi ligger utanför en by vid utloppet från Cano Jarvana. Här bor en man vid namn Collins från Brittish Guyana som kom hit som barn, hittade sin fru och flyttade hit. Eftersom han är engelskspråkig är han en tillgång för hela deltat och är deras föregångsman i mycket. Vi har vidtalat honom att ta med oss på en tur i den riktiga djungeln i morgon.
Nu är det kväll igen och utanför myggnätet dansar eldflugor som glimmar till ibland, vi känner röklukten från byn och hör deras dämpade röster när de inte överröstas av djungelns olika ljud. Jag sitter i sittbrunnen med kreosotlampan som lyse, (och sladd till hålen i väggen). Det är stämningsfullt så det nästan är petbart.
Man kan inte undgå tanken vilken skillnad det kan vara på olika sätt att leva och var det var bäst att födas. Dessa människor verkar vara harmoniska ock lyckliga med sitt liv.

Kl 08.00 hämtas vi av Collins och två av hans sex söner för transport en bit nerför floden. Målet är en stig in i djungeln till hans hustrus hemby. Vi utrustades med varsin ”sticks” för att hålla balansen. Stigen bestod nämligen av trästammar att balansera på. Lite slippriga efter regnet som kom på morgonen, men med skorna i ryggsäcken så gick det bättre. Efter en timmes balanserande på ”stigen” är vi framme i byn som består av ca 10 hyddor. Överallt ligger stockar att gå på eftersom marken är som ett ända stort gungfly. Vattnet är speciellt eftersom det sipprar upp ur marken och är kallare än omgivningen och anses vara hälsosamt, tom att dricka. Av någon anledning, som har med vattnet att göra, är området fritt från moscitos och enligt en läkare har indianerna här ovanligt slät och fin hy.
Orsaken att de bor här inne är tillgången till ett speciellt palmträd. Det utgör basen för deras existens. De utvinner föda och stärkelse av trädets porösa märg, gör garn till korgar och hängmattor av bladens bast samt odlar delikatesser. Ett träd är ca 25 meter när det är dags att skörda. Den del som inte tas om hand blir tillväxtplats för den stora delikatessen, en fyra cm lång larv som äts rå eller grillad.
Stämningen i byn var hjärtlig och alla umgås med varandra oavsett ålder. Vi fick följa med en bit utanför byn när de tog ner ett träd. Ur själva trädkronan högg mannen ut en liten del som han kallade ”trädets hjärta” och som var så mjällt och gott att det smälte i munnen. Kan inte hitta på något liknande jag ätit förut, kanske den allra finaste delen av en jordärtskocka.
De var igång med två kanotbyggen med en teknik jag aldrig hört talas om men förklarar varför kanoten ser ut som den gör. De holkar ur en trästam från en liten springa i överkant. Sedan fyller de stocken med vatten och eldar försiktigt under tills vattnet kokar och gör trät segt och tänjbart, ungefär som när man basar träspant. Efterhand tvingas kanotsidorna utåt, växlingsvis som man karvar på insidan tills kanoten har en form och tjocklek som man är nöjd med. Fantastiskt hantverk som gör kanoten både vacker, stark och lätt. Dessa kanoter är grunden även till större kanoter med motor. Man spikar på ett extra bord och akterspegel, hänger på en stor Yamaha och blir snabbast på floden. Paddlarna tillverkas i ett stycke från en del av ett balsaliknande träd vars nedre del mot roten bildar stora platta trästycken som skärs bort som paddelvirke.
Här bytte vi till oss vackra halsband av blåaktiga kärnor och vildsvinsbetar. Allt från byns eget förråd. Jag blev hitbjuden på vildsvinsjakt men det är mycket osäkert när det kommer ett djur i närheten som är jaktbart. Som vapen har de ett enkelpipigt cal 12, så rostigt och glappt att jag aldrig skulle våga lossa ett skott med det, särskilt inte en slugpatron.

Det var meningen att detta skulle vara sista dagen på floden men vi har bestämt oss att stanna en dag extra. Efter en ”sista kvällen med gänget” med Dolphy 8 som måste gå, vände vi tillbaka upp en bit till Village Macareo. Det är en liten by här nere vid kusten som har en liten hjälpstation som oljebolaget Amoco fonderat pengar till som tack för ett resultatlöst oljeletande för några år sedan. Här finns en skola där barnen kan gå i sex månader under regnperioden, samt en läkarmottagning.
Vi hade turen att träffa läkaren, en kvinna från Venezuela, som berättade lite om deras arbete. Det är mest förebyggande sjukvård med besök ute i byarna. Svårigheten är att familjerna flyttar omkring och kan vara svåra att hitta ibland. Det stora problemet bland Wareoindianerna är tänderna, eller brist på tänder. Orsakerna är många och kan hittas i födan och bristen på tandhygien, men kanske främst hur de använder dem. Kvinnorna sågs använda dem som sax till de sega fibrerna från palmbladen. Det är få över trettio år som har några tänder kvar. Collins, som är 36 år, och hans familj hade fina tänder så man ser vad upplysning kan betyda.

Den här turen uppför Macareofloden är den starkaste upplevelsen under denna årslånga resa, som i sig är helt fantastisk. Nu när vi tillbaka till vår Supermarket med alla nödvändigheter som våra vänner utmed floden aldrig kan tänka sig användningen av blir det lätt så att man undrar hur det egentligen står till i världen. Men om du frågar om vi skulle vilja byta för gott blir svaret ”aldrig”.


Avslutar detta brev med en kort betraktelse från Linnéa, som får visa en 20-årings syn på denna resa.

Venezuela

Denna vilda otämjda djungel, dessa djupa mystiska floder, dessa indianer med sina pilbågar o spjut... Nåja, för att hålla sig till verkligheten så är det faktiskt precis så det är. Fast en lite mer ovinklad variant skulle kunna berätta att den djungeln vi har sett mestadels består av massa smala stammar, buskar och sumpmark. Charmerande på sitt vis, men föga torrt om fötterna och dofterna därinne kan vara ganska svåra att urskilja efter all myggspray man är tvungen att spraya på sig innan man vågar sig in. Djungeln är faktiskt till sin fördel när man betraktar den på behagligt avstånd, trygg bakom ett myggnät i båten.
Det roligaste med djungeln är att jag får tillfälle att praktisera mina kunskaper att bruka min nyinköpta fina machete. Men myggorna är många små o svåra o träffa och min machete är stor och ensam. Men myggorna är inte det ända djurlivet häromkring. Vi befinner oss trots allt i en flod i djungeln. Det finns sjöhundar (uttrar), stora fjärilar, ormar, sköldpaddor, leguaner, papegojor, apor, rosa delfiner, cajmaner, pirajor mm. Tyvärr har vi än så länge inte stött på några cajmaner och pirajor. Aningen besviken... Men vi har en hel dag kvar här, och som man säger, så länge det finns liv finns det hopp.

Men den största upplevelsen här har varit att träffa de lokala, dvs Wareo-indianerna som bor här i små byar utmed floden. Wareo betyder kanot-folket. Jag, ett barn av modern civilisation, har alltid vetat att det finns folk här i vår värld som inte vet vad en dator är, än mindre vad som menas med ordbehandlare, som går barfota o mestadels lever av vad naturen har o ge, men att faktiskt träffa dem och umgås med dem, byta saker och försöka föra en konversation, det är något helt annat än att se en dokumentär på TV som man glömmer i samma sekund man stänger av apparaten. Man får en inblick i deras liv med glädjeämnen o svårigheter som jag nog tror väger upp varandra. De har många och allvarliga problem, men samtidigt en förmåga att glädjas av det lilla i tillvaron.

Men jag känner mig ofta ganska delad inför det faktum att de knappt har några ägodelar, inte ens sådana som kan betraktas som nödvändiga, dvs kläder, rengöringsmedel, som tvål, tandborstar. Vi har mer saker i båten än vad de någonsin kommer att äga. Men vi kommer ju trots allt från en materialistisk värld vitt skild från deras och borde inte behöva känna oss skyldiga för att vi äger mer saker. Vi byter till oss mer eller mindre fina korgar och halsband mot vad de vill ha som ex.vis tyger, kläder, fiskedon, tandborstar, tvålar.

Men också är det så att de saker de trots allt har, tar de inte hand om, allt ligger utspritt och skitigt på marken runt omkring i byarna, man ser saker som de troligtvis bytt till sig av andra förbipasserande västerlänningar som säkert var fina vid bytet ligga och som nu är trasiga o missbrukade.

Annorlunda är det och troligen den starkaste upplevelsen hittils under vår resa.

Med de bästa hälsningar från oss på Cayenne



Resebrev 18 från Cayenne
Tiden 27 mars till 20 april 2000.
Trinidad till Martinique.

Hej alla vänner

Efter vår resa till Orinocodeltat blev vi kvar i Chaugaramas en hel vecka innan vi drog vidare. Vad vi gjorde? Ingenting mer än trivdes och träffade våra vänner som nu börjar skiljas åt olika håll. Några fortsätter jorden runt, andra skall tillbringa orkansesongen i Sydamerika, andra seglar omkring i området i väntan på upptagning och hemresa.
De flesta följer ändå vårt program, mot norr och förbered hemresan.
Som en viktig del av dessa förberedelser ingår en väl genomtänkt inköpsrond på taxfree i Chaguaramas, och då talar vi om taxfree. Värmen är svår och det lokala ölet är gott så dingen flyter djupt när vi kör ut till Cayenne.
Vår dotter Jenny är på besök på Tobago så vi gör en avstickare dit innan vi går norrut. Det är bland det värsta man kan göra. Motström, motvind och en oerhört tråkig sjögång. Men vad gör man inte? Vi startade i skymningen och smög så nära nordkusten vi vågade i mörkret. Turligt nog kom en liten månskära fram och den tillsammans med stjärnorna gav bra ljus för vår kustnavigering.
Och se, vi lyckades få lite medström, ganska lugn sjögång och obetydlig vind som gjorde resan riktigt behaglig. Kl 03.00 kunde vi släppa kusten och gå NV mot Pigion Point på Tobago. Tid 12 timmar. Vid sådana här tillfällen har vi stor nytta av vår vana vid kust- och skärgårdsnavigering, då vi vågar närma oss land utan att bli desperat.
Efter ett par dagar var det tyvärr dags att lämna både Jenny och Tobago för Grenada och Tobago Key. Hon är i gott förvar på Storefri där även Linnea seglar för tillfället.
Nattsegling till St. George´s dit vi kom kl 09.00. Buss till Prickly Bay för att vittja vår postlåda, och ny avgång kl11.00 mot Tyrrel Bay på Carriacou som nåddes efter 7 timmar.
Nu var det bråttom att komma till Union Island innan stängningsdags för att undvika övertidsavgift och övrig uppmärksamhet. Det var nämligen en hel vecka sedan vi klarerade ut på Trinidad och, vad värre var, vi klarerade in Linnea som fortfarande var kvar på Tobago. Vad gör man inte?
Hade turen att åter få träffa Grenadinernas ”Robinson Cruse”, som nu kunde signera bilden från hans ”Sandy Island” vi ramat in som tavla i salongen.
Dagen efter går vi över till Whistle Bay på Mayrou. En fantastisk lite vik om man kryper långt in mot stranden. Där ligger man i absolut sjölä och bra vindlä. På baren uppe på toppen mötte vi en gammal bekant, Thomas på den svenska båten Leona. Han hade besök av sin syster som är optiker. Hon hade kontrollerat synen på alla 250 lokaler på ön. Vissa skall korrigeras med glasögon, alla förses med solglas. Ljuset är förödande här, även för de lokala. Det resulterar i en starrliknande sjukdom som i slutändan leder till blindhet. Nu skulle hon just åka hem och tigga ihop det som behövs för att höja livskvaliteten på denna lilla paradisö.
Nu skall det ses hur fint det egentligen är på Tobago Key, vi som varit på väg hit flera gånger men insett att det blåst för mycket för att det skall vara trivsamt. Nu blåser det bara tjugo knop, som skulle anses som alldeles för mycket om vi varit hemma i våra vatten.
Här finns inget vindlä. Sjölä får man av revet som ligger som en hästsko runt en liten ögrupp. Längst ut mor revet ligger man på 2,5 meters djup och faktiskt kan se ankaret som ligger långt framför båten. Vid lågvatten skyddar revet fint mot sjön utanför men vid högvatten är det sämre. Här är sanslöst bra snorkling, både runt båten och ute på revet. Detta ställe motsvarar alla förväntningar och det förvånar inte att de verkliga dykfrejken stannar i veckor.
Vi skulle ju bara kolla läget så vi blev bara fyra dygn.
Upp mot Wallilabou på St Vincent för utklarering från Grenadinerna, och gick i fällan igen. Enligt pilotboken är officiell öppettid mellan 16.00 till 18.00. Då är det narurligtvis utanför kontorstid och övertid. Känns det igen Gribing. Kan tro att Grenadinernas ekonomi står och faller med övertidsuttag. Vi ångrar naturligtvis att vi överhuvudtaget klarerat in, men ibland måste man.
För denna trevliga och fina vik bör sändas ut en varning i alla pilotböcker, ännu kraftfullare än den som kan läsas nu. Vi möttes långt ut, kanske 1,5 nm, av den förste Mr Fixare. Han tiggde lift in till viken vilket vi var varnade för att nappa på. Det har hänt att de medvetet vält sin båt under bogseringen och gör dig ansvarig för både det ena och andra. Försvara sig mot en flock lokala som alla ser något att hämta i en sådan situation är inte lätt. Väl inne uppvaktas vi av fem andra båtar som lade sig att blockera de bojar som måste användas så man till sist måste be dem om hjälp att förtöja i bojen och en tamp i land. Då är alla så tjänstvilliga och alla vill tjäna 10 ECDollar, SEK 35, med förtöjningen. Sedan är det ett evinnerligt tjat om köp det och köpa det. ”My job is to take your garbage to land, I´m the garbageman you kan trust”. Det är inte så trivsamt att koppla av med ankardrinken med flera båtar som ligger omkring med tiggande ögon. Det är beklämmande att se det armod folket i allmänhet lever i och hur mycket de kan kämpa för en EC. En i uppvaktningen jag talade med sade som slutord ”har du ändå inget litet jobb jag kan göra för dig så du kan ge mig en liten slant eller kanske lite mat, spagetti vore bra”. Han hade en liten dotter med i båten och eftersom Eira just stekte pannkakor fick hon några på ett fat, sedan var det lugnt en stund. Samma procedur när vi skulle gå. Ett himla tjat om vem som skulle lossa tampen i land.
Nu flyttade vi bara till nästa vik, Cumberland, men nu hade vi lärt oss och var beredda. När vi kom in pekade jag bestämt på en man och sa så alla hörde att ” vi kommer bara att göra eventuella affärer med denna man Louis och ingen annan”. Det gjorde susen och respekterades nästan.
På stranden låg en liten bar dit vi inviterades på kvällen till live music, steel band. Tre man övade friskt på pannorna medan röken låg tung i lokalen. Vi som inte är så vana satt utanför vilket var lagom för oss både för röken och ljudet. En amerikan från Virgin Island, vi var fyra gäster, hade med en saxofon och han satt och jammade med de andra långt fram på kvällen, ganska festligt faktiskt. Vi har länge saknat en mindre typ av fotogenlykta, här i baren fanns bara fotogenljus med perfekta lampor. Vi lyckades köpa en som vi då visste var garanterat tät och fungerar, och så hade vi lyse på vägen hem.
Lördag den 15 gick vi upp till Marigot Bay på St Lucia. Trevlig liten lagun med lagom mycket båtar. Morings har en charterhamn där så det finns duschar, och vatten att hämta, allt till skyhöga priser. Det märks att vi är i charterbåtarnas land.
Det brukar vara möjligt att äta gott till halva priset bara man kommer en bit bort från dylika ställen, helst till de lokalas bomiljö. Vi hade en hög kulle att bestiga innan vi närmade oss den lokala byn. Det var en lönande och lärorik vandring. Folk är väldigt vänliga och roade när de förstår att man vill träffas på deras villkor och skall man äta lokalt hjälper de gärna till på alla sätt. Vi blev visade till byns ”fast food” under en presenning på sidan av en gata. Grillade kycklingvingar och bröd som gräddats på grillen. Så mycket vi kunde äta för 50 kronor inklusive Heiniken. Underbart gott. Under tiden vi beställde hade vår vägvisare improviserat fram ett litet bord och stolar på altanen till ett halvfärdigt hus. För detta ville han naturligtvis ha lite dricks men hjälpsamheten var ändå äkta.
På hemvägen kom vi att prata med en Rastakille som försökte kränga kockosnötter. Tyvärr ser de ofta lite skräckinjagande och ruffa ut så man, med all rätt, har lite för mycket respekt och kanske lite rädsla för dem. De är ju oftast väldigt trevliga och roliga att prata med. Han fyllde just 42 år och han berättade att hans fästmö tyckte han såg ut som 26, men det är nog bara för han inte druckit sprit på 15 år. Jag kommenterade ”men röker på gör du”, svaret kom snabbt, ”jag är ju en rastaman”, så dä så.
På måndagen gick vi upp till Fort de France på Martiniquue och allt blev plötsligt franskt eller europeiskt. Lite sliten infrastruktur men en modern bilflotta, franskt förstås. Här kommer vi att vara över påsken då vi kör ifatt övriga hemvändare uppe på St Martin.

Vår grova planering en tid framöver är som följer:
15 maj, avfärd från St Martin mot Azzores.
20-25 juni, från Azzores mot Folmuth.
1-5 juli, från Folmuth mot Kielkanalen
ca 25 juli i Gryts skärgård.

Fantastiska saker händer. I kampen om största fångsten från båten sparas inga medel. Marcus på Juliette visade upp ett drag stort som en fisk och en nyinköpt rulle, typ ”baltastor”. Här skall fiskas och ingen skall komma undan om de väl hugger. Tro det eller ej men alldeles utanför hamnen, med 75 nm framför sig, kommer hans livs hugg. Gissningsvis 75 kg utan våtdräkt. Nu var det bara själva brädan som högg men Markus mästrade ändå inte situationen utan fick kapa linan. Kampen fortsätter och Cayenne är med, på en mindre ambitiös nivå.

Hej så länge
Med hälsning från Eira, Linnea o Ulf

Resebrev 19 från Cayenne
Saint Barthelemy den 5 maj 2000

Hej alla vänner

Påsken rann undan fort även om det inte märktes så mycket i Fort de France där vi firade svensk påsk. Mest märkbart var att allt var stängt, och då menas allt. Om man hade tur kunde en taxi hittas och användas. Samtidigt som allt verkar mer civiliserat har är det också dyrare och högre kvalitet på varor i affärerna.
Den 26:e drog vi mot Dominica, Gouadelope och upp till Antigua där vi tog in på English Habor lagom till förberedelserna för the Sailing Week som är en stor tillställning som lockar till sig kungligheter bl a från Norge, till våra norska vänners stora glädje.
Nu är vi på St Barth, i den gamla svenskstaden Gustavia. Här är trevligt, rent av mysigt. Lite av Trosa när vädret är som bäst. Här är de färgade i minoritet för första gången här i karibien, och det märks på ordningen osv. Nästan lika tråkigt som i sverige. Nåväl, här finns Ö Strandgatan och naturligtvis Kungsgatan att promenera på. En systemskylt lär skall finnas någonstans, men det är något alla talar om men ingen sett.
Nu håller vi på och rustar för överfarten som beräknas bli en vecka före planerat beroende på flera orsaker, bl a en förträfflig väderrapport som lovar lämpligt väder den närmaste veckan.
Vi drar alltså på Söndag morgon och då räknar vi med att vara klara med alla förråd fyllda för ca 40 dagar framåt.
Vi hoppas vara på Azzorerna omkring första juni för att stanna där en längre tid och njuta av dessa vackra öar. Det kan vara skönt att ha lite tid på oss innan vi kommer hem till vardagen igen.
Rapportering från överresan kommer om en månad ungefär.
Till dess får vi önska varandra ”god tur” med det vi håller på med.

Med hjärtliga hälsningar Eira, Linnea o Ulf på Cayenne



Resebrev 20 från Cayenne
Azores den 3 juni 2000

Hej alla vænner

Bli inte førskræckta, vi har inte øvergått helt till att leva som norrmæn, bara lånat dator eftersom vår inte vill vara med længre och nu bara ligger hær och ruvar på alla hemligheter och nyttiga program vi hade, bl a ett tidvattenprogram som vi behøver nær vi kommer till England.
Nåvæl, værre kunde det vara.
Som ni redan vet ligger vi nu i hamnen i Horta på Faial. Trevligare plats har vi inte upplevt under denna resa. Det ær svårt att peka på något speciellt, måste vara helheten med trevliga mænniskor och den allmænna miljøn samt att vi kom in i strålande væder efter 19 dygn på atlanten. De sista 20 nm seglade vi i tæt dimma som helt skymde alla øar. Finnavigering med hjælp av GPS tog oss fram till i højd med Horta då vi pløtsligt skymtade toppen av øn. Sedan skingrades dimman och vi gled in i hamnen 20 minuter efter vænbåten Exuma som vi haft sællskap med på VHF-avstånd hela vægen.

Vi hade från børjan planerat vår avresa från Caribien till den 15 maj men olika orsaker gjorde att vi drog redan den 7:e. Vi hade planerat att gå ut från St Martin men ændrade oss och stannade kvar på St Barthelemy før bunkring och førberedelser. St Barth har varit svenskt en gång men ær numer franskt, med allt vad det før med sig. Gustavia, som ær huvudstad, påminner om Trosa nær det svenska vædret ær som bæst.
Det mæsta i matvæg finns men ær førhållandevis dyrt och av måttlig kvalitet. Den 6:e var vi och båten klar før en øverresa som kunde få ta 40 dagar utan att vi skulle lida någon direkt nød. Dieselførrådet var førstærkt till 340 liter, eller ca 12 dygn på ekonomifart, om vi skulle hamna i total stiltje en længre tid. Konserver har vi gott om och vatten gør vi under resan. Det enda som blev brist på var frukt och grønsaker, det berodde på kvaliteten på det vi kunde få tag på.
På em efter en sista øl på vårt stamstælle, Le Select, gick vi ut till en hærlig vik på øns nordostsida før att bada och ta farvæl av Caribien før denna gång. Underbart med 28 grader i vattnet och sikt så man kunde se ankaret från båten. Hær fanns skøldpaddor och någon hade sett en rocka.
50 meter från oss ligger vår vænbåt, Exuma med Majken och Bertil från Uppsala. Båten ær en Malø 116 så dær får vi jobba på om vi skall hinna med.
Det kænndes ok att lætta nu nær allt var klart och væderutsikterna var bra før de nærmaste dygnen. Båten i topptrim med allt genomgånget och vissa saker dubbelkollat. Vi har ca 2 500 nm framfør oss. 2 200 fågelvægen, men vi ræknar med att gå en bra bit mot norr till N 36 grader før att sedan vika av mot ost. Dett før att hitta de rætta vindarna och, framfør allt, før att undvika motstrøm.
Efter en hærlig frukost i en solig sittbrunn, lættade vi och møtte ett skyfallsliknande regnvæder som fortsatte långt fram på dagen. Vinden kom och gick som det brukar vara næra land.
Vi hade radiokontakt med flera båtar som gick samtidigt från St Martin och vi kan lyssna på ett Nordiskt SSB-næt som ger oss bra væderinformation från Canada och Herb.
De førsta dagarna har vi svårt att hålla den kurs vi tænkt men eftersom vi har så lång væg framfør oss gør det inte så mycket så længe vi håller oss i kvadranten mellan 0 och 90 grader. Det blir en stræckbog før SB halsar i tre dygn innan vi kan slæppa av lite. Det ær lite jobbigt och stæmmer inte med vår filosofi att segla bekvæmt så de som ær i vila, verkligen kan vila utan att behøva hålla sig i. Bættre att komma fram ett dygn senare med en besættning som ær i god form.
Vi gør en plottning i kortet varje dag 12.00, tills vidare lokal tid. Nær vi har 2-3 dygn kvar stæller vi om klockan 4 timmar till UTC så slipper vi omstællningen nær vi kommer fram. Skulle vi gøra det nu blev det inte ljust førræn kl 10 på fm.
Det ær alltid lika spænnande att se resultatet av føregående dygns segling. Idealet ær omkring 120 nm och det brukar det bli i slutændan. De två førsta dygnen gør vi 130 respektive 136 nm och det ær vi mycket nøjda med.
Trots att båten ær tungt lastad, mer æn någonsin, kænns den mycket behaglig och vælbalanserad och tar sjøn bra. Ænnu kan vi nog ta ombord ett flak øl till innan vi ær øverlastade.
Den 11 fick vi ett fruktansvært åskvæder øver oss. Vi hann koppla ur alla antenner innan det small. Exuma låg 500 meter från oss och mellan båtarna fræste den ner i vattnet med en øronbedøvande smæll. Den kom och gick under hela natten men var aldrig mer så næra. Konstigt nog var det inte någon extra vind i detta væder utan vi t om gick med motor ett tag.
Det blev fler tillfællen att gå med motor. Den 17 hade vi en heldag med seglen nertagna. På em hade vi bestæmt oss før en utflyckt på førdæck. Eira kom med kaffekont och det var så trevligt som det bara kan vara en sommardag. Pløtsligt fick vi se vad vi trodde vara en container lite snett førut. Det visade sig vara en val som låg och drev. Den simmade sedan emot oss och visade sig till en del innan den førsvann bakåt Exuma. Kul att få se den så næra. har æven några fåglar som føljer oss på lagom avstånd. Annars har vi inte sett så många sjødjur som vi væntat oss. Inte heller så många fartyg och segelbåtar. Ett USA-fartyg på væg mot Danmark med styckegods førmedlade en hælsning till "nætet" med vår position så de visste var vi var.
Kl 17.30 hade vi avverkat halva distansen enl GPS. Till middag åt vi en underbar pasta med vegitarisk sås à la Linnea. Till det dracks ett Riojavin som Vidlund's sænde med och som vi sparat till "något speciellt tillfælle". Vi gick intill Exuma och skålade och pratade med varandra før førsta gången på tio dagar, utan radio.
Strax efter detta kom vinden och vi blev segelbåt igen. Kænns skønt nær motorn stoppats och båten rør sig stabilt med tryck i seglen.

I dag ær det den 23 maj och jag går på min vakt 03.00, solen ær just på væg upp. Det mærks att vi kommer allt længre mot nordøst, inte minst på soluppgången som hær ær tre timmar tidigare æn i Caribien. Vi har alltså tre timmar længre dag eftersom solen går ner vid samma tid som tidigare.
Vi har en frisk SO vind och vi håller exakt kurs mot Faial, Køg 82 grader. Vi gør omkring sex knop och det har vi gjort hela natten. Jag har sovit sex timmar och under tiden har Eira och Linnea gjort ett bra jobb. Vi ligger exakt på linjen och vi har Exuma 1/2 nm om babord troget på plats. Det har seglat upp en båt akter om tværs och vi misstænker det kan vara Emaising Grace som vi kænner mycket væl. Vi går før fullt stæll, stor och genua 1. Båten tuffar på till synes utan anstrængning. Vi har bytt till vår færskaste genua før en vecka sedan och man kænner skillnaden i båten. Vi kan bara tacka brøderna Kjællberg på Royal Sails i Væstervik før ett bra jobb. Den drar æven inrullat till 1/3 tillsammans med dubbelrevad stor. Vi hade ett dygn dær vi seglade dikt bidevind med den sættningen. Båten balanserade utan hjælp av vindrodret och vi gjorde vårt bæsta dygn.
Det ær lite kyligt nu på morgonen, det børjar likna svensk høgsommar, lite rått och kallt innan solen børjar værma. Vattentemperaturen har sjunkit till ca 20 grader och ær stadigt på væg ner. Nackdelen med vår ostliga kurs ær att det drøjer længe innan solen kommer åt att torka upp i sittbrunnen dær det ær bløtt så det rinner. Vi har nu haft en tid med ganska hårt væder vilket gør att båten ær insaltad till max. På natten løses det upp av daggen før att åter bli till kristaller frampå dagen. Vad vi æn tar i eller gør på dæck, blir man som salt sill om hænder och føtter.Vi længtar faktiskt efter en ordentlig regnskur som saltar av båten och sittbrunn.
Det ær ganska tufft nær man stiger upp så hær på morgonen och kommer ut från den varma och trygga kajutan. Hær blåser det, går vågor, det før ovæsen och det ær kallt. Men efter en kopp the återvænder man från chocken och tycker det ær ok.
Snart kommer man till ro och kan roa sig på bæsta sætt. Just nu lyssnar jag på PC Jersilds Barnens ø, som vi har på kassett. Troligen det bæsta sættet att "læsa" eftersom det inte behøvs lyse på natten. Risken ær bara att somna om man sitter før bekvæmt.
Senare till frukost blir det nygræddat tunnbrød med ost och kalkonpatè och dagen ær ræddad. Det var idag vi skulle stælla om klockan så det blev inte middag førræn 21.00. Stekt potatis med uppværmd burkskinka och majs, himmelskt gott.
Fram på em blir vågorna lugnare och længre och det blir genast behagligare i båten.
Det ær inte så ofta vi kan æta vid dukat bord, oftast en tallrik i handen, smørgås i knæt och dricksglaset dær det ær som bæst fær tillfællet. Det ær en fæltmæssig besættning ombord, kreativiteten ær stor med mathållningen och att gøra det bekvæmt før oss.
Vi har ræknat på ankomsttid och tror det kan bli inom loppet av fredagen den 26. Plottingen på kortet visar att vi har gått lite mer rakt på æn vi tænkt oss. det ær ok eftersom vi seglat efter vindarna och anvisningar från Herb i Canada. Han har lotsat oss mot de rætta vindarna och undan från troliga ovæder och hela tiden har det varit till vår førdel.
Under de sista tolv timmarna innan ankomst till Faial, førsvann vinden och sjøn mer och mer samtidigt som sikten blev sæmre. Motorn gick på, nu ær det ingen som vill ligga och finlira længre utan det ær land som gæller. Bra med lugnt væder sista biten så det går att stæda och fixa inne i båten infør ankomsten. Alla børjar få en annorlunda længtande blick mot hægrande pepparstekar och vad det kan vara mer. Vi får VHF-kontakt med vænner som redan ligger i hamnen i Horta som berættar hur fint det ær och vad vi kan vænta oss. Motorvarvet økas 25 procent.
Tre timmar føre ankomst fick vi telefonkontakt med våra ungdommar hemma. Dimman føljde oss ænda fram till infarten till hamnen och vi kom fram i sol.
Hær ligger vi nu vid en pontonbrygga och kan inte ha det bættre. Vi har våra vænner omkring oss igen, vædret ær oftast soligt och varmt och prisnivån i affærer och på restauranger ær ok.
Nu skall vi bara njuta av tillvaron och ladda før næsta etapp som tar oss till Scillyøarna, omkring 1.200 nm mot NO. Avresa omkring 10 juni beroende på væderutsikterna.

Sammanfattningsvis har øverresan varit glimrene, både snabb och bekvæm. Vi kom fram utvilade och i bæsta form med många upplevelser och minnen rikare.
Vi har haft trevligare vind æn vi ræknat med och bara førbrukat 1/3 av motorbrænslet. Det tog exakt 19 dygn med en medelfart på ca 120 nm/dygn med 151 som bæst och 91 som sæmst, allt ræknat distans mot mål. Allt har fungerat bra frånsett att sidolanternorna slocknade andra natten. Har istællet anvænt topplanternan før att synas. Saknar en "trikolorlanterna" i masttoppen som syns på længre avstånd och framfør allt i høg sjø.
Mathållningen var av kjæmpefin æven om intresset før vin till maten av naturliga sjæl måste hållas tillbaka. Dæremot har vi førsøkt hitta anledning till fest på alla sett, bl a har Eira firats på fødelsedagen den 10 maj och Linnea och Ulf firat namnsdag.

Med de bæste helsing fra Eira, Linnea o Ulf på Cayenne



Resebrev 21 från Cayenne
Avslutning


Vår Compac PC är död sedan länge och vi planerar ingen ersättare förrän vi är hemma. Resten av resan gick enligt de lösa planer vi hade. Vi hann hem till träffen med seglarkompisarna i början av augusti. Maran för alla seglare, Engelska kanalen och upp till Holland var rena smörseglingen. Vi gick i till Amsterdam och vidare i kanaler för att smita in i Kielkanalen. Bornholm får inte missas när man är i dessa krokar. I Gudheim blev vi förbryllade när vi mötte en flytande bil vid infarten, som inte höll mot SB. Det är tydligen vanligt med sådana drullar där. Resten av resan gick i kända farvatten och sommaren gjorde att vi kunde njuta av fina seglingar mot hemhamnen. Sedan vidtog det tunga men samtidigt roliga arbetet att bli ”svensk” igen.
Summering av resan ger att vi bott i båten i 14 månader. Seglade ca 13 000 nm och var ”på väg” i 106 dygn. Det gör en medelfart på ca 5 knop.
Det mesta har fungerat som vi tänkt, och förvånansvärt lite har gått sönder. Alla instrument har varit påslagna hela tiden och det är antagligen därför de fungerat. Motorn har sedan Motalaupproret uppfört sig bra och har fått hjälpa till med batteriladdning vid längre överseglingar.
Det ända felet vi gjorde var att vi inte planerat att stanna ute längre från början. Ett år kan tyckas vara en lång tid – men går allt för fort.

Många kära hälsningar till dem som läst våra brev och hört av sig via mail, detta fantastiska verktyg.

Familjen Fornlund på Cayenne