Resebrev 1

Resebrev 1 från S/Y Cayenne, 99-06-23.
Bergs slussar - Motala

Det första resebrevet hade vi nog hoppats skulle ha mer positivt innehåll än vad vi lyckas åstadkomma i detta. Efter en vecka finns båten fortfarande i Motala och motorn tillbaka i Linköping. Orsaken är ett mindre motorhaveri som orsakats av - vem vet? Den är nu under den bästa vård och klart på bättringsvägen tack vare Bent Munkholm med företaget BMS motorrenovering. Om allt går vägen skall den monteras in i båten i morgon, pigg och nyter.

I övrigt startade resan ungefär som vi tänkt oss. Vi kom iväg den 16 juni kl 10.00 som planerat sedan lång tid tillbaka. Vi gjorde i ordning det sista i vårt hus tidigt på morgonen, och blev precis klara tills flyttlasset med våra hyresgäster anlände.
Kvällen innan samlades många seglarkompisar, vänner, släkt, grannar och arbetskamrater för en picknickkväll vid Bergs slussar, för att träffas och ha trevligt i denna underbara miljö, samt att se båten som skall vara vårt, hem ett år framöver. Med många lyckönskningar följde roliga och trevliga presenter i form av champagne till nyår, julklappar och midsommarstång och mycket annat. Har man inte internet kan man göra som Rune, sända med en vinflaska med vidhängande pennstump. Snacka om nytta och nöje. Tack alla för en trevlig och minnesrik kväll. Vi sa för oss själva ”med så mycket trevliga bekanta, varför då resa bort”.
Även när vi startade den 16:e fanns många som ville vinka av på riktigt. Linnea, vår yngsta dotter, var med oss till Borensberg. Hon skall arbeta under sommaren och kommer ifatt oss i augusti då vi hoppas vara i Portugal.
Vi fortsatte i det fina vädret mot Borenshult där vi tog en tidig kväll och en lugn förmiddag för att stuva in lite prylar i båten, om det blev chans för segling över Vättern. Redan då hade motorn börjat bete sig konstigt varför vi stannade till vid Motala båtvarv där en trevlig kille vid namn Lasse kom ner och lyssnade och gav några goda råd hur vi kan göra. Han tyckte inte det lät så bra, men vi beslutade att försöka hanka oss vidare till Sjötorp, eller ännu bättre, Göteborg där möjligheten att skaffa reservdelar är bättre. Under motorgång över Vättern försämrades motorn avsevärt varför vi seglade till Kalsborg för natten. Efter en fin segling tillbaka till Motala påbörjades demontering av motorn som forslades till Linköping redan fredag em. I ett trevligt bemötande på gamla anrika Williams båtvarv ingick t o m bogsering till Göta kanals gästhamn i Motala där vi bott sedan dess. Sedan måndag morgon har Ulf ägnat all sin tid till att skruva på motorn. Tiden som vi ligger här har ändå inte varit bortkastad, även om vi missat en del av det vi planerat. Det har faktiskt varit skönt att ligga still och ta igen sig samt skaka ner alla prylar på rätt plats i båten och betittat de 14 000 som kämpat sig runt vättern på cykel. Vi fick även lite extra tid med Linnéa som kom och bodde hos oss över helgen. En kväll blev Ulf hemskjutsad av våra vänner Paula och Tomas som hade med vin och godis som tröst, så alla vänner, vi klarar oss bra.

Resebrev 2

Resebrev 2 från S/Y Cayenne.

Oban 20/7.

Sedan vi hörde av oss senast har vi fått lite bättre flyt i tillvaron. Med nytrimmad motor och utvilad besättning startade vi från varvet i Motala tidigt midsommaraftons morgon. Kvällen firades i Vassbacken, någonstans utmed kanalen. Efter en sen champagnefrukost (vår 29:e bröllopsdag) blev det en tryckare på dansbanan och ”nattinatti”. Dagen efter fick vi förstärkning i besättningen från Finnerödja som även skötte cateringen på kvällen i Sjötorp.
Efter tre dagar till var vi i Göteborg där Maggan och Simon mönstrade på för några dagar. Vad är väl västkusten utan Vinga, inget, åtminstånde inte för oss Taubälskare, så det var helt naturligt att vi stannade där för en natt innan vi gick över till Skagen för att känna att vi äntligen är på väg. Detta gav full utdelning med sill- och räkmiddag på dansk Kro och en promenad ut till ”havsmötet” ute på Grenen.
På eftermiddagen kom vi iväg på nästa etapp, mot Lista på sydnorge. Fin segling fram till eftermiddagen dagen efter då han ökade till kuling rakt i stäven. Vi gjorde då en avstickare till Kristiansand som visade sig vara en trevlig stad. Härifrån går färja till Göteborg så det blev en naturlig avmönstringsplats för Zackrissons.
Vi blev kvar till dagen därpå då vi gick ut och körde huvudet i en ny kuling som jagade in oss till Mandal, en liten sömnig by med en mycket trevlig hamn.
Väderprognosen, som egentligen varit bra ett par dagar, lovar nu bra utsikter och ”pent vär” för Skagerak och Utsira/Fladen, ett par dagar framåt så vi bunkrar upp det som behövs och går ut och ”känner påt”. Vi har lite drygt 300 mil framför oss så det är viktigt att starta i skapligt väder i allafall. Det blåser inte mycket så vi stöttar med motorn för att ta oss igenom gammal sjö från SV. Kl 18.00 vindvrid mot S och 5-6 meter. Med lite utsläpp i seglen loggar vi lika många knop hela natten. Ulf tar första vakten, 21 -24 så Eira kan försöka sova en stund vilket inte är så lätt med en korsande sjö från SW och S. Under natten blev det lugnare med vågor samtidigt som vinden avtog en del. Ulf som haft vakten 3 - 6 får sova lite längre på morgonen. Nu är det nästan blankvatten med en lång dyning som inte stör seglingen så mycket eftersom vi dragit på motorn för att komma någonstans. Sol och skönt i sittbrunn och möjlighet att äta god, lagad mat utan något som stör. Stormfåglar sveper förbi båten någon cm över vattenytan, oftast precis framför stäven, helt tysta. Andra svarta dykfåglar liknande våra ejderdrakar ligger i små grupper och simmar undan när vi närmar oss, även de utan ett ljud.
Vilken fantastisk dag, vattnet är tukosblått och himlen visar så mycket den bara kan av den blå färg vi lärt oss uppskatta. På kvällen ser vi två segelbåtar på motsatt kurs och tror oss se en val eller kaskelott som blåser och visar en fena. Nu börjar även borrtornen dyka upp ur havet. Vi har lagt kursen så vi har dem så långt bort som möjligt, men det är inte lätt då de ligger ganska tätt. Sedan em har vi haft fin vind från SV så vi forsar fram på ett nästan blankt hav med lite utsläpp i seglen. Detta kallas smörsegling. Vinden håller hela natten och vindrodret jobbar utan att tröttas. Denna vind, med lite utsläpp på seglen, är den effektivaste om inte motsjö stoppar upp båten. Fram på morgonen kör vi in i täta dimbankar som kom från ingenstans och försvann dit efter tio minuter igen.
Kl 14.00 lördagen den 10 juli passerade vi 0-meridianen utan att det märktes något varken i båt eller omkring oss. Vädret har visserligen försämrats men är fortfarande acceptabelt med vind mellan S och SW. Vi har fått invasion av flugor. Först var vi försiktiga och bara föste undan dem, men plötsligt var de i stor mängd så vi tyckte vi behövde försvara oss och då blev det utan pardon. Eländet avtog till slut och vi undrar fortfarande var de kom ifrån.
Går nu med motor över ett spegelblankt vatten. Kl 23.30 har vi ett gäng delfiner som leker omkring båten. Vi seglar i 4,5 knop så de har inte svårt att hinna med oss. När vi närmar oss den skotska kusten försämras vädret med moln och dimbankar till och från. Under natten fick Ulf starta motorn för att komma undan en kustfraktare som skar kursen farligt nära. Vid förfrågan över VHF:en om han sett oss på radarn blev svaret kort: I se you. Våra beräkningar att nå Buckie, som första skotska hamn under fm på söndagen ser ut att hålla bra. Kl 10.00 anropas Habor Master som ber oss återkomma fem min före ankomst. Han visar in oss i en bassäng och väntar på att hjälpa oss att förtöja med tanke på att skillnaden är 3,5 meter till lågvatten. Han och kompisarna var mycket hjälpsamma och erbjöd oss låna deras tjänstedusch och visade var vi kunde handa billigt i ”folks butik” osv.
Dagen efter segla vi mot Inverness, ca 40 mil bort, så det blev en dryg etapp innan vi gjorde fast i en pontonbrygga i floden Riverness. Bra ställe att gå till även i lågvatten men det kostar 10 pund, för nästan inget. Gissa om det smakade med Soldatens ärtsoppa och varm punch, sponsrad av Mari-Louise och Hans, tack det smakade förtreffligt. (Gammeldansken är redan förbrukad). Påföljande dag gick vi in i Caledonian Canal vid högvatten, ca 11.30. Det var ganska skönt att komma in i denna lugna miljö för en stund. Uppe vid staden Inverness träffade vi ett gäng norska gutter med en 30 tons båt, Fossekallen. På fem man hade de byggt båten, i ferrocement och furu, på 3,5 år och var nu ute på en liten tripp på 3+ år.
Om ni undrar varför vi inte kommenterar hur motorn mår, beror det på att vi inte vågar tänka tanken ens.
Just nu ligger vi i Oban med urdåligt väder som vi tänkte vänta ut, åtminstånde till i morgon.

21/7 onsdag.
Vi ligger fortfarande kvar vid en marina på ön Kerrera mitt imot Oban i ett fruktansvärt tråkigt väder som tom skottarna tycker är ”not good for sailing”. Gårdagens försök att sända ut brevet på nätet lyckades inte eftersom ”IT-caféet”, som fanns inrymt i kontoret till en Fisch & Chips-kiosk snett emot St.Johns Catedral på George Street, var stängt just denna dag. Vi försöker idag igen.

Resebrev 3

Resebrev 3 från S/Y Cayenne.

Oban 21/7 och Bangor 26/7.

Vi ligger fortfarande kvar vid en marina på ön Kerrera mitt imot Oban i ett fruktansvärt tråkigt väder som tom skottarna tycker är ”not good for sailing”. Gårdagens försök att sända ut brevet på nätet lyckades inte eftersom ”IT-caféet”, som fanns inrymt i kontoret till en Fisch & Chips-kiosk snett emot St.Johns Catedral på George Street, var stängt just denna dag. Vi försöker idag igen. Här från marinan går en privat färja utan kostnad för dem som ligger vid marinan, gäller även dem som ligger vid de blå bojar som är utan kostnad.

Att färdas på Caledonien Canal kräver att man har gott om tid. Det är omöjligt att snabba upp takten eftersom du har många faktorer som påverkar och som du inte kan påverka. Medresenärer, sluss- och brovakters lunchtider, pubarnas placering och den sköna omgivningen gör att det helt enkelt vore synd att slarva igenom denna utan att spendera den tid som behövs.
Vi träffar på våra ”norske gutter” då och då, en kväll bjöds vi på får i kål i deras stora och trevliga kajuta. Det blev spel på såg med liten pinne - och sent.
Vädret kan man tyvärr inte göra något åt vilket orsakade en liggdag vid Laggan Lock för att få bättre väder och sikt den sista och vackraste sträckan över Loch Lochy. Vi lyckades med detta och kunde se den snöklädda toppen på Ben Nevis, 1 340 möh. Vinden är antingen med eller emot i denna förkastning med sluttningar på 6-800 meter på båda sidor. Vi hade emot, ordentligt emot alla dagar vi förflyttade oss. Det är bara och bita ihop och nöta på med motorn, belöningen får du när du ser dig omkring, och vid kvällens liggplats var det nu är.
T ex vid Laggan Loch finns fyra hus och ett uthyrningsställe för båtar, (båtar utan nationsflagga som man skall akta sig för), och en pub. Den är inrymd i en gammal bogserbåt, Scott II, som använts som isbrytare på sjöarna en gång i tiden. Inget flott ställe precis, men puben finns.
När du kommer till Corpach kan du välja om du vill ligga vid Sea Lock-bassängen eller ovanför näst sista slussen. Vid Sea Lock finns dusch och hamnkontor med senaste väderfaxet och trevliga ”Lockmasters” att prata med. Här finns även aktuell tidvattentabell för Oban som blev vårt nästa mål. Oban är ett trevligt ställe där man snart lär sig hitta för allt ligger utmed Habor Street. Vad som inte var så trevligt var en kuling som utan varning drog på från NO. Vi låg i lovart om bryggan med en obemannad båt utanpå så vi kunde inget annat göra än vänta och se.
Vi har tittat in i seglarnas jävulshål, Gulf of Corryvreckan, som är ett sund mellan öarna Scarba och Jura utanför Sound of Jura. I sjökortet har det namnet ”The Great Race” med tillägget (dangerous tidal streams). Det sägs att Corrywreckan är som farligast när en dyning från Atlanten som byggts upp efter flera dagars hård västvind möter tidvattenströmmen vid flod. En passage vid denna tidpunkt anses vara otänkbar. Jag kan säga att på lite håll såg det inte så farligt ut.
Vi provade även Crinnan Canal som varmt kan rekommenderas. Litet, trångt, jobbigt men charmigt och härligt. Samma sak gäller här som annars, låt det ta den tid som behövs. En skotsk seglare jag talade med kommenterade ”och det regnade förståss”, och det gjorde det. Lyckades byta till oss en gasolkruka med eurostandard mot vår svenska P11 i Ardrishaig, som är den sista slussen i kanalen. Det är problem med svensk standard ute i världen. De har ännu inte fattat hur det skall vara, eller hur det nu är.
Vi har även blivit bjudna på en Whisky i Eduard Heats Morning Clud. Den heter numer Opposition och ligger framför oss på bryggan i Tarbet. Mr Heat döpte om sina båtar, som alla har haft namnet Morning Clud, innan han bytte bort dem, på det viset fick han ha namnet ifred.
I dag var det tidig revelj. Det blåstes redan kl 02.30. En snabb kopp kaffe och iväg. Natthamnen var Cembertown och dagsmålet Bangor Marina utanför Belfast. Stjärnklart och kyligt, som en jaktmorgon i september, och vindstilla till en början så Eira fick sovmorgon. För att klara denna dagsetapp på 50 nm med tidvattnet med hela tiden måste vi ha passerat en ö med namnet Sanda vid hövatten i Dover, alltså kl 05.00. Vi fixade detta och anlände till Bangor kl 13.30. Detta är nog pärlan bland marinor häromkring. Lite dyrare än normalt, (1,5 pund /meter båt), men då är allt annat som ex duch utan kostnad, så det jämnar ut sig tycker vi. Rent och välordnat, allting andas kvalitet, och en otroligt härlig omgivning, samt att solen äntligen visat sig gör att stämningen är på topp.
Men vi har bestämt oss. Vi snabbar upp tempot. Mot värmen så snart det går.

Resebrev 4

Resebrev 4 från S/Y Cayenne,
Kilmore Quay den 1/8 -99.

Härligt namn, Kilmore Quay, och en lika härlig plats. Två gator som sammanstrålar vid hamnen och tre pubar, varav en är en fiskrestaurang av högsta kvalitet. Hamnen är en viktig fiskehamn för båtar runt omkring och karaktären är också sådan. I dag är det livbåtens dag med olika jippon omkring denna. Det är fint att se hur alla tar sin uppgift på fullaste allvar, även om det bara är att lotsa åskådare runt omkring i båten. I morgon är det Bank Holyday, som irländarna också tar på fullaste allvar - allt är stängt.

Måndag den 26/7.
Bangor Marina är som sagt en första klassens marina. När vi lagt till på em var vi ganska trötta varför vi vilade en stund. På strandpromenaden bakom båten satt en kille och klinkade på gitarr. Detta tillsammans med alla blommor och palmer gav en känsla av platser långt mer söderut än detta. Eira bjöd på sill och potatis med Gammeldansk därtill, troligen för att ta oss tillbaka till rätt latitud igen.

Tisdag
Tar tåget till Belfast. Kul att se lite av landskapet också, trodde vi. Det var som att åka i tunnel med gröna väggar, men fort gick det. Bussen torde nog vara bättre om man vill se något. Belfast är en trevlig stad. Trodde den skulle ha mer karaktär av storstad men man har lyckats behålla den gamla kärnan intakt och det är här de roliga affärerna finns. Hittade ett IT-cafe på Victoria Street så nu är vi i kontakt med yttervärlden igen. Fire Brigade hade ”Charity Day” och hade sina vagnar utplacerade på strategiska platser så allmänheten kan skänka en slant till deras trivsel, som de sade.
Köpte med oss en bra köttbit hem som vi avnjöt i sittbrunnen med solnedgång och månuppgång samtidigt. Färskt kött är förhållandevis billigt ännu.

Onsdag, torsdag
Tätar manluckan på sötvattentanken som givit oss mycket huvudbry den senaste tiden. Det har varit vatten i kölsvinet ibland som inte kunnat förklaras. Inte förrän nu. När tanken är full trycks vatten upp genom manluckan i samband med tankningen eller när båten lutar. Håller även på och tätar ovansidan av relingslisten som visat sig släppa igenom de retliga vattendroppar som gör en dyna lite fuktig. Snart har vi en tät båt, både uppifrån som underifrån och det känns skönt.
Avgång mot Howth kl 17.00 med tidvattnet lite emot men som snart skall vända. Prognosen för närmaste dygnet låter bara bra med moderat vind från O. Fick snart prova på sk ”overfalls” där vind och tidvatten möts på ett ogynnsamt sätt. Mycket otrevligt då vågor kommer från alla håll samtidigt. Häxkittel är en bra benämning. Vi har bra gång söder ut med ca 1 kn medstöm. Kl 23.30 purras Ulf ut för att reva då vinden har ökat till galestyrka och vridit mot S. Vi gör god fart men det är som vanigt jobbigt att segla hårt nattetid samtidigt som vi vet att det finns fiskeredskap med flöten lite här och där. Eira kommer upp vid 5-tiden, hon har svårt att sova i slänggungan som nu lugnat ner sig lite. Får som väntat lite motström den sista biten in mot hamnen i Howth, som vi nådde kl 10.00 i strålande sol. 95 distans på 17 timmar är vi nöjda med.
När vi vilat och duschat både oss och båten samt ätit brunch kollades staden i ett soligt men kallt väder. Träffade ett norskt par som seglar en båt vid namn Crusader, som skall samma runda som oss. Det är ytterligare 5 norska båtar på väg, som de känner till. Skipper gör en egen pubrunda på kvällen och lyckas hitta en lokal där det spelas irlänsk musik och dricks öl därtill. Trevligt land detta.

Fredag
Hittade en butik, Hardware Shop, som hade både fotogen och bra hinkar. I fiskehamnen inköptes nät till grönsakskorgar mm för en spottstyver.

Fortsättning på resebrev 4.
Tidvattnet har bestämt avgångstiden till kl 12.30. Dagens mål är Arklow, en industrifiskehamn som vi fått tips om. Vid anropet på VHF fick vi ett svar på helt obegriplig Irlänsk dialekt, men vi svarar OK och går in. I inloppet står hamnmastern och pekar på en gammal fiskebåt som vi lade oss utanför. Klockan var då 20.20. Det är bekvämt att ligga med en båt som ponton då man slipper tänka på tidvattnet som hissar ca 3 meter här. Det är inte lika bekvämt att ligga med en gammal inpyrd fiskebåt som luktar pysk. Hamnmastern visade sig vara en trevlig prick med hela tre tänder som inte gjorde det lättare med hans konstiga uttal men öga mot öga går det alltid lättare.
Seglingen hit var lite annorlunda då vi ibland gjorde 9 knop fög, fart över grund, och 5,2 på loggen. Dessa strömmar ger upphov till mycket obehagliga overfalls om man inte ser sig för. Dessa overfalls kan dyka upp där man minst anar och vara mycket begränsade till storlek. Men att studera fartmätaren på GPS-navigatorn var trevligt. Luften var fuktmättad och kondenserade på allt som var av metall och på seglet så det droppade vatten där det kunde.

Lördag
Dagens väderrapport låter inte särskilt upphetsande. Svag vind, S till W, regn och ev dimma i den S delen av Irlänska Sjön. Dit skall vi. Vi räknar med att gå innanför Tuskar Rock och det område som kallas St Patrick´s Bridge för att tjäna några nm. Det behövs med tanke på att vi har 48 nm till Kilmor Quay som är dagens mål. Det omtalade området har det skrivits mycket om, både som en farlig genväg eftersom det anses trångt och har en historia. St Patrik är Irländarnas skyddshelgon och lyckades vid något tillfälle jaga ut jävulen i vattnet här. St Patrik kunde inte simma så Gud byggde denna bro. Att det var trångt märkte aldrig vi skärgårdsseglare någo av.
Vi lättade kl 11.30 och motorseglade på ett spegelblankt hav. Såg flera sälar som nyfiket betraktade oss utan att bry sig så mycket. Vi hoppas på lite sjöbris senare under dagen men får vänta förgäves. Istället går vi rätt in i dimman likt ett fyllo en fredagkväll.
Det är spännande att gå efter GPS-navigatorn i tät dimma och leta efter flöten till krabbtinor som finns gott om på sina ställen. Ca 10 m är det vanligaste djupet att fånga dem på.
Efter rundning av Carnsore Point lättar dimman och vi angör hamnen kl 21.15 efter anvisning från en alltid närvarande Hamnmaster. Han hade tänder också. Så här dags har alla pubar slutat servera mat. Då skall det drickas öl, enligt Irländarna, så vi tar en öl och går ner i båten och lagar oss lite mat.

Söndag - Tisdag den 4/8 -99.
Här blir ett tillägg eftersom vi nu är i Cork, eller närmare bestämt Crosshaven söder om staden. I dag är det onsdag och vi kom hit i morse, efter en segling i grov dyning och bra vind som startade kl 09.40 i går. De där sjöbenen som skall komma efter en tid har inte infunnit sig ännu och jag undrar om de någonsin kan göra detta när sjön är så otroligt odiciplinerad som idag. Eira är starkare, hon klarar till och med att fixa lite mat, jag kan med nöd få ner det.
Skulle egentligen startat i söndags kväll för att komma fram under dagsljus, men prognosen var inte bra med vind från SV och V. Vid avgångstid kom en dimma som gjorde att vi definitivt ändrade våra planer och istället gick iland för en kort pubrunda..
Att angöra en främmande hamn under mörker, med ett översiktskort på 1:150 000 och MacMillan Nautical Almanac som hjälpmedel är intressant och mycket spännande. Det går bra om man tar det lugnt och metodiskt. Det är en fördel att ha en hustru som är bra navigatör och med bra färgseende om man skall ge sig på en sådan uppgift. Vid inloppet sågs ungefär 8-10 fyrar och bojar samtidigt. Att hålla reda på dessa bland alla andra ljus från stränder och bilar kräver sin man och kvinna. Att sedan två fyrar på land inte fungerade gjorde inte uppgiften lättare. Kl 00.15 tog vi första lediga boj som gick att finna. Det är svårt att släppa tanken på att man egentligen riskerar hela sitt hem och tillvaro på detta sätt men alternativet att ligga kvar ute i dyningen och slänga omkring är heller inte så lockande. Man blir också fundersam när båten efter tio minuter fortfarande ligger med aktern mot vinden, trots att moringtampen sitter i stäven och drar, men förklaringen ges av loggen som visar 1 knop fart. Tidvattnet igen förståss.
Klockan är nu 19.00 och vi skall få låna Marinans dator för att sända ut detta. Marinan är inte vilken som helst. RCYC står för Royal Cork Yacht Club som sägs vara världens älsta segelsällskap grundat år 1720. Är det flott så kostar det, 18 pund per dag. Flyttar troligen till en närliggande marina där de ”bara” tar 12 pund.
Vi planerar att ligga här några dagar och förbereda överfarten till Spanien så det kanske kan komma något mer härifrån innan vi drar. Hej så länge.

Som den uppmärksamme läsaren förstått fanns här tillfälle till ett tillägg till brev 4 som naturligtvis utnyttjas av redaktören. Efter försöket att sända brevet gick vi till matsalen i detta ärevördiga klubbhus och fick en bit mat och en öl som fick hämtas i baren, precis som på andra pubar. Det var en angenäm känsla att sitta och studera alla hundratals olika klubbvimplar från jordens alla hörn. Nu har vi alltså fått en virre i premiärminister Heath´s Morning Cloud och gästar världens äldsta segelklubb, var skall detta sluta?
Får se om vi kan förhandla oss till ett bättre pris för bryggplatsen i morgon. Det är trots allt skönt med en ordnad tillvaro omkring sig.
Hej då.

Resebrev 5

Loggboken

1999-08-18

Resebrev 5 från Cayenne.
La Coruna 1999-08-16Lördag den 7 till 15 augusti -99.Vaknar till tonerna av "Mistluren utanför Crosshaven". Inne i hamnen kan vi se solen genom ett dimbälte som ligger tätt över vattnet. Marinans väderfax för de närmaste 72 timmarna talar om vind från O och NO, söndag kväll kort omslag till SV vid en passerande lågtrycksfront, frisk men avtagande och vridande tillbaka till O. Ingen gailvarning utfärdad. Vår taktik är att snarast komma ut från land där dyningen är ganska besvärlig när djupet är under 100 m. Sedan SV kurs för att snarast möjligt komma utanför kontinentalsockeln där vattnet är lite lugnare och utnyttja SV-vinden utan större förluster, om och när den kommer. Har förberett med färdig mat för 5 dagar och har dessutom soppor och konserver för lång tid. Vi betalar hamnavgiften, prutat till 14 Irl. Pund/natt, en sista koll på väderfaxen som inte ändrats, tankar diesel och kommer iväg 11.30. Låter motorn gå för att få driv igenom den grova dyningen som kommer från flera håll. Samtidigt har vi lite tidvatten emot oss så det är ganska rörigt i vattnet. Synd att lämna detta trevliga ställe där Sir Francis Drake en gång sökte skydd när han förföljdes av en Spansk flotta. Här finns dessutom 8 (åtta) pubar på en befolkning motsvarande Ljungsbro och Berg!! Efterhand blir vädret soligare och varmare och seglingen allt trevligare trots att Ulf känner av en begynnande halsinfektion och sjösjuka. Har förbrett oss med plåster bakom örat, men för Ulfs del verkar det ha motsatt verkan med stor trötthet som symtom.Först här ute med hela havet framför oss börjar vi känna hur stort detta egentligen är, inte bara havet, inte bara vårt företag, utan det hela, det ogripbara. Alla förberedelser som gjorts eller inte hunnits med, alla små och stora beslut som tagits, allt och alla som vi påverkat eller dragit med på något sätt, och här bara sitter vi, Eira och jag, som vari gifta i 29 år och levt upp till alla svensonmåsten som tänkas kan, här sitter vi i vår båt med ett tidsperspektiv på ett år framför oss. Hur gick det till egentligen, att bryta sig loss från vårt ordnade och bekväma liv, från våra barn, släkt och alla våra vänner, hus och hund, you name it. Inte svårt alls. Rulla igång bollen tillräckligt energiskt så ger den sig själv fart om det lutar åt rätt håll.Här sitter vi nu helt utan skyddsnät och försöker ligga steget före och förekomma allt negativt som kan hända oss både vad gäller vädermässigt och vad annat som kan tänkas. Det är inte så att vi sitter och bekymrar oss för allt fanstyg som ligger och lurar bak nästa hörn. Vi har analyserat riskerna och läget en gång för alla och dragit de slutsatser vi kan, och så får det bli.Det är en berusande känsla måste erkännas. Vinden ökar på O och vi gör god fart om man inte tittar på GPS-navigatorn som visar fart över grund, vi har nämligen ca 1,5 knop motström och räknar med att få stå ut med detta fram till kvällen. I solnedgången åt vi ingefärsgryta med ris. Ett gäng delfiner sökte också sin mat omkring båten, fantastiska simmare och de ser alltid ut att leka och ha kul.Innan mörkret faller tar vi in ett rev i storen som säkerhet för vinden har en tendens att trycka på lite extra. Det gör ingen skillnad på farten men det blir bekvämare gång. Under Ulfs pass fram till 24.00, vi kör 3-timmarspass under natten och gemensam bevakning under dagtid, blev det dags att ta in rev 2 i storen och 2/3 av genuan. När Eira gick på var vinden nere i 15-20 knop men ökade snart igen till över 25. Kl 02.30 visade mätaren stadigt över 30 knop och över. Går inte att hålla kursen SV längre eftersom vinden står på NV och det inte är så trevligt att länsa i mörker och stora vågor som gör att båten har svårt att hålla kurs. Lägger oss på S kurs som blir SSV när det tutar i som värst. Vindrodret gör ett gott jobb som hela tiden håller båten på kurs utan att tröttas, bara den blir balanserad och rätt inställd. Vårt problem är bara att vi måste gå upp på akterdäck om vi skall justera kursen och detta brukar hända just när den där vågen som skickar iväg några liter vatten tvärs över båten råkar vara närvarande. Eira låter skepparn, som inte mår så bra, sova fram till 05.30 då vinden avtagit ner till10-15. Detta var bara tillfäligt för han kom tillbaka, nu upp till 40. Vi tog ner resten av storen då det bara skakade i riggen och man ändå inte kan segla effektivt med för mycket uppe. Vi gör ändå god fart på bara en slips av genuan uppe. Faktum är att man inte strävar efter så bra fart som möjligt i detta läge, sänker man farten ökar komforten i motsvarande grad. Under förmiddagen avtar vinden alltmer för att vid lunchtid ha lagt sig så det är omöjligt att ta sig fram utan motorkraft. Nattens övning har gjort att vi halkat iväg mot SSO istället för SV som var tänkt. Så kom det att bli även i fortsättningen då vinden stundom kom från SV. Det medförde att vi passerade ut från kontinentalsockeln först under måndagmorgonen och det var faktiskt lite annorlunda. Vattnet tornade upp sig så det kändes som att åka i en lång uppförsbacke som aldrig tycktes ta slut. Naturligtvis en synvilla men en spännande upplevelse. Hade besök av ett gäng delfiner under natten. De jagade runt båten och lät sig inte störas av att vi lyste på dem med strålkastare och kunde följa dem under vattnet. Bytet var en liten fisk som liksom blixtrade när den reflekterade ljuset från båten. Eira seglade in i ett flerahundrafaldigt gäng med stormfåglar som samlats på en plats. Det var bara de som riskerade att bli överseglade som makade på sig, annars var det lugnt med en röd båt i gänget tycktes det. Annars uppträder de enskilt och dyker upp då och då utan någon förvarning. De är fantastiska akrobatflygare som helt ljudlöst dyker ner på lägsta höjd och sveper förbi framför stäven på båten. Detta förekommer även nattetid då man kan se dem blixtra förbi i lanternljuset. Man kan vara orolig att de skall flyga på någon wire i riggen men det är nog ingen ide att oroa sig. Annars är det inte mycket trafik i dessa farvatten. Några enstaka fraktbåtar på avstånd som verkar ha bra koll på oss på sina radarskärmar. T o m hörde vi på VHF-telefon att de varnade varandra för den lilla segelbåten. Först när vi närmar oss spanien mötte vi trålare som kom på linje mot oss och vek av mot styrbord. Vi tror det var för oss de ändrade kursen.Sista morgonen, onsdag, gav en fantastisk soluppgång med ett hav som under natten lugnat ner sig, -och varmt i luften. Är detta en försmak av spanien månne? Eira exprementerar med en lyftsele som hängs i targabågen och som skall kunna användas som vilfotölj under segling är tänkt. Det ser bra ut, fortsättning följer.Som vanligt blir det ganska segt den sista biten när man har land i sikte, inte här inte. Typiskt för dessa farvatten är ett kompakt dis som ligger skiktat över vattnet. Tar ner seglen 10 dist ut, ingen vind. Vår GPS fick visa oss in även den sista biten tills vi fick kontakt med land.Angör La Coruna kl 17.00 i ett strålande väder inne på marinan. Landdrink, lilla soltältet sätts upp och iväg till duschen. Den första vi träffade var Håvar och Inga-Johanna från Fossekallen, så upp i baren för en öl, sen var man varm igen. Inklareringen var enkel med en blankett som fylldes i av skepparen om han klarade det själv. En tysk skeppare hade problem, kunde intet ord förutom tyska.På kvällen letade vi upp, bland La Coruna´s hundratals restauranger och barer, den dyraste och bästa maten vi kunde finna. Vi tyckte vi var värda det, för efter fyra dagar med halvbra matlust och en irlänsk förkylning sliter det grymt i "kött- och vintarmen". Mycket gott.Här i La Coruna skall vi vänta in vår dotter Linnéa som kommer någon gång i nästa vecka. Bryggplatsen kostar 2 600 pesetas. Hamnkostnaden är en stor del av vår driftkostnad, alltför stor, och måste hållas nere, så Ulf lyckas hitta en boj som hyrs privat för 10 000/vecka. Det känns ganska skönt att veta att vi skall bo här en längre tid. Att det sedan är en fin och trevlig stad, den största i norra Galicia med ca 235 000 innevånare, gör det inte svårare för oss. Tyvärr har Galicia ungefär samma klimat som SV England och anses vara "the wet corner of Spain". Här finns allt vad vi behöver och kostnadsläget vad gäller mat och vin i affären känns behagligt för en svensk konsument. Man kan konstatera en sak när man vistats ute ett tag. Det är synd om oss svenskar!! Det första vi gör i en affär eller ett varuhus är att automatiskt, likt någon magisk eller magnetisk dragningskraft, förmodligen omedvetet, driver mot den del av butiken där hyllorna med vin och annat godis finns. Här skall priser jämföras osv. Skall man träffa en svensk i en affär, är det där. De betrodda, infödingarna alltså, tar med sig en flaska så där "by the way" när de handlat det de ska. Det är lite svårt att handla om man inte har hjälp av någon infödd. Sällan talas det annat än spanska bland allmänheten, möjligen då av ungdomar. Man har en känsla av att missa mycket av det fina när man tar för sig på känn.Här finns även flera välsorterade tillbehörsaffärer och en bokhandel med sjökort, CARTAMAR, Libreria Nautica, Paseo de Ronda, vid fotbollsstadion, där Uf hittade den sista pilotboken vi saknar. Bra tips, köp alla engelskspråkiga böcker i England eller Irland.Vi planerar att masa oss nerför kusten mot Portugal med stopp där vi finner någon härlig plats för soltörstande svenskar. Muros, Isla Cien utanför Vigo och Bayona är på förslag. Få se vad Linnea tycker.Hej så länge från Eira och Ulf.

Tidigare loggar:

Resebrev 6

Resebrev 6 från Cayenne
Cascais 12/9-99

Hej govänner
Nu är det en stund sedan vi hördes och under tiden har det hänt en del, och inte hänt så mycket, om ni förstår.
Vi har seglat i sakta mak utmed Spanska kusten och är nu i Portugal, närmare bestämt utanför Lisboa. I det stora hela har vi haft en fin tid frånsett vädret som tidvis varit disigt och segt, framför allt morgon och förmiddag, men varmt och behagligt. Den svaga vind vi haft har mest varit sydlig så ner till Portugals gräns gick vi mest med motor. Det bestående intrycket under denna tid är att ”här går bra att leva”.

Tiden den 12 till 21 Augusti -99.
La Coronia är en mycket trevlig stad med allt vad vi behöver och vänliga människor som är hjälpsamma, trots att det är en turiststad för spanjorer och portugiser. Gott om restaurager där det serveras Pulpos (bläckfisk) i alla former. Mest populär som förrätt med mycket vitlök. Restaurangpriserna är trevliga och detsamma med öl och vin.
Våra norska vänner på Fossekallen hjälpte oss med en reparation på vindrodret, självklart hade hade de svetsaggregat för rostfritt ombord. Betalningsmedlet heter Estrella Galicia, ett mycket fint inhemskt öl.
Lite förvirring blev det under några dagar utan att någon tänkte på det. Vi märkte det först när vi bestämde tid med bekanta för en middag, och kom en timma för sent. Detta berodde på att vi inte ställt om klockan från engelsk tid, hade ju seglat rakt söder ut. Spanien har plus en timma, Portugal däremot har samma tid som England.
Här nere lyssnar vi på BBC4 som ger en väderrapportering som går att uppfatta kl 01.47 varje natt. Vår SANGEAN radio går att programera så att den startar och spelar in på band, men den har ingen funktion för stopp. Väderprogrammet avslutas med Englands nationalhymn. Det betyder att skepparn varje natt sover en stund i stram givakt för att sedan vara tvungen att gå upp och stänga av radion. När man ändå är uppe finns det ju andra saker man kan syssla med en stund och plötsligt är man klarvaken. Livet är hårt för en seglare.
Vi träffar besättningar från många båtar som är på väg åt samma mål som vi. Det är mest norska, engelska, hollänska, danska, franska och några svenska som är i absolut minoritet. I La Coronia låg tre svenskar förutom vi. En hade ”mastat av” och skulle ta hem båten på lasbil för riggning med ny mast. En skulle vända hemåt igen efter mycket trassel med båt och utrustning. Den tredje skulle leta sig in i medelhavet och stillsamt utforska denna del av världen. En annan svensk besättning, Ulla och Ingmar på S/Y Cocktail, som vi träffade i Bayona skall övervintra i medelhavet innan de fortsatte varvet runt på fem år!!!
Några dagar innan det var planerat att Linnea skulle komma ner till oss, fick vi mail från David att ”hon kommer i kväll kl 21.00”. Vi trodde att han menade hem till honon som var planerat, men som säkerhet gick vi hem och satte på telefonen. Omedelbart resultat. Ring, ”Hej, jag är på flygplatsen, vad heter marinan, jag vet var den är för jag såg den från luften”. 30 minuter efter var hon hos oss. Lyckan var fullständig. Skvaller och post sysselsatte oss långt in på natten. Det är snabba ryck när man har med ungdomar att göra.
Efter vidare äventyr i staden med bl a Eira som fick en spansk frisyr som krävde flera duschar innan allt spray var borta, utflykt till Torre de Herkules, angöringsfyren som byggdes av romarna för mer än 2000 år sedan och fick nuvarande fodral för 300 år sedan. Sista kvällen var vi tillsammans med den norska kolonin på Maria Pita-torget, där vi lyssnade på Galiciasymfonikerna som hade stor konsert med körer, helt fritt för alla att lyssna.
Innan vi gick och kojade den natten tog vi ut båten på natten eftersom vi skulle gå i gryningen nästa dag. Första försöket lade vi ankaret på fel plats och fick upp ett gammalt nät som vi hade jobb med. Vid andra försöket lyckades vi sno in en lös ände av ankartampen i propellern. I med nytt ankare och vi låg på fel plats igen. Linnea rodde ut en tamp till en boj en bit bort och vi var säkra för natten. I gryningen fick skipper kränga på sig våtdräkten, tack Jenny och Scubapro som fixade den, och gå ner och skåda förödelsen. Nu var det inte så farligt, allt gick att reda ut utan skador mer än en offeranod som lossnat och försvunnit.
Kommer iväg kl 09.00 och går ut i diset, dåligt med vinden så motorn får gå och stötta seglen. Fram på fm försvinner vinden och vattnet blir snart spegelblankt med lång dyning. Överallt utmed kusten fiskas det krabba. 10 -15 tinor sitter på en lång lina som markeras av en boj ovanför vattnet. Även om man vet att det inte skall vara något hinder för oss på sidan av dessa bojar kan man aldrig vara helt säker, så uppmärksamheten måste vara på topp hela tiden. Det blir jobbigt i längden för en man måste hela tiden vara beredd att koppla ur styrautomaten och styra förbi hindret. Är det dis är det svårt, är det mörkt är det omöjligt. Då måste man gå utanför 100 meterskurvan för där trivs inte krabban, men där håller trålarbåtarna till. Dessa är belysta nattetid så man vet var de är. Efter lunch möter vinden mot SV och ökar till 15 knop, senare till 25-30, då har vi redan revat stor och genua så vi har bra gång, även om riktningen är fel. Ser delfiner på håll men ingen som vill komma till båten. Den sista biten till Camarinas, en litet fiskarby lite vid sidan av turiststråken, blir som vanligt dryg. Blir mottagna av en tysk seglare som var hyggligt engelsktalande. Han är pensionerad och lever biligt eftersom han sköter ”Haborcaptains” jobb på bryggan. Trevlig man med en intressant historia visade det sig. Han bodde i en liten stålbåt på ca 6 meter som han varit med till Cap Verdeöarna och nu var på väg hem, under några år, till Hamburg dit han inte alls längtade. Han var 72 år och kvick som en vessla.
Till kvällen hade vi en vitlöksmarinerad köttbit i beredskap som tillagades enligt konstens alla regler med Crem Fresh. Thomas vet och har receptet.

Söndag den 22 augusti
Dagens första uppgift för skipper är att kolla GPS-navigatorerna. Vid midnatt har det gått 800 veckor sedan systemet startade upp och nu börjar det att räkna i en ny tidsperiod, men det är helt utan problem för oss.
Det blir vilodag i dag. Allt andas frid och stillhet. Vädret ar stilla och lite mulet och det är lugnt i hamnen. Gubbarna sitter i grupper nere strandpromenaden och pratar, ibland väldigt högljutt och upprört. Man tror att nu ryker de ihop snart, inte då, de kan konsten att argumentera både vokalt och med hela kroppen.
Det är här man skall köpa knypplade dukar, gummorna sitter överallt och pratar och jobbar utan att titta på vad de gör. Underbart vackra dukar enligt Eira. Under en promenad fann vi hus, helt byggda i stenblock, som stod på stenpelare utformade som svampar. Väggar och golv är perforerade och husen används för att torka och förvara majs. De svampformade pelarna skall förhindra djuren att komma åt godsakerna. Byggnaderna i byn är som vanligt här nere en blandning av nytt och modernt vägg i vägg med förfallet eller nästan. På kvällen en öl på Club Nautico tillsammans med vår tyske vän tillika hamnkapten.

Måndag och tisdag
Dagarna går med lite utflykter och underhållsjobb med båten. Hade tänkt att gå måndag morgon men en envis SV kuling har stoppat oss. Har inhandlat en fjädervåg så nu behöver vi inte leva i ovisshet om hur mycket gasol vi har i tanken, eler hur mycke fiskarna som vi skall fånga väger. Den klarar 50kg.
En långpromenad i det blåsiga men varma vädret, till fyren Cabo Vilano (ett cap som är omskrivet som värre än alla andra tillsammans, tur vi inte visste det innan vi passerade). Det skulle vara mellan en liten bit och 3 km dit. Det var säkert 8 km t o r. Eira har haft besvär med en höft sedan dess.

Onsdag
Guardia Civil väckte oss kl 06.00 i morse. De har alltid ett bestyr när de skall lägga till i hamnen. De envisas med att ligga med aktern in mot bryggan vilket inte är lätt, särskilt när de är fyra man som vet hur det skall vara och en som försöker göra det. Nåväl, prognosen är bra för vidare segling till Muros. Talade med Cap Finisterre på VHF och deras prognos stämmer med BBC4.
Vi drog ut mot havet en timma innan vi vek av mot S. Vinden var som vanligt mot eller inte alls. Ändå var det en trevlig dag med klart väder ut mot havet men kompakt dimma över land. En fransk båt gick ut samtidigt som oss och de tog en kurs utmed land med hjälp av sin radar så de försvann direkt. Tyvärr såg vi aldrig Cap Finisterre för då hade även vi gått in i dimman, istället fick vi kontakt med S/Y Ingrid med Jim Fulthon från norge. De hade legat snett bakom oss en stund och låst oss på sin radar. När de kom 25 meter närmare kunde vi se dem. Vi gjorde sällskap in till Muros med dem som säkerhet, men som vanligt lättade dimman när vi angjorde. Linnea släppte kroken på 8 m djup kl 20.00 och vi kunde få en landdrink. Runt omkring oss satt ”gubar” i små båtar och fiskade Pulpos. Det var riktigt gemytligt och sitta i båten och höra deras lågmälda prat. Kväll ombord med spagetti, korv och grönsaker samt ett alldeles utmärkt spanskt rött för ca 6 kr - litern. ”Dä ni”.

Torsdag
Vad gör alla människor på beachen kl 8 på morgonen. Denna fråga sysselsatte skipper tills han vandrade iväg med kamera och kollade. Man letar musslor som grävt ner sig i sanden för att hålla fukten när vattnet drar sig tillbaka vid lågvatten. Dessa säljes till restarurangerna för 160 pesetas, (ca 4-5 kr). Gissa vad de kostar på bordet.
Vi stannar och insuper atmosfären och som övriga besättningen suckar, äntligen har Ulf köpt ett par shorts. Har även inhandlat två plastfåtöljer som vi kapat benen på och monterat på sidorna upp mot mantågen där det går att sitta nu utan att frysa. Helsmart lösning tycker vi, så även en engelsk seglare som bett att få ta del av vår lösning som ursprungligen kommer från vår vän norskskotten Jim i S/Y Ingrid. Vi är glada att vi har kvitto på våra stolar för det sågas lite här och där och alla är säkert inte köpta i affär.

Fredag
Soluppgång kl 8 ungefär. Efter frukost tog vi dingen in till stan som hade marknadsdag med sedvanligt tingeltangel och mat i mängder av stånd i de trånga gränderna. Härligt att vara här och bara finnas till. Kommer inte iväg förrän 12.00 men vadå. Vi hinner det vi ska.
Målet är Santa Eugenia de Reviera, ca 6 timmar bort. Motorgång naturligtvis, med svaga vindar kompassen runt, men klart. Alla sitter så nakna vi kan och bara trivs.
Denna hamn skall man akta sig för om vinden ligger på SV-SO för då ligger man i lä för en konservfabrik som släpper ifrån sig en kväljande odör som knappast går att uthärda. Vi kände när vi gick ut från hamnen. I övrigt måste man ha en väl utpräglad kreativitet för att finna en anledning att besöka detta ställe.

Lördag 28/8
Seg morgon som vanligt. Ute alltså. Solen går upp kl åtta men det är oftast disigt och svårt för solen att torka upp båten som oftast är helt blöt av nattens dagg. Nåväl, det är varmt och bara vi kommer ner till Portugal går den upp redan kl sju, det tycker vi blir bättre. Gjorde båten klar för avfärd, dvs tankade vatten och kollar motor. Vattnet här nere är ett kapitel för sig. Det är känligt att dricka men har en tillsats av klor som inte passar till iskuberna eller kaffe od. Infödingarna själva dricker det inte om de slipper. Det verkar som om det blir bättre sedan det varit i båtens vattentank några dagar, vem vet. Vi gör nu så att vi tillverkar allt dricksvatten med vår watermaker och använder kranvatten till allt annat och det verkar gå bra.
Startar kl 12 och motrar mot Islas Cies de Bayona, eller Paradisöarna som de kallas bland seglare. Varför vet jag inte. Här var ett himla oväsen och svall från motorbåtar och skotrar som roade sig strax utanför de ankrade båtarna. Mest svall kom från de färjor som försåg de två restaurangerna och campingplatsen med gäster. Det finns en vik på sydsidan av ön men där kom in dyning från väst. Med tanke på Eiras höft som borde vara i fullständig stillhet och vila var det inte så bra, men vi hade en fin tid med bl a bad på riktigt för första gången. Skipp fann en stor plastfilm inlindad i propellern.

Söndag
Efter en gungig natt gich vi i dimman över till en vik på fastlandet som verkade fin. Härligt lugnt vatten och en beach så långt ögat nådde, ca 50 m, samt med några inhemska båtar på svaj. Kanon, och bättre blev det när diset försvann och det blev en solig dag. Skipper tog jollen för att utforska beachen men blev lite fundersam när det visade sig att all var helnakna. Han siktade på en dam som såg ut att vara lite påklädd och gick i land men det kändes mycket påklätt för egen del. På kvällen, hemlagad pizza.

Måndag
Vaknade av att en stor fiskebåt lägger nät alldeles intill båtarna. Över vårat ankare, fem meter framför stäven kommer de förbi och lägger någon typ av snörpvad som de spelar hem till sin båt. Skickliga killar.
Morgonkaffe i sittbrunn och iväg mot Bayona ca tio mil bort.
Tankar diesel, 65 lit och bensin till jollen. Blev anvisade en plats intill en Göteborgsbåt med Ulla och Ingemar ombord. Kul med lite svenskprat då och då.
Nytt registreringsbevis från SXK låg och väntade på kontoret. Skönt. Tack Elisabeth på SXK kansliet och vår son David som tillsammans fixat detta.
En lugn dag blev det. Lite koll på stan som hade ett nyöppnat ”Cibercafe” och handla lite plockmat för kvällen. Kvällen avslutades i grannbåten. De berättade att de skall vara ute i fem år och börja det första året i medelhavet.

Tisdag till fredag
Montezumas hämnd har slagit till med full kraft. Skipper ligger för ankar (om uttrycket tillåts) och stör ingen på hela dagen. Annars är det den varmaste dagen hittils men inne i båten är det ok. Eira försöker kurera sin höft med att vara så stilla det går, men det är inte så lätt i en båt med begränsat utrymme och som aldrig är riktigt still.
På onsdagkvällen mulnar det på och dundrar på avstånd. Plötsligt har vi det över oss med full kraft från SV, den absolut sämsta riktningen där det är som mest öppet och låringsvis om styrbord. Många båtar får stora problem med akterförtöjningen. Cocktail på vår bb-sida drar av aktermoringen och går på bryggan. Vi lägger den på vår båt och vi går i bryggan båda två. Största hotet är en stor Colin Acherbåt som ligger längst ut, två från oss, och har hela sidan mot vind. En oanvänd aktermoring och ett spring snett bakåt mot bryggnocken gör gott.
När det hela var över efter en halvtimme gick alla omkring och tackade varandra för god hjälp och var lyckliga att det gått bra och vad som kunde ha hänt. Det var fantastiskt intressant skådespel omkring med alla möjliga nationer som hjälptes åt. Även folk från andra bryggor som inte var lika utsatta som oss, kom till hjälp i störtregnet. Än finns hopp för mänskligheten, åtminstonde seglarna.
På torsdagkvällen provade vi Eiras höft med ett restaurangbesök där en fiskmiddag utlovades. Självklart gick det bra, vad gör man inte för grillad lax och potatis.

Fredag
30 mil till Viana do Castelo. Alla lovar vind omkring N vind force 3-4 Beaufort (upp till 8m/ sek, så man får hålla i hatten) så vi körde som vanligt med motor mest hela vägen. I hamnen låg två norska båtar vi inte sett tidigare. I den ena seglade Torbjörn som låg och väntade på besättning.

Torsdag till måndag den 6/9.
Viana visade sig vara en trevlig stad, lagom stor och med lite kul utflycksmål, bl a Santa Luzia, en katedral högt upp på ett berg med en vidunderlig sikt en dag utan dis.
Jim på S/Y Ingrid flöt in som granne till oss och det känns som det genast blir som lite hemtamt. På lördagen kom Nora, en norsk Colin Archer som vi kämpade med i Bayona, med sina tre barn. De har det kämpigt med segling och skola samtidigt, men vad gör man inte.
Har hittat viktig utrustning till båten, en skära, som en liten krökt lie, har skaffats. Den skall användas om vi seglar in något nät som ligger och flyter ute på havet. Talade med en hollänsk båt som legat sex timmar innan de fick hjälp av en fiskebåt. Är vädret besvärligt och det är mörkt gäller det att komma loss snabbt, även om man måste skära sig loss. Det verkar som fiskarna räknar med lite svinn med tanke på hur de lägger redskapen.

Tisdag
Nu drar vi mot Lisboa, eller Cascais som marinan heter.
Startade kl 10.30 och lirkade oss ut mellan alla bojar och andra fiskeredskap. Har nyligen sett att de har nät som markeras av bojar. Vi går 235 grader för att komma ut på fritt vatten snarast möjligt. Kl 13.30 har vi faktiskt vind så vi kan strypa motorn. Kl 15.00 gör vi upp mot fem knop och är mycket nöjda med det. Framför oss har vi 190 mil och vi räknar att vara framme vid gryningen på torsdag. Under natten behövdes motorn som fick gå på styv tomgång fram till 11.30 då vi fick vind igen. Till lunch makaroner och choritzokorv med grönsaker, som åts med sked. Mycket gott och närande. Det är svårt att göra lagad mat när det slänger i oregelbunden sjö men Eira är starkast av oss alla när det gäller att laga mat. Annars tycker jag för egen del att det går bättre med sjösjukan för varje dag vi är på vattnet.
Mot kvällen ökade vinden allt mer och vi börjar förstå att vi kommer att angöra tidigare än beräknat. Vi ändrar rutten så vi kommer att segla långt från land så långt som möjligt, för nätens skull, och gå in i den officiella farleden till Lissabon. Detta fungerar bra. Vi såg endast en flaggboj som avtecknade sig mot den ljusare delen mot land. Det blinkar ljus på många ställen från land men vi hittar snart fyrarna som skall leda oss in till hamnen. Vi har WP (brytpunkt på navigatorn) ända in i inloppet till marinan men som vanligt skall man inprovicera och tro att man vet var man är, när det bara är GPS-en som vet. Vi litar på den till 50%. Resten måste också stämma.
Kl 05.00 torsdag morgon knöt vi fast i Cascais pontonbrygga i en marina som är alldeles ny och skall invigas den 15 september.

Torsdag till Söndag
Har nu legat här några dagar och bekantat oss med omgivningen och grannbåtar. Här är bra men eftersom det är portugisernas guldkust är kostnadsläget detsamma, alltså bra mycket över normalt, men solen skiner på oss varje dag och luften är torr och behaglig. Här blir vi några dagar till innan vi drar vidare till Porto Santo och Madeira.

För den som vill sända post till oss går det bra på följande adress dit vi beräknas vara i slutet av september. Man får räkna med att det tar ungefär en vecka med flygpost dit ner.

S/Y CAYENNE (stora bokstäver är viktigt så det syns bra)
Eira/Linnea alt Ulf Fornlund
Marina Funcal
9000 Funcal
Madeira
Portugal

Nästa tillfälle blir på Kanarieöarna omkring 10 Oktober:

S/Y CAYENNE
Svenska kyrkan i utlandet
Ansgarsgården, Nestor de la Torre
26, E-350 06 Las Palmas de Gran Canaria


Avslutningsvis vill jag uppmana våra seglarvänner att ta det försiktigt vid uppläggningen av båtarna på varvet, tänk på att det är en sommar nästa år med. Själva springer vi omkring med vaxtrasorna och underhållsrustar, så man kommer aldrig undan kan vi trösta med. Klimatet går hårt åt utrustningen. Just nu skall jag byta packboxar samt en axel i vattenpumpen som är försliten. Det tog stor del av gårdagen att skaffa detta i Lissabon. Tåg, Metro och taxi, en affär på 25 000 escudos.

Hej så länge hälsar besättningen på S/Y Cayenne
Eira Linnea och Ulf

Resebrev 7

Resebrev 7 från Cayenne
Cascais den 22 september

Söndag 12 till fredag 17 september.

Vi har nu bott in oss i denna marina och hunnit se oss omkring. Det är ca 30 min med tåg till Lissabon. Här kan du lägga hur mycket tid som helst bl a på det som finns kvar av Vasco da Gamautställningen -98. Oceanariumet torde vara det finaste i världen just nu. Här är även uppsamlingsplats för de som är ute och långseglar.
Har även reparerat kylvattenpumpen till motorn som börjat läcka.

Söndag
Just nu i dagarna tycker vi att det är extra trevligt att bara drälla omkring bland våra vänner i den lilla seglarkoloni som bildats och som skall vidare till kanaris och västindien. I senaste resebrevet sa vi att vi skulle starta mot Madeira och det gjorde vi också. Vi startade vid lunch i fredags och råkade under natten ut för ett oväder som vi in i det längsta hoppades att det skulle avta, men vi fick rapport via Navtex att någon bättring inte var att vänta. Istället började det rapporteras om stängda hamnar utmed kusten. Efter 30 timmar tog vi beslutet att vända tillbaka mot Cascais utanför Lissabon som vi ju kände som en säker hamn. Det tog 19 timmar att ta oss tillbaka 86 mil, utan mer segel än en stormfock.
Samtidigt som det var mycket jobbigt med både vind och framför allt den höga sjön, var det fascinerande att se hur bra båten uppförde sig och detsamma gällde besättningen. Vi jobbade som vi brukar i tretimmarspass, ensam på vakt om det går, annars två på vakt och en i vila. Under natten när det var som värst vistades alla innomhus i den relativa trygghet man har där. Det är faktiskt sant som jag läst om tidigare, det var riktigt skönt att stänga ute alla oljud och krypa ihop i en sjökoj som var någorlunda still. Som jag sagt tidigare så styr vi nästan aldrig båten själva och detta gällde även nu. Under natten sedan vi vänt var läget följande:
Vinden var jummen och skön, mellan SV och V och pendlade mellan 30 och 45 knop, det regnade nästan oavbrutet rakt in i sittbrunn vilket var jobbigt för vakten som måste ut och spanade av horisonten efter andra fartyg var 15:e minut. Den avgörande orsaken till att vi vände var att sjön byggdes upp oroande fort. Men Atlantvågor är ganska drägliga så länge man är ute på djupt vatten, långa och inte särskilt branta. Det är först när man angör land och vattendjupet minskar som de kan bli lite ostyriga. Vid ett tillfälle på morgonen befann vi oss plötsligt i en djup krater tycktes det. Vatten horisonten runt och när båten lyfts upp på kanten kunde man skåda ner i en veritabel dalgång, eller krater, helt fantastiskt.
Klockan 10.00 på förmiddagen bröt solen igenom och vinden avtog till 20-25 så det kändes riktigt gemytligt i sittbrunn. Självklart infann sig frågan, har vi överreagerat, borde vi ha fortsatt? Svaret har vi fått under tre dagar sedan vi kom in i hamnen. Det blåser nästan lika jävligt än, och med fel riktning.

Torsdag den 23 september
Förbereder som bäst för ett nytt försök till Madeira, eller Porto Santos i första svängen. Har reparerat Furlexen till genuan som bröts sönder under förra försöket. Selden i sverige tipsade om hur man provisoriskt lagar så det går att använda. Reservdelar flygs till Funkal på Madeira helt utan kostnad. Det kallas service.
Repeterar adresser som du kan sända post till den närmaste tiden. Till Madeira kommer vi omkring den 5 oktober.

S/Y CAYENNE (stora bokstäver är viktigt så det syns bra)
Eira/Linnea alt Ulf Fornlund
Marina Funcal
9000 Funcal
Madeira
Portugal

Nästa tillfälle blir på Kanarieöarna omkring 15 oktober:

S/Y CAYENNE
Namn
Svenska kyrkan i utlandet
Ansgarsgården, Nestor de la Torre
26, E-350 06 Las Palmas de Gran Canaria


Hjärtliga hälsningar
Eira, Linnea och Ulf

Resebrev 8

Resebrev 8 från Cayenne
Porto Santo - Funchal, Madeira den 6 oktober 1999.

Lördag 25 till onsdag 29 september.
Startade mot Porto Santo, ca 480 nm mot SV, på fm. Gammal hög dyning från NV och frisk vind från SV. Motorgång direkt mot målet som vi planerat fungerar inte, så det är bara att hissa på och bli segelbåt igen. Första dygnen är lite degiga, men sedan får vi vridning av vinden mot V (och sedan NV) och livet känns genast trevligare. Att lägga stäven mot målet känns alltid bättre än när vinden ligge på stäven.
Utdrag ur loggboken, skriven av Eira 27/9:
Väcks kl 03.00 av Ulf, får en kopp the. Storsegel och 2/3 av genuan ute. Vinden är VNV 15 knop och farten 5,5 knop. Mulet, men kan se en och annan stjärna. 04.00 väcker Ulf för att kursen behöver ändras. Går inte upp ensam till vindrodret på akterdäck när det är mörkt av säkerhetsskäl, då skall vi vara två uppe även om vi har säkehetssele. 04.30 nu lyser både stjärnor, måne och främre lantärnor som varit lite glappa senaste tiden. Det gör att vi måste vara extra vaksamma eftersom vi inte syns framifrån. 05.40, mulet men månen lyser igenom molnen och ger ljus. Skall väcka Linnea. Blåser 10 knop, vinden vrider tillbaka mot V. Lite utsläpp i storen ger 5-6 knop fart. Sjön blir lugnare men ca 2-3m dyning. 293 distans kvar. Ser ett ljus om babord.
Sista 150 distansen går vi med motor och segel, eller bara motor. Dyningen fortsätter att trycka på från NV med mellan 2-4 meter. De är så långa att de inte stör, problemet är bara att horisontspaningen tar lång tid eftersom man bara kan passa på när man är på topp så att säga.
Har sällskap av en liten fågel, storlek och utseende som en svala, som stundtals hoppflyger på vattnet. Först trodde vi den var skadad, men det visade sig att det var hans sätt att jaga något som fanns alldeles i ytan.
På natten är det fantastiskt med allt ljus uppifrån som reflekteras i plankton som ser ut som eldflugor i vattnet. Vid vissa tillfällen kan mareden lysa utmed båten och framför allt i kölvattnet. Det sägs att man kan få mareldseffekt när man pumpar vatten på toan, vi undersöker fenomenet och återkommer.
Vi har då och då besök av delfiner och Eira såg en morgon tre sköldpaddor. I det stora hela kan det tyckas vara långtråkigt att ha vakten, tre timmar i stöten, men det händer små saker hela tiden så minuterna tickar iväg fort.
Onsdagsmorgon kunde vi äta riktig frukost i en solig sittbrunn med ägg, kaviar och sill. Det saknas bara knäckebröd och Gammeldansk, men vadå, vi kan ju inte ha allt samtidigt.
Vi har sett Porto Santos höga vulkanberg hela dagen. Utanför hamninloppet kan vi inte motstå frestelsen att stanna till och bada i det blåskimmrande vattnet.
Kl 16.30 knyter vi fast i en pontonbrygga där vi kan spola av saltet från båten. Dagen efter tar vi en boy en bit ut och har därmed minskat hamnkostnaderna till en tredjedel.
Här ligger grabbarna med Fossekallen så det blir ett kärt möte. På kvällen träffar vi båtbesättningarna vi haft sällskap med. Petina med Lena och Kennet, Louise med Britt-Louise och Rolf.
Här i hamnen har tidigare besökare målat sina mer eller mindre fantasifulla symboler och båtnamn på hamnpirarna, helt fantastiskt och kul. Vi krierar för fullt och får till slut fram en bild som vi blir nöjda med.

Fredag till måndag den 4 oktober.
Har beställt en utflykt tillsammans med de andra båtarna. En kvinnlig guid tar oss med på svindlande, slingrande vägar till olika utsiktspunkter och andra sevärdheter. Här på Porto Santo slutade det att regna normalt för ca 20 år sedan så jordbruket är nerlagt till största delen, men några druvor lyckas man alltid få fram på de gamla stockarna. En helt lyckad utflykt skall sluta på en vingård med vinprovning. Tyvärr var denna årgång av Portvinet inte den bästa så ingen köpte med något.

Har nu lyckats laga den helt hopkorroderade och sönderbrända lantärnan. Inte konstigt att våra lantärnlampor lyst lite som de velat den senaste tiden. Har även bytt olja i motorn och gett den en översyn. Ja det är ett ständigt pillande med båten för att hålla den i trim.
Som söndagsmiddag bjöd skepparn på raggmunk med Östgötska lingon som vi fick av Eva som ”lycka tillgåva”, tack det smakade utmärkt med portugisisk potatis. Tack, tack.
Måndagen ägnade vi åt turistande. Cristoffer Columbus bodde här en tid, till och med gifte sig här 1480. Ett litet stenhus mitt i stan var deras hem då och är nu ett museum. Tyvärr ingen som känner för att öppna.

Tisdag 5 oktober
Har förberett avgång i gryningen för att komma fram till Funcal på Madeira så tidigt som möjligt på dagen. Ryktet talar om att det är knökafullt i hamnen och det är exakt 40 distans så vi räknar med att vara framme strax efter lunch. Vi hörs.

Onsdag
Var här 15.00 igår. Det var en trevlig segling med varm, torr och lagom hård vind, sägs det. Skepparn sov mest hela vägen. Båten ligger nu för ankar utanför marinan som mycket riktigt är full, men inte av långseglare. Portugiserna får det allt bättre och det avspeglar sig bl a på deras båtinnehav. Vi fick ett mycker trevligt mottagande av myndigheterna som skrev in oss, De blev nästan exalterade då de upptäcker att det är Cayenne som anlänt eftersom de har ett ilpaket till oss, från sverige, som ligger och väntar, eller hade.
Det visar sig, att det efter ett par dagars väntan på kontoret hade någon återsänt paketet till postkontoret. Här anas trubbel. Mycket riktigt. I dag på morgonen ringdes och besöktes postkontoret, men ingen visste något om ett paket till Cayenne. Tulltjänstemannen tyckte detta började bli genant så han offrade en del av sin siesta och följde skipper til kontoret och se, där letades fram ett litet paket från Seldéns med reservdelar till vår Furlex.
Tack till Seldéns i Göteborg för ett snabbt och exakt agerande.
Här i Funchal låg också brev och väntade, skönt med lite skvaller hemifrån.
Damerna gjorde en utflykt in i landet, tillsammans med besättningen på Louise, och vandrade utmed ”Levadorna” dvs de bevattningskanaler som förser terrassodlingarna med vatten. Det finns många olika leder att välja på efter svårhetsgrad och längd. Dagens var av det försiktigare slaget men att döma av deras antusiasm inför nästa tur som blir både längre och svårare måste det vara en fin upplevelse.
I kväll är det Brasiliansk sambakarneval på Casinot. De flesta besättningarna från de skandinaviska båtarna skall dit. Vi ligger fem svenska, tre norska och två danska båtar i Funchal för tillfället. Resten är från jordens alla hörn, längst ifrån är en båt från Canada som är på väg hem.

Hej så länge från oss på Cayenne

Resebrev 9

Resebrev 9 från Cayenne
Las Palmas, Canaris

Hej alla vänner

Sedan vi hördes har vi utforskat Madeira färdigt och farit vidare till Las Palmas på Gran Canaria. När detta skrivs är det söndag den 24 och i morgon kl 06.30 lämnar vi denna ö för Tenerife, närmare bestämt Santa Cruz, där vi skall plocka upp en god vän som skall segla med till Gomera. Vi jobbar nu till och från med att förbereda båten för seglingen över Atlanten, bl a har vi bunkrat mat här på Gran Canaria som har ett trevligt prisläge på konserver och torrfoder. I övrigt har vi det så bra som vi kan och förtjänar. Vi känner oss verkligen privilegierade som får leva som vi gör, och jag lovar, vi slarvar inte bort någon tid på sådant vi inte har någon glädje av.

Lördag den 9 oktober
Nuns Walley heter en dal som ligger en bit in i landet, norr om Funchal. Dagens utflykt företogs med allmänna färdmedel tillsammans med Louise och Rolf. En Volvobuss tog oss med på de häftigaste vägar vi någonsin provat. Man fick verkligen skärpa sig för att inte gå fram och be chauffören köra lite lugnare. Vägen hängde stundtals utmed bergssidorna. Den enda trösten var tanken, att han kör denna sträcka dagligen och för det mesta går det tydligen bra. Det blev ingen klättring utmed Levadorna eftersom vi kom av på fel plats, istället promenerade vi utmed vägen, genom små byar, för att till slut hamna i en större by där det fanns en restaurang. Kastanjesoppa var en nyhet som kan rekommenderas. Det visade sig på hemvägen att vägarna inte är så säkra trots allt. På ett ställe var vägen spärrad av ett jordras eftersom det regnat en del under dagen. Hur mycket hade vi ingen uppfattning om eftersom Rolf och Skipper då var upptagna med att slå traktens ungdommar i ett mekaniskt fotbollsspel.
På tal om mat. Om du kommer till Funchal får du inte missa stan´s gastronomiska upplevelse, Pommes Frites med vitlöksmajonäs på snackbaren O Barralinho, alldeles i hörnet vid den stora hamnpiren. Sagolikt gott.

Söndag till onsdag den 13 oktober
Hade tänkt att avsegla idag. Drog upp ankaret och gick in till servicebryggan för att tanka vatten och diesel. Strömavbrott pga åskväder under natten. Försökte i flera timmar att hitta fel innan hamnkaptenen gav upp. Tog plats utanför femte båten mot kaj, över natten.
Kom sedan iväg vid 12-tiden på måndag. Skapligt väder men vinden rakt i stäven. Här fick vi användning för bränset vi haft sån´t problem med. Motvind och 280 nm till målet är inget drömläge, men det är bara att försöka gilla det. Man vet att under den tid vi gnetar mot målet hinner det bli förändringar och det inträffade också. Vi fick en fin segling till Gran Canaria med flera besök av delfiner och en flock ”småvalar”. Det tog längre tid än vi tänkt men det var en bekväm segling och vi har fått en viss rutin att ta oss in i hamnar nattetid.
Kl 22.30 anlände vi till hamnen och fick hjälp av svenska seglare, Jerk på Vindela och Per med sonen Björn på Moder från Göteborg, att hitta en plats i den annars fulla marinan.

Torsdag till Söndag den 24 oktober
Nu börjar de nu invanda aktiviteterna. Inklarering, kolla vilka bekanta som är här, var mailkontor, affärer och annat finns. Det brukar ta en dag eller två. Sedan skall det göras inköp till båten osv osv. Korta utflykter och ett rikt socialt liv gör att dagarna bara rinner iväg.
Här i Las Palmas hade vi post att hämta på Anskarsgården, Svenska Kyrkans. Det var en härlig upplevelse att sitta vid ett normalt bord på en normal stol och dricka kaffe med kanelbulle samt läsa brev och kort hemifrån. Tack alla ni som hört av er, det är vi mycket tacksamma för.
En veckas liggtid på varje plats krävs enligt mer rutinerade och redan avstressade långseglare. Vi börjar nu se oss själva som långseglare, och se, det tar till och med längre tid än en vecka innan vi lämnar Las Palmas. Men vi har hunnit med mycket.
En ankarvinch som länge funnits på önskelistan har inköpts och monterats.
En mobil VHF-radio har inköpts. Skall användas i första hand i överlevnadsväskan som alltid ligger färdigpackad när vi gör överseglingar. Den blir även bra när vi ligger för ankare, så vi kan nå båten från land när dingetransport behövs. Vi är ju tre ombord med olika vanor.
Den första kackerlackan har infångats och sjösatts. De brukar börja visa sig här på Canaris och det anses som omöjligt att klara sig ifrån denna, i och för sig, harmlösa men ändå onödiga och obehagliga ohyra.
Vi har bunkrat ca 200 kg konserver och torrmat som stuvats och fördelats runt om i båten. Det blev en leverans på bryggan med 11 kartonger förutom öl och läsk. I Västindien finns ingen vinkultur att förlita sig på så vi tar med det också, för fem månader. I det här sammanhanget är det ett viktigt jobb att bokföra vad vi har, och viktigast av allt, var det är placerat.
Vi har även en hel del kvar av konserverna Hasse-Pelle sponsrade med hemifrån och vi vet redan att det smakar bra med Bullens korv ute på atlanten. Tack Hasse.
Vi har tvingats att trimma båten med mat, dvs packa maten så att tyngden fördelas på bästa sätt så att det fortfarande går att segla båten och att den rör sig behagligt i sjön. Vid överfarten till karibien kommer vi även att placera om ankare och kätting på ett för trimmet fördelaktigt sätt. Vi kommer att redovisa detta i nästa brev.

Beträffande överlevnadsväskan som nämndes är detta en vattentät plastkanna på ca 6-7 liter som är ett kompliment till den utrustning som finns i vår räddningsflotte och som kan vara bra att ha om allt skulle gå åt h-vete. Den innehåller förutom radion en GPS-navigator med extra batterier, fiskeutrustning, allroundkniv, snöre, medicin för enklare åkommor och sjösjuka samt brännskador, energidryck mm,mm. Vidare finns en förpackning med nödraketer, en polva med 8 liter vatten och en handdriven watermaker med vilken vi kan göra dricksvatten.
Detta paket finns lätt gripbart och sammanbundet och kan kastas i sjön tillsammans med flotten om det skulle behövas.

Jag lovade också i förra brevet att kolla hur det var med mareld på toan. Jodå det funkar, men du får pumpa ordentligt.

I nästa brev, comming soon, skall vi lämna adress till Barbados dit vi räknar med att anlända senast 20 december. Dit kan du kan sända brev och rikligt med julklappar.

Varma hälsningar från oss på Cayenne

Resebrev 10

Resebrev 10 från Cayenne
Tenerife och Gomera

Måndag till onsdag den 27 oktober
Upp och iväg en timma före gryningen för att säkert hinna till Santa Cruz på Tenerife denna dag. Dit är det ca 50 mil, eller som till Visby hemifrån. Vi brukar jämföra avstånd med denna sträcka för att få ett förståeligt perspektiv på avstånd vi har framför oss.
Det känns inte helt bra när jag tittar ut och ser de trasiga molnen som talar om frisk vind. Från NV naturligtvis, det är den kursen vi skall hålla när vi rundat nordspetsen på Gran Canaria.
Så var upptakten till denna segling och så var fortsättningen. Kl 21.00 var vi i hamn efter en delvis tråkig och jobbig dag som vi helst vill glömma, förutom delfinerna som var med oss ca en halvtimme när det blåste som mest.
På Canaris cirkulerar nästan allt intresse omkring olika sk ”rallyn” där det största är ARC som startar 21 november i Las Palmas och tar med 250 båtar till Västindien. Redan nu präglas hamnen av dessa båtar som många veckor i förväg kommer till startplatsen och är garanterade bryggplats, vilket naturligtvis blockerar för andra seglare.
Samma problem mötte vi i Santa Cruz här på Tenerife.
Vi skulle få sova över natt och sedan lämna hamnen för att det kommer ett sk ”rally” någon gång. Ledningen för marinan är väldigt nervös att det inte skall finnas platser till rallybåtarna när de kommer, men de vet inte när. Ryktet säger att de flesta båtar i det aktuella rallyt fortfarande är kvar i Frankrike pga ogynnsamt väder.
Vi skall vänta in vår gode vän Rune från Linköping på tisdagnatten så någonstans måste vi ligga när han anländer.
Den plats vi lyckades hitta har inte varit någon efterfrågan på så vi stannar som vi tänkt till torsdag morgon så får vi se om de vill ha betalt för hamnplatsen fastän vi sannolikt inte legat i hamnen mer än en natt och att vi legat på en plats som sannolikt inte existerar.
Santa Crus är en lagom stor stad som är ganska präglad av turism även om den inte ligger mitt bland playorna. Det syns att spanska öborna lever ett ganska gott liv, materiellt sett. Staden är välskött och det byggs och ändras nästan i varje kvarter. Affärsgatorna är ju inget för en långseglarplånbok och utbudet är heller inte av det slag som vi eftertraktar men det är storslaget och intressant att jämföra utbudet på de olika platser vi besöker.

Torsdag, fredag
Avgång i fint väder med en lätt bris som gjorde vår gäst besviken eftersom det blev mest motorgång till Bahia de Abona som var dagens mål. Detta är en av de få naturhamnar som är användbara utmed Tenerifes SV-kust och just i dag låg dyningen från NV med växlande vind så det var riktigt lugnt och trivsamt i bukten. Mot kvällen fick vi sällskap av två båtar till. Under natten smög dyningen runt och blev jobbig eftersom den inte stämde med vinden. Ett extra ankare i aktern som riktade upp båten mot dyningen återställde nattron.
Lugn och skön morgon med frukost i sittbrunnen innan vi masade oss runt sydspetsen och kunde räkna in alla flygrörelser till och från ön. Rune stortrivdes med både värmen och vinden. Kl 14.00 droppade vi ankaret i viken utanför playan och hotellen i Los Cristianos. Snacka om att ligga mitt i smeten.
Här är en riktig turistfälla med allt du kan tänka dig. Det fina är att utbudet är så stort att det finns konkurrans vilket visar sig i priset på restaurangerna.

Lördag, söndag
Lördagen ägnades åt en rundrur på ön med egen guid, Rune. Det visade sig att han varit runt på ön vid flera tillfällen så nu fick även vi tillfälle att dra nytta av detta. En helt fantastisk ö med den snöklädda Teide, 3 718 meter, och i övrigt växlande natur beroende på vilken sida du väljer. Från helt dött månlikt lavalanskap till bördig mark med bananodling är det inte lång sträcka. Vägarna, vissa sträckor, var i klass med Madeira och letade sig fram mellan byarna i hisnande slingor utmed bergssidorna. Lite fest på kvällen eftersom vi lämnar ön i morgon.
Har lite strul med vintertiden som startade i natt. Såg på Navtex att klockan skall skruvas tillbaka.
Har vi vunnit eller förlorat en timma?
Kommer iväg mot Gomera kl 11.00, vintertid, men solen lyser ändå.
Det är 20 miles över och på denna segling kunde vi verkligen frossa i upplevelser. Delfiner, pilotvalar, motvind som vred mot nord och ökade så vi fick reva och hade en härlig segling. Framme vid 15-tiden och fick ligga på väntkaj till nästa morgon.

Måndag den 1 november
Denna dag ägnades till en del åt att försöka finna spåren efter Colon, eller Columbus som han hette. Det var här han gjorde avstampet till den fantastiska resan då han upptäckte Amerika, fast han trodde sig vara i Indien. Det var också här han förförde den vackra Beatris, änka efter den mördade greven Herman Peraza. På Calle del Medio finns en liten stenkyrka, Iglesia de la Ascención där han föll på knä och bad en bön inför sitt äventyr.
Får se om vi gör om denna procedur innan vi drar. Tiderna förändras och det var ju en stund sedan han var här.
La Gomera känns annars helt rätt. Det har vi kännt ända sedan vi startade hemifrån. San Sebastian har redan en plats i våra hjärtan och vi hoppas innerligt att inget skall ändra på detta. Här skall vi stanna tills vi drar mot Cap Verdeöarna omkring den 10:e denna månad.
På kvällen avmönstrade vår vän Rune för att ta flyget hem till kneget. Vi kunde se att det kändes tungt men tyvärr är det så, allt trevligt har sitt slut och någon måste arbeta. Vi har fått vår dos av skvaller hemifrån och det känns nu som vi trots allt inte är så långt borta från våra vänner.

Tisdag till torsdag
Dagarna går ganska fort. Det blir inte så mycket gjort eftersom det är riktigt varmt mitt på dagen. Skipper har beställt nya solglasögon och damerna har varit tillbaka på Tenerife och förlustat sig. Skulle behöva komma över och komplettera vår utrustning med smått och gott men det går även att finna utrustning här även om man får leta runt i de små affärerna.
Vi fortsätter även att komplettera skafferierna inför de längre seglingarna. Vattenlinjen behöver rengöring emellanåt, även om den knappast syns längre. Innan vi for hit var jag nere och skrapade bort långhalsar från propellern och se, det gjorde mycket på farten vid motorgång.
Under torsdagen kom följande Navigationsvarning på Navtexen, ”S Spain and Canary Islands is risk of locust plague arriving from Algeria”. Nu såg vi inga gräshoppor här men de lär kunna segelflyga över till öarna vid bra vind.

Fredag 5 november (6 dagar kvar)
Tidig revelj. I dag har vi bil och den måste utnyttjas på bästa sätt. Lastar i gasolkruka och bränsledunkar och drar iväg till gasolstationen. Är beredd på mycket argumenterade eftersom den skiljer sig från spansk standard. Fem minuter senare, och 50 kronor fattigare, var allt klart. Så kan det gå när man har flyt. Att de nyköpta dunkarna för Diesel inte höll tätt tog vi som ett helt annat problem.
Denna dag skall vi titta på resten av ön. Vägen mot Hermigua håller bra standard och snirklar sig fram utmed berssidorna. Här och där finns en liten by i dalgångarna. Här odlas det på terrasserna, mest bananer. Garajonay heter Nationalparken som skyddar de centrala delarna av ön, eller rättare sagt, viss växtlighet mot påverkan utifrån. Mycket välordnat med vandringsleder och färdigställde utsiktsplatser, då talar vi om utsikt, helt sanslöst vilka vyer.
Lunch på Playa de Ingleses vid Valle Gran Rey och vidare tillbaka rakt igenom nationalparken och ön. Det kändes skönt att andas skogsluft och höra suset från Pinjeträden. Känns som lite hemma faktiskt. Det var kallt, riktigt svinkallt på denna höjd. Var och letade en julkotte, satt mig en stund på ”ett bra pass” för att känna hur det känns. Det finns ju vissa saker man saknar, som t ex jakten hemma. Efter två minuter frös jag ordentligt, som sagt, det var precis som hemma och jag längtar inte dit just nu.
Tillbaka i San Sebastian fortsatte vi komplettering med ”tunga saker” till skafferiet. Fick även mina glasögon levererade. Den omtänksamme optikern hade ökat infärgningen till 90% så när man går ner i ruffen blir allt svart. Får se hur detta skall gå.

Lördag till onsdag
Söndagen skall vara en vilodag och det är ingen konst att följa eftersom det nu är ordentligt varmt här. Det är först fram på kvällen aktiviteterna börjar med BBQ eller en öl på torget.
Vi fortsätter annars att jobba vidare efter den lista vi har. Linnea har skrapar bort långhalsar och annan beväxning på vattenlinjen, samt monterat upp nät för förvaring av grönsaker och frukt. Eira har vaxat hela båten och skipper har farit runt undertill och rensat avlopp och vårdat botten. Vi har även kollat riggen, fixat med en DanBoy, gjort en fixering av fiskespöt så det funkar när vi seglar och servat Watermakern mm mm.
Det är alltså meningen att båt och besättning skall vara helt på topp när vi drar vidare mot Cabo Verde som ligger ca 850 mil SSV. Där stannar vi någon vecka innan vi går vidare till Barbados som vi räknar att angöra omkr 15 december.
Vi planerar nu att dra på torsdag fm om väderprognosen ser bra ut. För vår del får det vara bra med motigt väder nu. Vädret har vi som säkerhet beställt för flera dagar sedan så här gäller inget manana.
Vi tror det går att hitta en kontakt med nätet på Cabo Verde men man vet aldrig, så det är kanske bäst att önska alla en God Jul redan nu.

Vi bifogar adress till ön Bequia där vi tänkt fira jul tillsammans med norska och svenska båtar som vi mött under seglingen hit. Man får räkna med att det tar ca tre veckor för flygpost att komma fram. På Bequia vittjar vi lådan den 20 dec ca.

For arrival vaiting
CAYENNE (stort och tydligt, sorteringsnamn)
Namn Fornlund
C/o General Delivery at the main post office, GPO
Port Elisabeth
Bequia
Västindien

Ha det gott så länge, vi hörs
Familjen Fornlund

Resebrev 11

Resebrev 11 från Cayenne
Gomera till Cabo Verde

Hej alla vänner
Naturligtvis blev det lite strul med avgångsdagen från San Sebastian. Glasögonen som skipper beställt och skulle vara färdiga den 10 var inte.....osv. Det var nog meningen vi skulle vara kvar på denna trevliga plats över skippers födelsedag den 11 så att ovationerna kunde mottas med full värdighet. På morgonen öppnades ivrigt ett paket från Paula och Tomas med diverse prylar både i ord och ton. Kul att höra röster hemifrån.
Vi vissste inte hur farligt och primitivt vi levt förrän ett paket från Lena och Kennet på S/Y Petina öppnades, där fanns nämligen en riktig konservöppnare. Kanske en räddare i nöden för i fortsättningen är det konserver som gäller för det mesta.
Den 12/11 kl 12.15 lättade vi från denna gudsförgätna plats. Alla förutsättningar verkade lovande för en fin överfart till Cabo Verdeöarna, eller närmare Sao Vicente. Inte hade vi någon tanke på rekordfart, 800 mil på 8 dagar var planerat.
Efter sex dagar och 4 tim släppte vi kroken i en skyddad och fin hamn i Mindelo, huvudstad på Sao Vicente. Sista tre dagarna jagade av en liten kuling, från rätt håll denna gång, som gav god fart. Vi som trott att Cayenne varit alldeles för tungt lastad och trög. Stadig och med bra fartresurser är rätt benämning. Efter inklarering och första kontakten med alla ungdomar på stranden som ville vakta dingen, visa det, skaffa det, osv var det skönt att slappa lite i en sittbrunn som var stilla, få en stor välförtjänt landgångsdrink och lite god mat.

Fredag den 12 till torsdag den 18 november
Klockan 10.00 kom glasögonen med färjan, lite sent men nu är de som de beställdes från början. Nu vidtar den alltid så krävande uppgiften att investera de kvarvarande inhemska slantarna på bästa sätt. Vad kan vara mer rätt än spanskt kvalitetsvin från Rioja. Efter utklarering säger vi ”på återseende” till de båtar som är kvar. Fick för mig att det skulle behövas ett rev i storen eftersom det ligger en Gale från Gibraltar mot SO, och ett annat V ut på väg mot N. Larvigt.
Snart kunde vi lätta, med motor. Det tog två timmar innan vi fick den rätta vinden. Den påverkas upp till 20 mil i lä av öarna. Sedan hade vi god vind från NNO - O mest hela vägen. Fick oftast skära upp några grader för att slippa plattläns som inte är så trevligt när sjön är grov och påverkar kursen åt båda hållen. Detta gäller framför allt på natten. Med GPS och vindroder är det för det mesta ett enkelt vaktjobb att segla längre sträckor. Kolla kursen, hålla uppsikt runt horisonten så inga andra båtar eller föremål kommer i vår väg, allmän uppsikt över båten så inget ligger och nöter eller på annat sätt kan förstöras, osv. Listan kan vara hur lång som hälst, det är bara att vara vaken så ser man vad som behöver fixas, men seglingen är enkel.
Det där med perspektiv på tillvaron har vi berört förut och exemplen dyker upp då och då, som här tex, saxat direkt ur Linneas brev till syrran Jenny.
Samtal om navigationen första dagen ut från Gomera mellan far och dotter:
” Vi får gå lite mer söder ut om rumbline här nere för där finns ett grund som vi skall undvika om det blir hårt väder med kraftig sjö.
-”Hur mycket från kursen”
”Ca 10 mil”
-”Hur djupt är det där då”
”178 meter”
-”Hur långt är det dit”
”Två tre dar sådär”.

Vi har fastslagit vårt vaktschema med rullande tretimmarspass. Passar bra när det blir mörkt omkr 19.30. Vi börjar räkna från kl 18.00. Då blir det bara en av tre nätter med endast ett mörkt pass, i övrigt ett mörkt pass och gryning, respektive kväll.
Denna gång behövde vakten vara extra alert eftersom sidolanternorna slutade fungera redan första natten. Å andra sidan är det väldigt glest trafikerat i dessa vatten och de fartyg vi mötte var under dagtid. Det var ändå mer än antalet delfiner. Det var väldigt glest med havets innevånare. Försökte fiska lite men farten var alltid för hög så draget hoppad på ytan precis som flygfiskarna. Flygfisk var det ända vi fångade.
Vid ett tillfäle andra natten satt jag längst bak och justerade vindrodret då något for förbi mitt högra öra och hamnade vid mina fötter. Ljuset kommer bara från återskenet av akterlanternan men jag såg att det var något mörkt. En fågel, likt en stor svala, som jag observerat förr men inte kan härleda, hade tagit svängarna för snävt och flugit på något. När jag tog upp den kändes det som den vägde nästan ingenting. Den var säkert lika förvånad som jag men fann sig ganska snart, lyfte på hatten och sa adjö. Senare såg vi denna art vilande på vattnet fast den inte liknar eller kändes som någon sjöfågel.
Den 18 november ankrade vi i Mindelos hamn, Porto Grande efter en lite jobbig men fin segling, den klart längsta vi hittils gjort.

Cabo Verde
Den Capverdiska arkipelagen är intressant av många anledningar.
Det påstås att det var en Portugisisk sjöfarare vid namn Cadamasto som den14 juli 1456 var den första som landsteg på öarna. Vad han fann var öar, särskilt Sao Tiago, beklädda av stora akacia- och fikusbestånd. Omkring 1500 var två av öarna koloniserade under den Portugisiska kronan.
Under det påföljande seklet blev 8 av de större 10 öarna befolkade. Med hjälp av importerade negerslavar odlades marken hänsynslöst.
Inte minst, Som lök på laxen var det ”människans gissel”, de allt talrikare gethjordarna som spreds över de öppna markerna, som fortsatte den förstöring av grödan som sedan lett till en allvarlig uttorkning av öarna.
Professor Auguste Chevalier från Paris skrev 1934 med sorg i hjärtat att hela arkipelagen är ett land i ruiner. ”Befolkningen får lida följderna av den obetänksamma behandlingen av öarnas natur”.
Redan 1770 och 1773 dog en stor del av befolkningen på Sao Tiago, 1834 hungrade två tredjedelar av befolkningen på Fogo ihjäl. Efter fyra års torka omkring 1940 drabbades människorna på Sao Nicolau av ett liknande öde.
Tidigare fanns en koloni för spetälska på grannön till Sao Vicente, Santo Antao, den har för länge sedan slopats i brist på patienter.
På öarna bor idag ca 350 000, till övervägande delen en blandning av européer och afrikaner. Fattigdomen är märkbar, lika stor som inkomstmöjligheterna är små. Inslaget av sysslolösa ungdomar är överväldigande. Då skall man veta att medelåldern bland capverdianerna är så låg som 23 år och 70% av befolkningen är under 30 år.
1975 blev öarna en egen republik, skilt från Portugal, med Marxistiskt inslag i politiken. 1990 röstades dessa ut. Om det var bra eller dåligt vet man inte. Klart är att när man åker runt och ser sig om är det spontana intrycket att allt stannat upp någonstans av någon anledning. Överallt står påbörjade byggprojekt, både stora och små, i de små har folk flyttat in även om det bara är väggar och tak. Uppgivenheten är stor, när det gäller att hålla ordning omkring sig på gemensamma områden i staden osv. Allt är slitet och lite trasigt men det funkar oftast.
Man har ändå en känsla av att människorna som lever mitt i detta tycker att det är ok, eller som vi brukar säga ”gillar läget”. De har ett fungerande samhälle med skolskjutsar och bra sjukvård, inte i nivå med vårt utbyggda samhälle men något som fungerar skapligt.
Mitt i allt detta bor och lever trevliga positiva och hjälpsamma människor som måste tycka att dessa ”yachtis” som dyker upp ibland måste vara ena otroligt rika människor osv.
Vi varnas överallt för ett utbrett tjyveri i hamnen, inte minst av de unga antreprenörerna själva som vaktar din dinge eller båt när du är i land. På så vis skapas en marknad för dessa ”väktare”

Inslaget av tiggare är stort, större än vi hade tänkt oss, men inte så påträngande så man blir helt störd.
Det händer ofta att vi får besök ut till båten av ambitiösa barn eller vuxna ungdommar som erbjuder sina tjänster, vad det än må vara. Alltid lika artiga och positiva. Det känns alltid bättre om man kan hjälpa någon som har det svårt, på mer lika villkor. På utsidan av en båt finns alltid något att göra, tvätta vattenlinje osv. Att släppa ombord någon man inte känner är inte lämpligt. Inte heller att lämna allmosor till dem som kommer och tigger. Risken är bara att man aldrig får vara ifred om ryktet sprids.

Fredag till Söndag
Första dagen ägnades åt besök i staden Mindelo. Detta är afrika. Jag känner igen mig sedan jag bodde i Congo för många år sedan. Vissa lukter, tonfall i språket fast det är långt från Swahili, det primitiva sättet att behandla matvaror osv.
Har stor nytta av RCC pilotbok där mycke och bra erfarenheter och tips förmedlas. Hittade ett par helt ok sandaler för 1/3 av priset jag tidigare erbjudits.
I övrigt kan man hitta det mesta här i butikerna men till högre pris än du är van vid. Kontanter är ett stort problem om du inte har US dollar. Kostnaden i bank är ca 5% om du tar ut från VISA-kort.

Har ägnat en hel dag åt elsystemet. Hann aldrig fullborda ett påbörjat jobb innan avresan att dra nya kablar till lyse och lanternor föröver. Nu är det gjort och allt fungerar bra. Det är ju dubbelt jobbigt att göra något i båten nu än när allt var tomt och redan stökigt. Kvarstår en liten positiv krypström i masten som jag inte förstår mig på. Har kopplat bort alla tänkbara källor men har fortfarande lite kvar. Kan det vandra från solpanelen? Kan någon något om detta eller känner igen felet kan du väl maila mig om detta. > ulf@fornlund.com >

Söndag
Har avtalat med en Taxiförare om hyra av hans ekipage under dagen. Det strulade sig redan vid starten då han talade med en kollega som tydligen tyckte att han var för billig och om detta tjafsade vi en stund innan vi kom iväg. Tror han inte mådde så bra på något sätt.
Utflykten gjorde oss lite beklämda med den otroliga fattigdom som visar sig överallt och som har sin grund i den uttorkade jorden (och geten). Det fanns mindre områden där man kämpade på och tog upp vatten med vindpumpar och där var frodigt och fint. Vi har nu full förståelse varför det ser ut som det gör i affärer och marknader.
Har i kväll smakat chokladfromage och mjölk, inte illa, tack Paula.

Just nu är det torsdagmorgon och jag har lyckats få en tid på en dator med internetkontakt så jag får lov att avsluta detta brev och sända iväg det. Få se om det hinner bli mer innan vi lättar härifrån i början av december.

Ha det bra så länge hälsar vi på Cayenne.

Resebrev 12

Resebrev 12 från Cayenne
Mendelo, São Visente.


Mindelo 21 till 30 november
Detta är Afrika!!, eller är detta afrika?? Vänner vi fått på Café Lisboa eller Café Royal, säger med bestämdhet ”detta är inte afrika, detta är Cabo Verde, inget annat”. I detta kan man tolka stolthet för sitt land, detta stackars land som borde få mer hjälp utifrån än det redan får. Det sägs att en tredjedel av landets inkomster kommer från hjälp utifrån, en tredjedel från Capverdianer som jobbar utomlands och resten skapas inne i landet, dock inte på San Vicente som är så gott som helt rent från tillgångar, förutom lite fiskprodukter. Det finns dem bland våra cafévänner som nästan urskuldande säger att, ”du skall åka till Santo Antão, där är så fint och grönt och där växer grönsaker och nästan alla har skor på fötterna” osv.
Att bunkra på Gomera för överfarten hit var en småsak jämfört med att bunkra här. Grönsakerna är av högst varierande kvalitet och det är ett ständigt letande. Gröna tomater på ett ställe, röda finns inte idag, paprika på ett annat ställe, lök på ett tredje, potatis i en liten bod man knappast hittar till osv. Allt är dyrt, mycket dyrt jämfört med hemma. Allt importeras från andra öar eller utlandet. I dag köpte vi en säck potatis, hollänsk Bintje!! Vi har hittat färska ägg, men det är ont om äggkartonger, och de som finns är skitiga efter lång och trogen tjänst.
Vi för en alltid lika alert kamp mot ”cakkisarnas” närvaro ombord så allt som skall tas ombord synas väl och torkas. Även geggiga äggkartonger.
Med tanke på att vi helst skall klara oss till efter nyår med de livsmedel vi har idag tycks uppgiften överväldigande.
Under våra eftersök av användbara livsmedel har vi gjort en del exklusiva fynd som t ex russin, färskt oxkött, konserverat smör och margarin samt andra spännande konserver som vi inte sett tidigare. Här finns också ett brett utbud av konserverad mjölk och grädde.

Vi brukar sätta oss en stund på något café under inköpsrundorna och det slår aldrig fel, någon kommer fram och vill prata en stund. Vi har nu varit här så länge att vi börjar känna igen folk på stan och blir själva igenkännda. Det är kul när någon spontant kommer och handhälsar även om de inte kan tala engelska.
Vi har gjort en dagsutflykt till grannön, Santo Antão, eller grönön som den borde heta. Denna ö som ligger endast 8 mil NV ut är helt annorlunda än denna ö. Vi var några stycken som hyrde en minibuss med driver som körde oss över bergen till norra delen av ön. Under denna resa som var 36 km fick vi uppleva ett till en början ökenlandskap, lite grönare, inslag av buskar och ännu lite grönare, inslag av enstaka träd, till en svensk barrskog, av pinje, med mossa och allt som hör till. Luften var som en svensk sommarmorgon med varm sol och lite kyla i luften. Då var vi uppe på ca 1 200 meter. För oss som gått och sparkat i dammet en vecka var detta himmelriket. Från Mindelo hade vi aldrig sett toppen av ön eftersom den nästan alltid ligger i molnen som bildas över ön. Det blir som tre skikt, med ett under, ett i och ett ovan molnen där ”solen alltid skiner”. På denna ö odlas frukt och grönsaker som skäppas över till de andra öarna med otroligt rostiga färjor som avgår i rätt tid.
Just nu är vi sex svenska båtar och lika många norska som kommer att gå mot Caribia under tisdag eller onsdag, allt beroende på när man känner att det är dags och att båten är klar. Vi har bestämt att känna för avgång efter frukost på onsdag. Det är bra att komma igång under den ljusa delen av dygnet så segelsättning od är ok när mörkret faller. Det är ännu så mycke måne att den ger lite ljus några nätter till.
Vi vet ännu inte om vi går till Barbados eller Bequie direkt, det får vinden och farten avgöra. Har vi tid till det kommer vi att stanna till på Barbados några dagar. Vi måste ju hinnatill brevlådan på Bequie till den 20 november och kolla alla julkort.

Som alla förstår trivs vi alldeles förträffligt har i Mindelo. Det är inte mycket att se eller uppleva om man tänker som en turist, men efter ett tag börjar man se det lilla fina i samhället som finns, bla alla trevliga och fina människor. Det är liksom lite synd att vi blivit en koloni svenska och norska båtar här eftersom sällskapslivet med dessa vänner inkräktar lite på kontakten med de infödda, som givit oss mycket den tid vi låg ensamma här. Tyvärr har dagen bara 24 timmar, även här och lite magsjuk måste man få lov att vara också.
Ända nackdelen är den utbredda fattigdomen och att vi tros vara så ofantligt rika. Relativt sett kan det vara så. Det går inte att ha ex en kniv liggande framme på båten eftersom den är ett begärligt byte för småpojkarna som kommer ut, simmande eller på bräda. Härom natten hade en grannbåt påhälsning fastän de var i båten. En dinge försvann en annan natt osv. Detta ger en osäkerhetskänsla och man vet inte riktigt hur mycke man vågar lita på folket. Vi har en sk ”båtboy” som skall hjälpa oss lite, men han kan inget göra åt dessa smågangster, så det är bara att hoppas på turen att slippa undan.

För er som missade resebrev 10 kan du få adresssen till oss inför jul- och nyårsheljen. Det tar säkert två till tre veckor för posten att komma fram.

Vi hörs när vi kommit till Bequia

For arrival vaiting
CAYENNE (stort och tydligt, sorteringsnamn)
Namn Fornlund
C/o General Delivery at the main post office, GPO
Port Elisabeth
Bequia
Västindien

Resebrev 13

Resebrev 13 Från Cayenne
Port Elisabeth, Barbados

Söndag 19 december 1999.

Hej alla vänner

Crossing Atlantic, OK
Det var långt. 2024 nm, 16,5 dygn.
Allt fungerar bra. Bra med mat och sömn.
Bra vind för det mesta, dåligt tre dygn. Mycke gungigt för det mesta.
Ligger nu utanför Port Elisabeth där vi troligen firar jul.
Fortsättning följer.

Hälsning från besättningen på Cayenne

Resebrev 14

Resebrev 14 från Cayenne
Bridgetown, Barbados den 18 december

Hej go vänner

Som ni redan vet är vi nu vid, eller i resans andra mål, dvs Västindien. Det främsta målet har ju hela tiden varit själva resan. Nu gäller 5 månaders crusing tills det är dags att dra hemåt , hemska tanke. Här är nu 28 grader i vattnet och ca 27 i luften, kl 23.00.
Kommer från adventskaffe på grannbåten, en Linköpingsbåt som heter Juliette, med det unga paret Erica och Marcus som värdar. Mycket trevligt med lite julglitter och glögg.
På eftermiddagen kom en sköldpadda och simmade förbi. Trevligt sällskap.
Vi ligger på 6 meters djup och det är ok att kolla ankaret, bara att titta ner och följa kättingen.
Här i Carlisle Bay ligger omkring 60 båtar från många olika nationer som just krossat Atlanten, så alla har vi något att tala om när vi träffas på krogen ”Boatyard”.
Ännu mer blev det att tala om sedan vår båt rammades av en ”skenande” JetSki. Någon håller ett vakande öga på oss, både färgade och bleka. Föraren tycktes klara sig med en svår chock, Cayenne med skrapmärken utvändigt och trasig inredning invändigt, JetSki sjönk. Leve Cayenne. Tillfällig reparation är klar, nu väntar en match med ett försäkringsbolag i USA innan detta kan gå till historien.

Onsdag den 1 december till den 17 december
En sista tur in till stan och farväl till Cafe Lisboa innan avfärd. Träffar vår vän Olav som bott i Norge i 25 år innan det gick åt pipan med äktenskap och jobb. Är nu en ”bagman” i det redan fattiga Mindelo. Man får ju spader när man hör någon säga på norska ”jag har det bra och väntar att min sön skall höra av sig, men jag är ju så sulten”. Han fick pengar av oss så jag hoppas han fick en bra dag.
Kl 15.00 GMT lättade vi ankar tillsammans med fem andra bekanta båtar. Hygglig vind från rätt håll dvs NE. Kl 17.00 bjöds runt på gammeldansk eftersom vi då hade exakt 2 000 nm till sydspetsen på Barbados.
Kl 18.00 hade vi gått 20 nm och tyckte det började bra, då vinden dog ut. Vi åt Pizza i skymningen och tittade på några valar som pustade omkring båten.
Så här var det för det mesta under överfarten. Växlande vindar, mest från rätt håll, men i varierande styrka. Onödigt skvalpig sjö som inte motsvarade den vind vi hade.
Under hela överfarten hade vi VHF-kontakt med flera av båtarna vi startade med. Vi försökte att leta fram de möjligheter att fira som kunde anses ok.
Vi gjorde mellan 94 och 146 nm per dygn, med en snittfart av 5,1 knop. Det tycker vi är bra och är väldigt nöjda med eftersom båten är vällastad.
Vi hade stor nytta av vår SSB-mottagare med vilken vi kunde lyssna på andra båtar runt omkring oss och fick veta vad de hade för vindar och vad de visste om den närmaste framtiden så vi hade en ganska bra bild vad vi hade att vänta oss. Bland annat slank vi undan ett djupt lågtryck som passerade norr om oss och riskerade att ge oss SV-vind. Vi gick ner söder om N15 grader och sen var det ok.
Eira har försett oss med den ena läckra middagen efter den andra och tur är det eftersom skipper har känt av lite sjösjuka den första tiden, men maten har smakat bra.
Har försökt att segla med två spirade genuafockar vilket fungerade bra så länge vinden låg rätt, sedan blev de mest till besvär. Oftast har vi haft ett rev i storen och reglerat segelmängden med rullgenuan. Kravet är att man har en kraftig preventergaj för det händer att en särskilt stor våg tar tag i båten och nästan vänder den. Detta kan inte vindrodret parera. Annars gör vindrodret ett övermänskligt jobb. De sista två dygnen rörde vi knappt vid rodret eller segelsättning och fort gick det.
Man blev ganska trött på att aldrig kunna ställa ifrån sig en sak någonstans utan att den välter eller försvinner iväg av sig själv, jobbigast är det i köket där många byttor och kastruller var igång samtidigt. En otrolig prestation av Eira att laga god mat under sådan förutsätttning.
Vi kunde också dricka adventkaffe och nybakad sockerkaka. Vid sådana tillfällen känns samhörigheten med familjen alltid mer intensiv och äkta och man vet att här gäller bara vi och att det bara är vi i detta team som får båten att fungera som vi önskar.
Vi körde våra tidigare invanda 3-timmarspass som fungerar utmärkt eftersom det rullar på med en tredygnscyckel. Mot slutet hade man svårt att minnas vem som igentligen hade vakten vid en viss tid på dagen, på natten var det inga problem.
Vi har bränt diesel i ca 75 timmar, varav 32,5 timmar i följd genom ett bleke dag 11. Annars går den ca 2 tim dagligen för att ladda batterierna. Vi gör ganska mycket vatten och kylen får jobba hårt. Det var inte alla dagar som solen gav något el-tillskott eftersom den inte syntes till. Fisket har gått skapligt de gånger vi har försökt. Guldmakrill är en alldeles utsökt delikatess, liksom flygfisken, som är Barbados nationalsymbol. Vi smakade aldrig denna delikatess eftersom de skördades på morgonen och bara enstaka ex varje gång. De är fantastiska simmare och lika dåliga flygare verkar det som. De kommer som en kula ut ur en våg och flyger hängande i luften och med de förstorade fenorna bakom gälarna som vingar, utan någon förmåga att styra. Vad som får dem att starta kan man tänka sig. Bl a guldmakrillen anser dessa som mycket goda. Det gör även vi. Till julen köpte vi flygfiskfiléer som stektes som strömmingsflundra och lades in i ättika. Gissa om det smakade till julmiddan.
I övrigt var denna segling något som blev rutin ganska snart. Vakta, sova, äta, vakta osv. Vi försökte få tiden att gå på alla möjiga sätt, bl a med långa konversationer på VHF-radion och annat kul.
Cayenne startade en radioserie ”Din tröst i natten” där vi spelade lite Lindeman och Jan Johansson till belåtenhet för lyssnarskaran som ibland bestod av bara en båtvakt. Lena på Petina sände alltid beundrarmeddelanden.
En annan spännande sysselsättning var att på morgonen spana in var båtarna befinner sig i förhållande till oss. Det berodde mycket på vilken segelsättning som valts till natten eller om någon ändrat kurs och en fördelaktig vindriktning i förhållande till de andra.
Som du ser, alla gick ner i varv och de små glädjeämnena blev plötsigt stora.
De sista dagarna tyckte man att ”nu kan vi det här, låt oss nu komma i hamn”. Detta hörsammades och vi hade så god fart att vi lyckades att även här få angöra i mörker. Nu var inte detta något problem eftersom de snabbaste båtarna redan låg i viken. Vi gick på GPS ända in i bukten och anropade på radion. Det blev ett välkomnande med flashlight och andra blinkande lampor, och sista biten blev vi lotsade av en dinge. Gissa om en ankardrink smakat bättre någon gång. Turligt nog var det ganska stilla i viken denna natt och klockan fick ställas tillbaka fyra timmar, till lokaltid, så det blev en stund att sova innan gryningen.

Lördag den 18 december till 29 december
En stor del av dagen gick åt att träffa våra vänner som varit så nära men ändå på avstånd och att klarera in i detta nya land.
Barbados är en självständig stat i Brittiska samväldet med allt som det för med sig, bl a egen valuta som jämförs och är löst kopplad till USD.
Språket är engelska med en distingtiv Bajanaccent, alltså oftast obegripligt när de talar med varandra. Av 265 000 innevånare är mer än 90% Bajans, alltså svarta.
Överallt möts man med ett glatt leende och någon kommentar och alltid en hjälpsamhet som man inte är van vid. Klimatet är härligt med en medelteperatur på 28 grader under januari, både i luften och i det turkosfärgade vattnet.
Tyvärr är det väldigt dyrt med det mesta, både mat och andra förnödenheter. En grillad kyckling SEK 120:- för att ta ett skräckexempel.
Dagarna lunkar på med underhåll av båten, anskaffning av saker osv, därimellan bad och underhåll av botten. Under överseglingen har långhalsar slagit rot i båtens fribord upp t o m 15 cm över vattenlinjen akterut, alltså den del av båten som legat under vatten. Trots giftig bottenfärg finns en och annan även där.
Har man inget annat att roa sig med kan man ju laga inredning. Ett försök till sänkning av Cayenne utfördes av en modern ”kamakazepilot” på en JetSki utan annat resultat än en stor mängd extra jobb för vår besättning. Inredningen är nu temporärt lagad så vi kan segla vidare. Återstår bara att komma överrens med uthyrarens försäkringsbolag hur stor skada vi lidit och hur mycket det, tillsammans med reparationskostnaderna kan vara värt. Bolaget finns i USA så uppgiften är inte helt lätt.
Vi har även hunnit med lite utflykter på ön och kommit underfund med att lokalbussarna är mycket roligare och billigare att förflytta sig med än tex taxi. Här på ön odlas stora mängder sockerrör som används vid framställning av den berömda Barbadosrommen. Nu till jul kan du få en flaska Mount Gay för nio BBDollar eller som två öl i baren. Den är god så man undrar att de inte behåller den själva.
Julen firades under stillsamma former i bukten. Vi skandinaver firade vår jul vid rätt tid, de andra inklusive Bajans en dag efter, Cristmas day den 25:e.
Båten pyntades med julgran och glitter, och svenska flaggor. Kan meddela Paula och Tomas att ljusen lyste exakt i två minuter, fint var det. Glöggen var buktens godaste när den spetsats med lite vodka och bränts av.
Vi firade med julmiddag kl 18.00 när mörkret fallit. Det blev som väntat lite annorlunda med en båt som rörde sig (till skillnad mot julmiddagarna hemma) och 28 grader varmt. Av den traditionella maten saknades inget, trots att vi inte skulle lägga massor av jobb på detta. Det blev emellertid en kul utmaning att ”fixa till det lite”. Senare på kvällen var det samling på stranden för lite social träning. Skipper fick en hatt i julklapp så nu är han ännu mer lik ”Krokodil dandy” enligt somliga.
Annorlunda var också att följa julstressen här i Bridgetown. Inte mycket annorlunda än hemma i Linköping, kanske bara lite svettigare. Jag hittade i en affär troligen denna juls största julklapp, vinylgolv. Det är sant. Jag investerade i en ny liten hink som vi använder att hiva upp vatten med. Kön var lång vid kassan och var fjärde hade en bit vinylgolv att släpa på. Hemma var det tydligen en bibel enligt ryktena här nere.
Andra rykten säger att det är inreseförbud i Venezuela, dit vi tänkt oss i februari, så det är möjligt vi får planera om lite. Innan dess kommer vår dotter Jenny på besök i tre veckor och det skall bli härligt att ha henne med ombord på Cayenne som jag vet att hon älskar.
Om du missade att sända julklapp till oss på Bequia (som vi ju ännu inte kunnat hämta ut eftersom vi stannade och blev kvar på Barbados) går det bra att sända till följande adress så tas det med i mitten av januari.

Med varma hälsningar från besättningen på Cayenne


Adress till och med -00-01-14. Gribings hälsar på oss på Grenada och tar med all post och annat vi behöver den närmaste tiden.
S/Y Cayenne
C/o Arne Gribing
Anderstorp
S-690 30 Finnerödja